Fresno Part V
forts. från Fresna Part IV...
Ja, det var bara sista veckan jag å Markus va där som träningen (på is), trappades upp lite. Vi körde ett pass med närkampstema, 2-2, 3-3 matcher i hörn, smålagsspel å lite annat smått å gott, det var en bra träning, men det var första gången man riktigt kunde se hur spelare agera i matchsituation, (förutom internmatchen). Sen körde vi olika uppspel(stema) en träning. Hur man kan uppträda i kontringar en träning, det va olika teman, kort sagt hela den veckan, å isträning varje dag. Fick också veta per telefon från rådgivarn att tränarna planerade att varken behålla mig eller Markus, något som kom lite som en chock, oss själva hade tränarna inte sagt ett ord till sen första mötet vi hade helgen när vi kom dit.
Måndagen efter blev Markus kallad till kontoret där han sedan fick reda på att han hade blivit trejdad till Corpus Christi nere i Texas. Vi va lite missnöjda med hur tränarna hade tagit dit oss med minimala chanser att ta en plats i laget samt de opraktiska med värdfamiljen som fanns med i bilden, vilket gjorde att Markus va väll inte jätteledsen att få komma till ett nytt lag å starta om. Nu blev det ju inte nå bättre, Markus blev sjuk i samband med flytten, fick den sjukan jag hade veckan innan troligen å fick efter bara ca 5 ispass, där han varit halvförkyld lämna Corpus Christi å de ville att han skulle trejdas till Flying Aces i Minnesota, men då åkte Mackan hem till Ore å gjorde succé istället, antagligen inget han ångrar nu.
Jag var nu själv med min värdfamilj, det fanns ju två svenskar till kvar i laget än så länge men ingen av dom bodde jag med, det blev lite tomt såklart, tråkigt men men. Jag tyckte jag borde ha bättre chans nu att ta en plats ändå eftersom jag tyckte Markus va en av de allra bästa, speciellt av importerna. Jaja på fredagen, veckan innan laget skulle iväg på sin försäsongsturnering i Minnesota, några dagar efter Markus blev trejdad så blev jag trejdad till Texas jag med. Inte för att vi skulle bo nära varandra ändå med tanke på hur stor Texas state är. Så det var bara säga hej då till alla nya vänner, packa upp resväskorna igen å hoppas på flyget, via Phoenix ner till El Paso/Juarez världens näst farligaste stad efter Mogadishu i Somalien :P
När jag lämnade var det alltså två svenskar kvar i laget, hur dom sedan behandlades är ju en historia för sig... Det tillkom också en Leksing veckan efter direkt till Minnesota turneringen, han var sedan den enda som blev kvar i laget resten av säsongen.
Kort å gott så va Fresno, Kalifornien helt underbart, otroligt ställe att leva på när man spelar hockey dessutom, massor med folk på läktarn å grymt väder osv.
Det var annars första gången jag inte fått stanna i ett klubblag, en erfarenhet det med som jag tagit lärdom av. Massor med nya vänner fick jag där iaf, å jag fick se fina delar av USA. Skulle kanske vart lättare att hamna i något annat lag från början med färre importer, men vem har sagt att det ska vara lätt? Å dessto större utmaning, dessto mer finns det ju å vinna som jag brukar se det. Bottomline är att jag är grymt glad att jag fick komma till Fresno, lära känna staden å människorna, se en så känd del av USA som Kalifornia State ändå är!
Ja, det var bara sista veckan jag å Markus va där som träningen (på is), trappades upp lite. Vi körde ett pass med närkampstema, 2-2, 3-3 matcher i hörn, smålagsspel å lite annat smått å gott, det var en bra träning, men det var första gången man riktigt kunde se hur spelare agera i matchsituation, (förutom internmatchen). Sen körde vi olika uppspel(stema) en träning. Hur man kan uppträda i kontringar en träning, det va olika teman, kort sagt hela den veckan, å isträning varje dag. Fick också veta per telefon från rådgivarn att tränarna planerade att varken behålla mig eller Markus, något som kom lite som en chock, oss själva hade tränarna inte sagt ett ord till sen första mötet vi hade helgen när vi kom dit.
Måndagen efter blev Markus kallad till kontoret där han sedan fick reda på att han hade blivit trejdad till Corpus Christi nere i Texas. Vi va lite missnöjda med hur tränarna hade tagit dit oss med minimala chanser att ta en plats i laget samt de opraktiska med värdfamiljen som fanns med i bilden, vilket gjorde att Markus va väll inte jätteledsen att få komma till ett nytt lag å starta om. Nu blev det ju inte nå bättre, Markus blev sjuk i samband med flytten, fick den sjukan jag hade veckan innan troligen å fick efter bara ca 5 ispass, där han varit halvförkyld lämna Corpus Christi å de ville att han skulle trejdas till Flying Aces i Minnesota, men då åkte Mackan hem till Ore å gjorde succé istället, antagligen inget han ångrar nu.
Jag var nu själv med min värdfamilj, det fanns ju två svenskar till kvar i laget än så länge men ingen av dom bodde jag med, det blev lite tomt såklart, tråkigt men men. Jag tyckte jag borde ha bättre chans nu att ta en plats ändå eftersom jag tyckte Markus va en av de allra bästa, speciellt av importerna. Jaja på fredagen, veckan innan laget skulle iväg på sin försäsongsturnering i Minnesota, några dagar efter Markus blev trejdad så blev jag trejdad till Texas jag med. Inte för att vi skulle bo nära varandra ändå med tanke på hur stor Texas state är. Så det var bara säga hej då till alla nya vänner, packa upp resväskorna igen å hoppas på flyget, via Phoenix ner till El Paso/Juarez världens näst farligaste stad efter Mogadishu i Somalien :P
När jag lämnade var det alltså två svenskar kvar i laget, hur dom sedan behandlades är ju en historia för sig... Det tillkom också en Leksing veckan efter direkt till Minnesota turneringen, han var sedan den enda som blev kvar i laget resten av säsongen.
Kort å gott så va Fresno, Kalifornien helt underbart, otroligt ställe att leva på när man spelar hockey dessutom, massor med folk på läktarn å grymt väder osv.
Det var annars första gången jag inte fått stanna i ett klubblag, en erfarenhet det med som jag tagit lärdom av. Massor med nya vänner fick jag där iaf, å jag fick se fina delar av USA. Skulle kanske vart lättare att hamna i något annat lag från början med färre importer, men vem har sagt att det ska vara lätt? Å dessto större utmaning, dessto mer finns det ju å vinna som jag brukar se det. Bottomline är att jag är grymt glad att jag fick komma till Fresno, lära känna staden å människorna, se en så känd del av USA som Kalifornia State ändå är!
Den underbara sommarfysen
Sommarfysen är helt underbar, ingen press, å så kan man drömma hur mkt som helst, i år ska det lossna... Vill man så blir man grymt kunnig inom fysträning, så mkt tid å energi som man ändå måste lägga på det. Hitta några nya övningar på youtube idag när jag spanade in min nya superidol Sidney Crosby. Sen jag flyttat till USA och med den säsong som Crosby haft så har han växt å blivit helt enormt stor i mina ögon, visst tyckte jag han va grym redan innan men nu har han å jag tagit det till en helt ny nivå!
Han å Lidas, så sjukt stora härborta, ingen som kan förstå hur stora egentligen. Går helt enkelt inte riktigt å beskiva i ord.
Finns flera avsnitt även av detta...
Han å Lidas, så sjukt stora härborta, ingen som kan förstå hur stora egentligen. Går helt enkelt inte riktigt å beskiva i ord.
Finns flera avsnitt även av detta...
Sid the Kid and Work Ethics
Det är lite kul hur man ibland har termer, ord och "sayings" som existerar och är vanliga, ganska viktiga här i USA som vi inte har någon motsvarighet till i Sverige, jag kan inte komma på jättemånga exempel just nu men det har funnits endel som man har försökt tänka efter finns det där "fenomenet" i Sverige, vad heter det på svenska. Ibland äre nog bara så att vi inte har det!
Så många sjukgymnaster, kiropraktorer, doktorer å kunnigt folk som jag talat med å låtit undersöka min rygg, å visst jag har fått förklaringar på vad som kan vara fel, jag har fått rehab-övningar å jobba med osv men jag har aldrig rent konkret fått en ord eller ett namn på vad det är förnått, äre ryggskott, är det en sträckning eller överansträngning osv.
Nu va jag hos min andra sjukgymnast med ryggen hör i USA å genast fick jag reda på vad mitt problem är, jag har problem med back spasms! Så skönt är det å bara få klart för sig, sätta ett ord på det å liksom, ja ni förstår. Letade efter en översättning eller förklaring på svenska men verkar inte som om vi har kommit på den här "sjukdomen" i Sverige än, å som så mkt annat ligger vi ibland lite efter i utveckling av olika saker. Ett annat område som jag tycker att framförallt kanadickerna är grymma på är specifik fysträning för hockeyspelare, dom ligger väldigt långt framme med utvecklade träningssätt som gynnar hockeyn.
Ett annat ord eller ja fenomen eller begrepp som är så viktigt som grundläggande när det gäller såväl idrott som livet i övrigt härborta är Work Ethics. Man pratar hela tiden om hur viktigt det är med "good work ethics" för att bli framgångsrik å när man beskriver folk så använder man ofta den termen. Hemma säger man väll; god inställning, man har blivit uppfostrad i en familj som jobbar hårt, attityd, TRÄGEL, nej jag vet inte, vi har inte riktigt någon bra term som jag kommer på nu iaf.
Jag kopierade förklaring till Work Ethic från Wikipedia:
Så många sjukgymnaster, kiropraktorer, doktorer å kunnigt folk som jag talat med å låtit undersöka min rygg, å visst jag har fått förklaringar på vad som kan vara fel, jag har fått rehab-övningar å jobba med osv men jag har aldrig rent konkret fått en ord eller ett namn på vad det är förnått, äre ryggskott, är det en sträckning eller överansträngning osv.
Nu va jag hos min andra sjukgymnast med ryggen hör i USA å genast fick jag reda på vad mitt problem är, jag har problem med back spasms! Så skönt är det å bara få klart för sig, sätta ett ord på det å liksom, ja ni förstår. Letade efter en översättning eller förklaring på svenska men verkar inte som om vi har kommit på den här "sjukdomen" i Sverige än, å som så mkt annat ligger vi ibland lite efter i utveckling av olika saker. Ett annat område som jag tycker att framförallt kanadickerna är grymma på är specifik fysträning för hockeyspelare, dom ligger väldigt långt framme med utvecklade träningssätt som gynnar hockeyn.
Ett annat ord eller ja fenomen eller begrepp som är så viktigt som grundläggande när det gäller såväl idrott som livet i övrigt härborta är Work Ethics. Man pratar hela tiden om hur viktigt det är med "good work ethics" för att bli framgångsrik å när man beskriver folk så använder man ofta den termen. Hemma säger man väll; god inställning, man har blivit uppfostrad i en familj som jobbar hårt, attityd, TRÄGEL, nej jag vet inte, vi har inte riktigt någon bra term som jag kommer på nu iaf.
Jag kopierade förklaring till Work Ethic från Wikipedia:
Work ethic is a set of values based on hard work and diligence. It is also a belief in the moral benefit of work and its ability to enhance character. An example would be the Protestant work ethic. A work ethic may include being reliable, having initiative, or maintaining social skills.
Workers exhibiting a good work ethic in theory (and ideally in practice) should be selected for better positions, more responsibility and ultimately promotion. Workers who fail to exhibit a good work ethic may be regarded as failing to provide fair value for the wage the employer is paying them and should not be promoted or placed in positions of greater responsibility.
Läs gärna mera på http://en.wikipedia.org/wiki/Work_ethic
Det kan vara rätt intressant om man vill tänka över hur världen fungerar i olika sammanhang, å det vill man ju såklart! :D
Hittade också en serie, typ dokumentär som jag kan rekommendera, älskar själv sånna här, typ som 24/7 Road to Winter Classics elller Oil Change.
Ryggspasmer, Kroppsfett å en FemEtta
Ja helgens möten med Gren Mountain Glades var verkligen något lite udda. Gren Mountain är ett av lagen som vi måste slå för att kunna gå till slutspel. Således i lördags då jag efter att ha laddat upp med havregrynsgröt, pasta å en pregame walk så åkte vi iväg till Albany Academy, en highschool/prepschool arena som vi normalt sett inte spelar i. Iaf lördagens match förtjänar inte ens att bli omnämnd här på bloggen å slutade med 5-1 förlust.
Ännu mer taggad söndag morgon för returmöte hemma i RPI Houston Field House, vår riktiga hemmaarena, trädde jag på mig understället, joggade å körde lite gymnastik för att sedan köra en rusch i trappan upp till omklädningsrummet då ryggen brast igen!
Det va på träningen i torsdags, efter att jag blivit sittande på bänken å blivit kall gick ut å spelade BP då sträckningen/låsningen kom första gången, efter ett rehabpass på gymmet med bra stretching plus vila hela fredagen så hade det blivit i stort sett bra igen men så small det alltså av igen. Jag har haft dom här ryggproblemen kroniskt sen jag var 17 år, de uppstod i samband med att jag tränade med Lindlöven, för övrigt en historia i sig... De här ryggspasmerna som de kallar det härborta som bara helt plötsligt överfaller en såsom om någon högg en med en kniv i ryggen, uppstår utav spända muskler i som påverkar ryggkotorna som i sin tur kommer åt någon nerv, en nerv som i sin tur skickar signaler till muskler i ryggen att dra ihop sig, det är när detta händer som jag känner mig knivhuggen å inte ens kan peta mig i näsan utan å skrika rakt ut. Ganska dryg grej, speciellt när det bara dyker upp helt random å sätter sig som ett spätt så det tillochmed gör ont å ligga i en säng.
Iaf jag ruschade uppför trappan i tron om att jag var tillräckligt mjuk å varm men tji fick jag! Det var bara linka tillbaka er i korridoren å värma upp 15 min till å försöka stretcha sönder smärtan så mkt det gick så jag skulle kunna genomföra matchen ändå. Det gick, grinade lite illa men kunde genomföra matchen som vi faktiskt vann med 5-1! Nog tänkte jag både en å 15 gånger att jag skulle ge upp, gå in till tränarna å säga att det inte funkar men jag bet ihop istället, tänkte som så att jag spelar ju inte mer än 20 min, nog fan ska jag kunna pressa migsjälv att genomlida lite smärta i bara 20 min, det är ju ingenting, sen får jag åka hem å vila hela kvällen.
Men det blev en halvtam insats såklart, även om någon säkert hade sagt att det var en gedigen insats. Jag spelade bara plexi-ut hela tiden, tog den över röd å dumpa, låg på rätt sida å täckte is, spelade enkelt första pass jag såg osv... Inte var jag snabb å inte kunde jag röra mig särskilt mkt, men täckte nog en 4-5 skott å tyckte att jag får vara nöjd att jag inte kastade in handduken å va en klenis, även fast jag var halvt paralyserad i överkroppen. Jag uppskattar min fysiska förmåga ungefär till att jag kunde gå på 65% av mitt normala/max. Men hur kunde det då gå så pass bra??? Det är ju inte direkt så att jag är 35 % bättre när jag inte har ryggskott...?
Det är den mentala faktorn som än engång spelar in, ngt liknande skedde förra säsongen när jag hade en liknande rygglåsning fast på ett annat ställe i ryggen mot Frölunda borta i Skandinavium förra året, det var också en match som jag gick in i typ 65 procentig, alltså precis på gränsen, sådär så man står å klampar på tränarns dörr å säger att man inte kan lira, att det gör för ont... Den matchen slutade med att jag hade gjort 3 assist då vi vann mot Frölunda med 6-5 på övertid. En av mina bättre matcher förra säsongen (!)
Det är nämligen så att när jag har ryggskott så tänker jag bara på det, jag fokuserar bort från allt annat vilket gör att jag inte blir nervös eller övertaggad, sen blir jag otroligt förbannad när det gör så jävla ont med så då blir jag lagom arg för å vilka mörda motståndarna, det hela gör att trotts att jag kanske bara har hälften såbra speed å rörlighet som vanligt ändå kan göra bra prestationer! Äre inte kul hur hjärnan fungerar å har effekt på ens prestation ibland, ja mig ger det griller i huvudet på iaf, den saken är säker...
Idag var jag iaf hos sjukgymnasten/kiropraktorn som vi har i laget å han knäckte ut min rygg, stretchade lite å så körde lite rehabövningar. Dom har en klinik, Top Form, heter den, det är personlig träning, både elitträning, rehab- och viktnedgång osv, iaf kan dom göra en undersökning som visar hur mkt kroppsfett man har. Så efter passet testade jag mig, BMI, fett% å allt detdära, 185 cm lång, 93 kilo, 20 år, idrottare, ...... 4,7 % bodyfat (!)
Wow, dom var äkta imponerade, shit, du är ju i kanonform, du har samma fettprocent som våra långdistanslöpare, å då är du ju stor med! Grymt stolt var jag!!
Havregrynsdiet, Det NI!! ;)
Ännu mer taggad söndag morgon för returmöte hemma i RPI Houston Field House, vår riktiga hemmaarena, trädde jag på mig understället, joggade å körde lite gymnastik för att sedan köra en rusch i trappan upp till omklädningsrummet då ryggen brast igen!
Det va på träningen i torsdags, efter att jag blivit sittande på bänken å blivit kall gick ut å spelade BP då sträckningen/låsningen kom första gången, efter ett rehabpass på gymmet med bra stretching plus vila hela fredagen så hade det blivit i stort sett bra igen men så small det alltså av igen. Jag har haft dom här ryggproblemen kroniskt sen jag var 17 år, de uppstod i samband med att jag tränade med Lindlöven, för övrigt en historia i sig... De här ryggspasmerna som de kallar det härborta som bara helt plötsligt överfaller en såsom om någon högg en med en kniv i ryggen, uppstår utav spända muskler i som påverkar ryggkotorna som i sin tur kommer åt någon nerv, en nerv som i sin tur skickar signaler till muskler i ryggen att dra ihop sig, det är när detta händer som jag känner mig knivhuggen å inte ens kan peta mig i näsan utan å skrika rakt ut. Ganska dryg grej, speciellt när det bara dyker upp helt random å sätter sig som ett spätt så det tillochmed gör ont å ligga i en säng.
Iaf jag ruschade uppför trappan i tron om att jag var tillräckligt mjuk å varm men tji fick jag! Det var bara linka tillbaka er i korridoren å värma upp 15 min till å försöka stretcha sönder smärtan så mkt det gick så jag skulle kunna genomföra matchen ändå. Det gick, grinade lite illa men kunde genomföra matchen som vi faktiskt vann med 5-1! Nog tänkte jag både en å 15 gånger att jag skulle ge upp, gå in till tränarna å säga att det inte funkar men jag bet ihop istället, tänkte som så att jag spelar ju inte mer än 20 min, nog fan ska jag kunna pressa migsjälv att genomlida lite smärta i bara 20 min, det är ju ingenting, sen får jag åka hem å vila hela kvällen.
Men det blev en halvtam insats såklart, även om någon säkert hade sagt att det var en gedigen insats. Jag spelade bara plexi-ut hela tiden, tog den över röd å dumpa, låg på rätt sida å täckte is, spelade enkelt första pass jag såg osv... Inte var jag snabb å inte kunde jag röra mig särskilt mkt, men täckte nog en 4-5 skott å tyckte att jag får vara nöjd att jag inte kastade in handduken å va en klenis, även fast jag var halvt paralyserad i överkroppen. Jag uppskattar min fysiska förmåga ungefär till att jag kunde gå på 65% av mitt normala/max. Men hur kunde det då gå så pass bra??? Det är ju inte direkt så att jag är 35 % bättre när jag inte har ryggskott...?
Det är den mentala faktorn som än engång spelar in, ngt liknande skedde förra säsongen när jag hade en liknande rygglåsning fast på ett annat ställe i ryggen mot Frölunda borta i Skandinavium förra året, det var också en match som jag gick in i typ 65 procentig, alltså precis på gränsen, sådär så man står å klampar på tränarns dörr å säger att man inte kan lira, att det gör för ont... Den matchen slutade med att jag hade gjort 3 assist då vi vann mot Frölunda med 6-5 på övertid. En av mina bättre matcher förra säsongen (!)
Det är nämligen så att när jag har ryggskott så tänker jag bara på det, jag fokuserar bort från allt annat vilket gör att jag inte blir nervös eller övertaggad, sen blir jag otroligt förbannad när det gör så jävla ont med så då blir jag lagom arg för å vilka mörda motståndarna, det hela gör att trotts att jag kanske bara har hälften såbra speed å rörlighet som vanligt ändå kan göra bra prestationer! Äre inte kul hur hjärnan fungerar å har effekt på ens prestation ibland, ja mig ger det griller i huvudet på iaf, den saken är säker...
Idag var jag iaf hos sjukgymnasten/kiropraktorn som vi har i laget å han knäckte ut min rygg, stretchade lite å så körde lite rehabövningar. Dom har en klinik, Top Form, heter den, det är personlig träning, både elitträning, rehab- och viktnedgång osv, iaf kan dom göra en undersökning som visar hur mkt kroppsfett man har. Så efter passet testade jag mig, BMI, fett% å allt detdära, 185 cm lång, 93 kilo, 20 år, idrottare, ...... 4,7 % bodyfat (!)
Wow, dom var äkta imponerade, shit, du är ju i kanonform, du har samma fettprocent som våra långdistanslöpare, å då är du ju stor med! Grymt stolt var jag!!
Havregrynsdiet, Det NI!! ;)
Jersey Shore å tyngd i närkamperna
Ja, ikväll har jag kollat på Jersey Shore med grabarna. Det där programmet är överallt, omåttligt popuärt, snackas på radion å diskuteras vad som hänt i avsnittet kvällen innan på radion när vi åker till träningen på morgnarna, alla grabbarna i laget är tokiga i det där. Det är nån slags reality-show, typ Big Brother, Paradise Hotel osv. Själv har jag aldrig haft mkt över för sånna där program, visst kan det finnas en å annan snygg brud å visst kan det vara rätt kul när dom jävlas med varann å skämtar runt, men i övrigt vettefan alltså. IQ:n på de flesta tjejerna i dom där programmen kan väll jämstallas med en medelsmart ko, å då är fan inte kor smarta djur i allmänhet det kan jag skriva under på...
Jag blir mest förvånad hur dumma folk kan vara å så fullständigt leva i sin egna lilla bubbla till värld. Det allra värsta som jag inte orkar med å se å höra är när dom sitter å grinar åt allt möjligt jävla fjanteri, so what nån snacka med en annan tjej eller är vän med den fastän de har ett "förhållande", spara tårarna tills nått riktigt tråkigt händer förfan. Nej usch va töntigt, å stora jävla muskelberg med tattueringar som sitter å grinar, det är så patetiskt så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta själv. Vad gör en sån här person som sitter å grinar över småsaker när det verkligen händer något tråkigt, om en familjemedlem dör eller va sjutton som helst, det lär ju bara va å halsa deppressiv psykmedecin eller ta fram snaran direkt om något sånt skulle inträffa!? :O
Nej sånt där larv blir jag mest trött på, jag tycker man ska tänka efter lite innan man får vredesutbrott å går berserkagång för någon kramat en annan programmedlem, hur arga tror ni inte chineserna som jobbar gratis i fabriker å får sparken efter 7 månader för nån ny kommer in som jobbar billigare å den får bo på gatan igen, eller en afrikan som äntligen fått rent dricksvatten 2,7 mil bort där man kan få hämta det mot betalning med 17 kilos kruka på huvudet å upptäcker att lillbrorsan blev sjuk iallafall när han dricker vattnet för nån fabrik i det närmaste samhället har struntat i att rena avfallet som man dumpar i kanalen intill?!!! Klart som fan dom är lacka, men dom går väll inte runt å slår sönder saker å svär å töntar sig för det, nej det är bara bita ihop å cykla till närmasta stad 7,2 mil bort för å tigga till sig ett par gamla strumpor som man kan filtrera vattnet genom.
Nej jag tkr spar lite på känslorna till det verkligen händer nått speciellt, annars blire väll inge kul. Ja förutom skratt då, det är alltid kul med folk som är positiva!
På tal om positivt tänk så har jag ett favoritcitat som jag har fått berättat för mig i efterhand av en go vän till mig vid namn Jens Ljunggren, citatet kom från en annan vän/träningskamrat jag haft, Gustav Gräsberg. Vi tränade fys tillsammans allihop förrförra sommarn å så befann sig Jens å Gräset på ÖKK:s gym. Antar att de följde någon slags program med hockeyanpassad träning, iaf så avslutade väll Gräsberg med lite bicepscurl som förmodligen inte var en del av det obligatoriska schemat.
Så Jens frågade väll nått i stil med, " Men Gräset det där står väll inte med på schemat?" Alla som känner Gräset vet att han har en såndär störtskön daladialekt som alla från trakterna kring Furudal besitter, svarar
"Nej men det är bra å ha i saargehöerna!" samtidigt som han gestikulerade å tittade på armen han rörde som att han puttade på någon med med underarmen men insåg förmodligen, nej fan det håller inte det är ju triceps som jobbar :P Varpå han säger; "njaa, kanske inte"
Det här skrattade jag å Jens i takt åt, helskönt citat ju! Å det där har jag adopterat å tagit till mig. Numera när någon ifrågasätter när jag äter onyttigt eller kör lite förmycket strandmuskler på gymmet så har jag alltid en skitbra förklaring;
"Det är bra å ha i sarghörna!" :D Gäller å se allt ur ett positivt perspektiv som gynnar digsjälv!
Jag kan nästan svära på att jag till 100 % säkerhet här precis hade använt mig av Gräsets kommentar å är skitnöjd :D
Perfektionist som man är så är det ju alltid lika uppskattad när man kan hitta en väg runt problemet :P
Jag blir mest förvånad hur dumma folk kan vara å så fullständigt leva i sin egna lilla bubbla till värld. Det allra värsta som jag inte orkar med å se å höra är när dom sitter å grinar åt allt möjligt jävla fjanteri, so what nån snacka med en annan tjej eller är vän med den fastän de har ett "förhållande", spara tårarna tills nått riktigt tråkigt händer förfan. Nej usch va töntigt, å stora jävla muskelberg med tattueringar som sitter å grinar, det är så patetiskt så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta själv. Vad gör en sån här person som sitter å grinar över småsaker när det verkligen händer något tråkigt, om en familjemedlem dör eller va sjutton som helst, det lär ju bara va å halsa deppressiv psykmedecin eller ta fram snaran direkt om något sånt skulle inträffa!? :O
Nej sånt där larv blir jag mest trött på, jag tycker man ska tänka efter lite innan man får vredesutbrott å går berserkagång för någon kramat en annan programmedlem, hur arga tror ni inte chineserna som jobbar gratis i fabriker å får sparken efter 7 månader för nån ny kommer in som jobbar billigare å den får bo på gatan igen, eller en afrikan som äntligen fått rent dricksvatten 2,7 mil bort där man kan få hämta det mot betalning med 17 kilos kruka på huvudet å upptäcker att lillbrorsan blev sjuk iallafall när han dricker vattnet för nån fabrik i det närmaste samhället har struntat i att rena avfallet som man dumpar i kanalen intill?!!! Klart som fan dom är lacka, men dom går väll inte runt å slår sönder saker å svär å töntar sig för det, nej det är bara bita ihop å cykla till närmasta stad 7,2 mil bort för å tigga till sig ett par gamla strumpor som man kan filtrera vattnet genom.
Nej jag tkr spar lite på känslorna till det verkligen händer nått speciellt, annars blire väll inge kul. Ja förutom skratt då, det är alltid kul med folk som är positiva!
På tal om positivt tänk så har jag ett favoritcitat som jag har fått berättat för mig i efterhand av en go vän till mig vid namn Jens Ljunggren, citatet kom från en annan vän/träningskamrat jag haft, Gustav Gräsberg. Vi tränade fys tillsammans allihop förrförra sommarn å så befann sig Jens å Gräset på ÖKK:s gym. Antar att de följde någon slags program med hockeyanpassad träning, iaf så avslutade väll Gräsberg med lite bicepscurl som förmodligen inte var en del av det obligatoriska schemat.
Så Jens frågade väll nått i stil med, " Men Gräset det där står väll inte med på schemat?" Alla som känner Gräset vet att han har en såndär störtskön daladialekt som alla från trakterna kring Furudal besitter, svarar
"Nej men det är bra å ha i saargehöerna!" samtidigt som han gestikulerade å tittade på armen han rörde som att han puttade på någon med med underarmen men insåg förmodligen, nej fan det håller inte det är ju triceps som jobbar :P Varpå han säger; "njaa, kanske inte"
Det här skrattade jag å Jens i takt åt, helskönt citat ju! Å det där har jag adopterat å tagit till mig. Numera när någon ifrågasätter när jag äter onyttigt eller kör lite förmycket strandmuskler på gymmet så har jag alltid en skitbra förklaring;
"Det är bra å ha i sarghörna!" :D Gäller å se allt ur ett positivt perspektiv som gynnar digsjälv!
Jag kan nästan svära på att jag till 100 % säkerhet här precis hade använt mig av Gräsets kommentar å är skitnöjd :D
Perfektionist som man är så är det ju alltid lika uppskattad när man kan hitta en väg runt problemet :P
Vardagen
Hej kära dagbok, idag har vart ytterligare en fin dag.
Gick upp 7, käka frulle, åkte till hallen, träna, gjorde blåbärs/chokladpannkakor till brunch, postade två visir till Philip Sandberg i Arboga, gjorde köttbullar, bacon å mos, med mixade djupfrysta grönsaker, salt å peppar. Djävulskt fint, så lite chokladmjölk på det. Annars har ryggen låst sig lite igen i revbenstrakten, men det släpper nog till matchen på lördag får vi hoppas.
Annars har dagen gått åt till diverse meningslösa aktiviteter, snackat skit med grabbarna, busat å fått tagit skit, bla genom att Brian skrev massa på min Facebook. Sen skicka min käre bror en fin länk med Eddie Meduza till mig på FB. Så jag blev kvar där på youtube etag å klicka runt bland massa idiotiskt roliga låtar å videor. Jag tror man kan lära sig nått av alla människor, av Eddie kan man väll lära sig att man inte ska ta livet på alltför stort allvar hela tiden, tycker han är rätt rolig å smart ibland men sen kryddar han ju iväg med. Man blir ofta full i skratt när man lyssnar på låtarna iaf det är det viktigaste, å inga hard feelings mot ngn, allt är bara på skojj
Här är klippet min brorsa skicka, nu ska jag till gymmet Hej
Fiskelycka
Under senare år har jag aldrig fått fisk, inte för att jag fiskat såjätte ofta men har aldrig fått mkt. Nu har det vänt, i sommras innan jag drog över fick jag massor i Skedvisjön å i Fresno var jag fiskelyckan själv, drog upp trout å bass :P
Alltid skönt med autopilot :)
Football stadium för ett college i Fresno. Den bilden skulle ju inte upp där nej.
Rutinerad storfiskare.
Jag å Mackan.
Troutfångst! Första firren tog jag.
Masser med vattenskotrar å andra leksaker såsom vattenskidor å grejjer ute.
Stolt å glad
Curtis hjälper till å vevar in en baddare.
Lossna då din lille rackare!
Trout nr 2.
Modellen.
En riktig räcer!
Tummen upp!
Dags å åka hem.
Grymt fräsch pickup med tillhörande båtsläp!
Markus å vår billetfarsas enorma truck.
Abborre-succé på skävisjön sommaren 2010!
Jag körde ner er lugnt å föriktigt va!!? :D /Långben
Ett flygplan landade lite längre bort.
Jag å Curtan chillar!
Sen kämpar jag med storsjöodjuret på kroken, helt sickt!
Nja så jäla stor va den kanske inte i alla fall :D
Sen kom nån jäla konstig grej åkande, såg ut som om han satt på en stol1,5 meter upp i luften å bara flög efter båten, har aldrig sett en sån förr.
Sen fick Markus en bass, slap on the bass :D
Så peka jag ut färdriktningen, kan ju detdär med de rätta fiskevattnen.
Så lite brottning ombord, vår billetfarsa va gammal brottare, så han fick smaka lite emellanåt.
Å så lite mer fiskelycka :)
Så blev det dags för ett dopp.
Mkt vackert väder å vatten å natur.
Tidvattnet har satt sina spår...
Orutin utan sandaler, mycket kaktusar å taggiga växter på sandbanken.
Livet som hockeyspelare, tjohej
Hungrig, hade bara käkat nötter å frukt hela dan, men ändå proppmätt.
Alltid skönt med autopilot :)
Football stadium för ett college i Fresno. Den bilden skulle ju inte upp där nej.
Rutinerad storfiskare.
Jag å Mackan.
Troutfångst! Första firren tog jag.
Masser med vattenskotrar å andra leksaker såsom vattenskidor å grejjer ute.
Stolt å glad
Curtis hjälper till å vevar in en baddare.
Lossna då din lille rackare!
Trout nr 2.
Modellen.
En riktig räcer!
Tummen upp!
Dags å åka hem.
Grymt fräsch pickup med tillhörande båtsläp!
Markus å vår billetfarsas enorma truck.
Abborre-succé på skävisjön sommaren 2010!
Jag körde ner er lugnt å föriktigt va!!? :D /Långben
Ett flygplan landade lite längre bort.
Jag å Curtan chillar!
Sen kämpar jag med storsjöodjuret på kroken, helt sickt!
Nja så jäla stor va den kanske inte i alla fall :D
Sen kom nån jäla konstig grej åkande, såg ut som om han satt på en stol1,5 meter upp i luften å bara flög efter båten, har aldrig sett en sån förr.
Sen fick Markus en bass, slap on the bass :D
Så peka jag ut färdriktningen, kan ju detdär med de rätta fiskevattnen.
Så lite brottning ombord, vår billetfarsa va gammal brottare, så han fick smaka lite emellanåt.
Å så lite mer fiskelycka :)
Så blev det dags för ett dopp.
Mkt vackert väder å vatten å natur.
Tidvattnet har satt sina spår...
Orutin utan sandaler, mycket kaktusar å taggiga växter på sandbanken.
Livet som hockeyspelare, tjohej
Hungrig, hade bara käkat nötter å frukt hela dan, men ändå proppmätt.
Fresno Part IV
forts. från Fresno part III...
Det var lite dålig planering, lite opraktiskt utplacerande av värdfamiljer, lr vad man ska säga. Vi hade träning mellan 8-10 varje dag kommande veckan. Varannan fys varannan is, en annan är ju van å träna en 3 timmar is per dag med hockeygym från förra året så det kändes mesigt lätt som schema. Blev ju inte alls många timmar is på en vecka som man hade på sig å bevisa att man skulle vara en av importerna som skulle få en plats i laget. Vi var mig, tre svenska forwards, en tysk målvakt och en kanadensisk forward som gjordu upp om 2 (!) importplatser.
Att vi bodde i ett villaområde utanför stan gjorde att vi behövde skjuts varje morgon till träningen så i två veckor gick jag å Mackan upp 5 på morgonen för å kunna få skjuts av vår värdfamilj-mamma lr pappa innan de skulle till jobbet. De blev dessutom sena ett par ggr pga av det. Helt värdelöst var det ju också att sitta oftast på Starbucks å vänta i 2,5 timmar innan träningen skulle börja. Som tur var fanns det ju trådlöst internet där så det blev lite skypande å liknande eftersom Sverige låg 9 timmar före...
Första fypasset vi hade på den dryga månaden jag var där var det enda riktigt hårda fyspasset. Vi löpte en runda i en park som uppvärmning, 4-5 km typ. Sen körde vi intervaller i backe, två-å-två så det blev tävling, olika distanser. Varje gång man kom ner för backen gjorde man 11 armhävningar. Back-coachen å assisterande tränaren va å nöjd över detta fenomen att vi alltid skulle göra 11 av allt, klenisar gör 10 sa han, vi ska alltid vara lite starkare :P Bra tanke antar jag...
Vi gjorde 11 (eller om det va 21) ruscher i backen, så efter det stod man på 121 gjorda armhävningar. Vi sprang tillbaka till gymmet där vi samlats tidigare å avslutade med stor tävling där vinnaren utlovades ett väldigt speciellt pris! Vi spridde ut oss å så skulle man göra så många armhävningar man kunde i rad, utan att vila på backen, gissa vem som vann...
Ja, jag vann såklart på 73 gjorda armhävningar. Grymt stolt när vinnaren applåderades var jag. Kände att jag hade visat vilja å framfötterna än en gång, (ja efter att ha spelat de där matcherna direkt efter flyget...). Men nått pris fick jag inte, andretränaren som för övrigt var en riktig liten surkuk såg ut som han var besviken att jag vann.
Resten av veckan körde vi lättare fys, mest stationsträning (cirkelträning utomhus) och gym på egen hand. Ispassen var idiotiska i den mening att utagningar skulle göras. Vi började alltid med ett antal uppvärmningsövningar, som tog en tredjedel av träningen, bara pass, åka å ta avslut, inget alls man kan bedömma en spelare på. Sedan körde vi en rad 2-1, 3-1 osv då jag dock fick lära mig endel smarta tips från den annars inte alltför uppskattade back-coachen. Om nån är intresserad så kan jag nämna det antal regler som han lärde oss i dessa situationer. Efter dessa övningar åkte vi skridskor på slutet, typ idioten kind of things.
Två veckor höll vi på sådär, veckan därpå fick vi lite bättre med skjuts, de lagkamraterna som bodde närmast kom å hämta oss med sin bil så vi skulle slippa gå upp så tidigt. Jag å Mackan levde väll mest livet annars, kollade lite film men mest solade vi å badade i poolen hos den där familjen vi kände :)
Naturligtvis blev jag sjuk den veckan, tränade endå men gick på viloträningar, bara tog det lugnt. Körde faktiskt ett ispass med feber, ville så jävulskt gärna ta en plats, det gick bra, men har lovat migsjälv att aldrig göra det igen hur viktig träning/match det än är...
Den veckan hade vi liknande träningar men vi hade ett ispass med internmatch, det var på tiden, dock halvsjuk fortfarande, mådde inget vidare alls, men gjorde en grym match enligt mig själv, en genomgedigen insatts. Gjorde några åttor för mkt en gång med pucken i egen zon men det var det enda felet som jag gjorde på hela matchen å var ganska nöjd efteråt även om jag inte gjorde något mål. Vi vann med 4-1 å Mackan gjorde det enda målet för det andra laget...
På söndagen den veckan tog vår billetfarsa med oss på fisketur upp i bergen, det var riktigt, riktigt kul faktiskt! En annan som inte ville bada eftersom jag hade varit sjuk osv tog inte med mig några badbyxer, idiot som man är. Hur kan man ens tro att man skulle kunna hålla sig ifrån det när det är en 40-45 grader varmt å stekande sol, fint vatten osv. Jaja det blev bad i kallingarna istället :D
Vacker sjö såhär uppifrån vägen sett på lite höjd.
På vägen upp i bergen åkte vi förbi massor med frukt-odlingar, apelsiner, vindruvor med mera. Utanför Fresno odlas de mesta av hela USA:s vindruveproduktion, ja så att säga.
Fanns rätt mkt hästar där i Fresno-trakterna med.
Svindlande forsar mellan annars snustorra berg.
Massa med sånnahär flottar med folk som åkte omkring å badade.
Vi var långt ifrån ensamma på plats!
Det var lite dålig planering, lite opraktiskt utplacerande av värdfamiljer, lr vad man ska säga. Vi hade träning mellan 8-10 varje dag kommande veckan. Varannan fys varannan is, en annan är ju van å träna en 3 timmar is per dag med hockeygym från förra året så det kändes mesigt lätt som schema. Blev ju inte alls många timmar is på en vecka som man hade på sig å bevisa att man skulle vara en av importerna som skulle få en plats i laget. Vi var mig, tre svenska forwards, en tysk målvakt och en kanadensisk forward som gjordu upp om 2 (!) importplatser.
Att vi bodde i ett villaområde utanför stan gjorde att vi behövde skjuts varje morgon till träningen så i två veckor gick jag å Mackan upp 5 på morgonen för å kunna få skjuts av vår värdfamilj-mamma lr pappa innan de skulle till jobbet. De blev dessutom sena ett par ggr pga av det. Helt värdelöst var det ju också att sitta oftast på Starbucks å vänta i 2,5 timmar innan träningen skulle börja. Som tur var fanns det ju trådlöst internet där så det blev lite skypande å liknande eftersom Sverige låg 9 timmar före...
Första fypasset vi hade på den dryga månaden jag var där var det enda riktigt hårda fyspasset. Vi löpte en runda i en park som uppvärmning, 4-5 km typ. Sen körde vi intervaller i backe, två-å-två så det blev tävling, olika distanser. Varje gång man kom ner för backen gjorde man 11 armhävningar. Back-coachen å assisterande tränaren va å nöjd över detta fenomen att vi alltid skulle göra 11 av allt, klenisar gör 10 sa han, vi ska alltid vara lite starkare :P Bra tanke antar jag...
Vi gjorde 11 (eller om det va 21) ruscher i backen, så efter det stod man på 121 gjorda armhävningar. Vi sprang tillbaka till gymmet där vi samlats tidigare å avslutade med stor tävling där vinnaren utlovades ett väldigt speciellt pris! Vi spridde ut oss å så skulle man göra så många armhävningar man kunde i rad, utan att vila på backen, gissa vem som vann...
Ja, jag vann såklart på 73 gjorda armhävningar. Grymt stolt när vinnaren applåderades var jag. Kände att jag hade visat vilja å framfötterna än en gång, (ja efter att ha spelat de där matcherna direkt efter flyget...). Men nått pris fick jag inte, andretränaren som för övrigt var en riktig liten surkuk såg ut som han var besviken att jag vann.
Resten av veckan körde vi lättare fys, mest stationsträning (cirkelträning utomhus) och gym på egen hand. Ispassen var idiotiska i den mening att utagningar skulle göras. Vi började alltid med ett antal uppvärmningsövningar, som tog en tredjedel av träningen, bara pass, åka å ta avslut, inget alls man kan bedömma en spelare på. Sedan körde vi en rad 2-1, 3-1 osv då jag dock fick lära mig endel smarta tips från den annars inte alltför uppskattade back-coachen. Om nån är intresserad så kan jag nämna det antal regler som han lärde oss i dessa situationer. Efter dessa övningar åkte vi skridskor på slutet, typ idioten kind of things.
Två veckor höll vi på sådär, veckan därpå fick vi lite bättre med skjuts, de lagkamraterna som bodde närmast kom å hämta oss med sin bil så vi skulle slippa gå upp så tidigt. Jag å Mackan levde väll mest livet annars, kollade lite film men mest solade vi å badade i poolen hos den där familjen vi kände :)
Naturligtvis blev jag sjuk den veckan, tränade endå men gick på viloträningar, bara tog det lugnt. Körde faktiskt ett ispass med feber, ville så jävulskt gärna ta en plats, det gick bra, men har lovat migsjälv att aldrig göra det igen hur viktig träning/match det än är...
Den veckan hade vi liknande träningar men vi hade ett ispass med internmatch, det var på tiden, dock halvsjuk fortfarande, mådde inget vidare alls, men gjorde en grym match enligt mig själv, en genomgedigen insatts. Gjorde några åttor för mkt en gång med pucken i egen zon men det var det enda felet som jag gjorde på hela matchen å var ganska nöjd efteråt även om jag inte gjorde något mål. Vi vann med 4-1 å Mackan gjorde det enda målet för det andra laget...
På söndagen den veckan tog vår billetfarsa med oss på fisketur upp i bergen, det var riktigt, riktigt kul faktiskt! En annan som inte ville bada eftersom jag hade varit sjuk osv tog inte med mig några badbyxer, idiot som man är. Hur kan man ens tro att man skulle kunna hålla sig ifrån det när det är en 40-45 grader varmt å stekande sol, fint vatten osv. Jaja det blev bad i kallingarna istället :D
Vacker sjö såhär uppifrån vägen sett på lite höjd.
På vägen upp i bergen åkte vi förbi massor med frukt-odlingar, apelsiner, vindruvor med mera. Utanför Fresno odlas de mesta av hela USA:s vindruveproduktion, ja så att säga.
Fanns rätt mkt hästar där i Fresno-trakterna med.
Svindlande forsar mellan annars snustorra berg.
Massa med sånnahär flottar med folk som åkte omkring å badade.
Vi var långt ifrån ensamma på plats!
Upptäckten!?
På vägen hem från Massachusetts idag så kom jag på en 4e svaghet jag har som människa!!! Fan, jag som har varit övertygad i flera år att jag bara har tre. Det va iaf när jag sjöng med låtarna på radion som jag kom på migsjälv, "Helvete, jag kan ju inte sjunga, det är ju en fjärde svaghet!"
Men jag vägrar utvidga min svaghets-reportoar, jag måste lära mig sjunga, för det är ju så, om du börjar acceptera att du har flera svagheter så kommer det ju komma fram nya hela tiden, det går ju inte! Dessutom sa min lagkamrats flickvän att jag hade sångröst som en ängel :) Hon va nog inte ironisk heller, hon tkr om mig det vet jag!
Jag saknar att spela musik här i USA, lite tråkigt äre ju att nu i år när jag har all tid i världen får å sitta å klinka på gitarren osv så har jag ingen tillgång till nå instrument!
När jag va 12-13 så gjorde jag det briljanta valet av karriär, istället för att bli rockstjärna som jag länge hade funderat på så tänkte ja istället bli ishockeyproffs, min lillvuxna hjärna resonerade som så att det var för mycket skit inom musik-branschen, dom håller ju bara på å super å tar droger å så klär dom sig som uteliggare fult som fan ofta, även om det kan se tufft ut ibalnd. Nej musik-stjärna är nog inget för mig tänkte jag, jag blir hockeyproffs istället :D
På den vägen äre... Jag kan gapskratta högt åt migsjälv när jag tänker på att dom där tankarna var helt seriösa å genomtänkta, rockstjärnor dom håller sig ju inte i form, droger, nej sådär vill inte jag leva, haha, som att man va tvungen å knarka bara för att man va duktig på musik :P
Jaja, ibland undrar jag hur bra jag hade kunnat varit om jag hade lagt ner ens hälften så mkt tid på musiken som jag gjort på hockeyn. Det kommer jag ju aldrig få veta, men mitt smarta lilla 13 åriga huvud hade ju förståss räknat ut att musik kan du ju hålla på med hela livet, hockeyproffs kan du ju bara hålla på med till 40-års åldern. Så när jag har varit klart hockeyproffs så ska jag bli rockstjärna! Så vad det dilemmat löst!
Fast kan jag sjunga, eller, nej, jo, nja, kanske ?
Men jag vägrar utvidga min svaghets-reportoar, jag måste lära mig sjunga, för det är ju så, om du börjar acceptera att du har flera svagheter så kommer det ju komma fram nya hela tiden, det går ju inte! Dessutom sa min lagkamrats flickvän att jag hade sångröst som en ängel :) Hon va nog inte ironisk heller, hon tkr om mig det vet jag!
Jag saknar att spela musik här i USA, lite tråkigt äre ju att nu i år när jag har all tid i världen får å sitta å klinka på gitarren osv så har jag ingen tillgång till nå instrument!
När jag va 12-13 så gjorde jag det briljanta valet av karriär, istället för att bli rockstjärna som jag länge hade funderat på så tänkte ja istället bli ishockeyproffs, min lillvuxna hjärna resonerade som så att det var för mycket skit inom musik-branschen, dom håller ju bara på å super å tar droger å så klär dom sig som uteliggare fult som fan ofta, även om det kan se tufft ut ibalnd. Nej musik-stjärna är nog inget för mig tänkte jag, jag blir hockeyproffs istället :D
På den vägen äre... Jag kan gapskratta högt åt migsjälv när jag tänker på att dom där tankarna var helt seriösa å genomtänkta, rockstjärnor dom håller sig ju inte i form, droger, nej sådär vill inte jag leva, haha, som att man va tvungen å knarka bara för att man va duktig på musik :P
Jaja, ibland undrar jag hur bra jag hade kunnat varit om jag hade lagt ner ens hälften så mkt tid på musiken som jag gjort på hockeyn. Det kommer jag ju aldrig få veta, men mitt smarta lilla 13 åriga huvud hade ju förståss räknat ut att musik kan du ju hålla på med hela livet, hockeyproffs kan du ju bara hålla på med till 40-års åldern. Så när jag har varit klart hockeyproffs så ska jag bli rockstjärna! Så vad det dilemmat löst!
Fast kan jag sjunga, eller, nej, jo, nja, kanske ?
Glömsk för första gången på 5,5 månader
Kom preis hem från Roadtripen till Tyngsboro, nån timme/halvtimme utanför Boston, där vi den här helgen spelade dubbelmöte med Huskies. Det var en speciell helg, ganska bitter delvis. Första matchen kom vi ut grymt bra, jag kände mig otroligt formstark å gjorde en halvbra pass på blå som ledde fram till vårt 1-0 i nått av mina första byten. Efter 1:a ledde vi med 2-0. Ingen höjdarperiod, där vår emminenta keeper återigen rädda minst ett par riktigt vassa chanser.
Men man va ju ändå rätt glad att gå till periodvila men 2-0 i en så pass viktig 4-poängmatch som det var. Dock så fick vi jordens utskällning så glädjen försvann rätt fort i paus. I andra perren föll hela vårt spela, vi tog grymt många utvisningar å det stod 3-3 till dom efter andra. I andra kom inte ens tränarn in å snacka i periospaus utan andretränarn stod för talandet. Vi förlorade med 5-3, kändes som vi i princip gav bort 2 poäng fast vi behöver alla poäng vi kan få...
Jag slutade matchen på +1 å hade en assist men va inne på två mål bakåt i BP. De drog ut sina ytterforwards till borte blå i uppspelen, vilket är jäkligt jobbigt för oss backar. Man kan inte släppa dom för då skickar dom en friläges-macka å man kan inte stå still bredvid dom å hålla markering, för då kommer någon annan med full fart å så blir man en levande kona. Lite av det som hände på bägge målen för mig i BP så jag är grymt besviken att jag inte kunde gjort ngt bättre på de två målen. Första så kom en kille i full fart hela vägen från deras zon genom mittzon å mot mig där jag va tvungen å kliva in vid egna blå, jag hade ingen fart alls eftersom jag bevakade en av deras ytterforwards som cirkulerade lite lätt på blå, det enda man kan göra är ju å försöka få upp så mkt fart man kan å försöka styra ut gubben, jag tog honom på kropp ut mot sargen men det var inte förrän ganska långt ner i zon å alldeles för klent så han fick av ett skott på mål som sedan min backpolare inte kunde vinna i kampen med hans forwardskamrat å när jag hann dit å smällde ner han på arslet så var det redan försent. Andra va liknande fast då fick forwarden som cirkulerade på blå en pass, där va jag inte tillräckligt aggressiv, så han fick komma ner några meter in i vår zon å så försökte ha dribbla mig, det lyckades han inte med, jag körde över honom rätt rejält, kollade bara bröst, vilket kanske va dumt med en man mindre pucken blev iaf lös gled från vänster till höger genom slottet bakom min rygg där någon av deras forwards va föra oss å smällde in pucken innan jag ens hunnit vända mig om, såg inte exakt va som hände... Jaja, litet dilemma det där hur man ska få med sig fart å möta upp forwards med full speed när man samtidigt måste ligga å vakta en kille på egna blå, egentligen äre ju bara få med sig så mkt fart som möjligt, hålla insidan å attackera längre in i den egna zonen men det gick ju inge vidare de här två gångerna...
Iaf det mest intressanta hände inte på isen denna match. Det hände i omklädningsrummet efter matchen. Vår tränare hade fått mer än nog, gick av som en explosiv bomb, totalsågade 80 procent av laget, i ett 10 till 15 minuters tal om hur det var det pinsammaste å mest skämmiga han sett i hela sitt liv hur vi spelade därute. Vill inte gå in alldeles särskilt djupt på allt han sa å det skulle bli ett par inlägg till om jag skulle ta upp allt men jag ville bara berätta va han sa om mig, tänkte att det kanske för er ändå är det roligaste å veta. Jag tror jag var den 3e spelaren i ordningen att få sågen; "Och Martin, du kan ju lika gärna ge upp, spelar helt utan någon som helst jävla intensitet, hur kan en kille komma från ett land som Sverige å inte kunna åka baklänges, helt otroligt!"
Nu sa han ju förståss allt detta på engelska, men ifall att nån i tränarstaben skulle hitta in på den här bloggen så vill jag inte göra det alltför lätt för dom att förstå allt...
Nu kan ju folk därhemma tycka att han var aningen hård, men detta är inte alls något speciellt utalande alls, varje träning och match utsätts olika spelare för liknande lr värre sågningar, inget konstigt med det, det är bara så vår tränare är.
De här juniortränarna härborta är verkligen ett kapitel för sig, jag vet inte hur mkt jag ska berätta om det offentligt, men jag har mina teorier om det som jag kommer presentera så småningom med. Påminn mig om det, det är rätt kul!! Det hänger ihop med att i princip alla tränarna också äger klubbarna, alltså är allt dom gör ren business vilket gör deras agerande speciellt, mer om det sen...
Sågningen tog inte så hårt egenligen, jag var redan fruktansvärt förbannad för att vi förlora + att jag hade fått tagit ett par sågningar under matchen med, där de tillochmed tog fel kille en gång. Som om förlusten inte vore nog frustrerande i sig... Jag stänger mest av öronen, det har i princip alla killarna i laget gjort å dom som inte gjort det, har nog inte mycket självrespekt kvar vid det här laget :P Men detta är alltså tkr jag ett av de största problemen/anledningarna till att vi inte vinner. Förstår inte själv hur sånna här tränare orkar med att vara negativa till allting i livet, till 95 % varje dag. Nu svävar jag utanför ämnet igen, Damit
Efter matchen checkade vi in på ett riktigt fint hotell, de brukar vara okej, men det här var halv-lyxigt. Vakna upp dagen efter, tog en dusch, packa ihop grejjerna å sen vare dags å ta sig ner till hallen direkt för match 2. Frukost stanna vi efter vägen på DunkenDonuts, populärt som tusan här, där jag köpte mig en ägg, ost å skink-bagel, rostad, otroligt goda å så förståss en blå Gatorade på det. Vi fick veta via sms från en i laget att matchen flyttats från 10:40 till 10:10 så frullen fick smällas i å smältas fort för nu skulle vi ha ca 30 min på oss när vi va framme vid rinken, somliga skulle ha ogillat den stressen men jag gillar att inte ha mkt tid över innan match, det gör mig bara nervös, bättre å gå ut å lira dirr...
Efter 1a ledde vi med 1-0. Det var en jämn match, 1-1 efter andra. Vi spelade bättre än dagen innan, jag hade en av mina bästa matcher på länge, men gjorde ett bittert misstag!! Det var ungefär 15 min in i 2a, spelet va i full gång å jag var på tur nästa byte, vår tränare skickar dock in backar huller om buller i matcherna, å denna gång såsom väldigt ofta var han sen med att säga till vilka som skulle in, så jag frågade, Who's up on D here Coach? å så gjorde jag det dödliga misstaget; jag tilltalade tränarn med efternamn men glömde titeln "Mister".
Det här hör ju ihop lite med inläggen tidigare om hur USA lever kvar mkt i det gamla, konservativa, mkt grejjer som vi gjort oss av med för 100 år sen, på gott å ont. Man ska i USA alltid tilltala vuxna med titel Mr, Ms, eller med Coach, å så efternamn, man anänder aldrig förnamn!! Det är ansett väldigt fult å göra det.
Iaf så slank det ur mig bara tränarns efternamn men jag glömde titeln, å såklart så tog han illa vid sig, svaret på min fråga om vem som var på tur blev; "Not you! And my name is Mr. ... not ..." Sen va jag bänkad resten av perioden. Inga konstigheter. I paus så bad jag om förlåtelse när jag gick förbi tränarn påväg till omklädningsrummet, jag ville absolut inte göra det, jag var förbannad å hade hellre velat ge honom en utskällning men för mitt eget bästa om jag ville spela mer så vare lika bra åursäkta sig... Så jag sa bara helt enkelt, "Sorry Coach, I forgot" när jag vandra förbi. I tredje fick jag spela igen, jag känner mig i kanonform, bra fart på rören, förflyttade pucken smart hela matchen, satte passningarna på bladet å behandla den säkert, plockade ner forwards som man plockar äpplen på höstkanten, tror inte jag förlora en enda närkamp på hela matchen. Men sen i slutminuterna, sista 6 skickade han inte in mig en gång så efter matchen var jag förbannad även fast vi vann. Klart jag va glad för poängen men kändes som han stal 11 minuters matchtid från mig, så jag frågade coacherna om jag fick spela i B-lagsmatchen direkt efteråt, men det fick jag inte...
Jag har klarat mig i 5,5 månader utan att säga fel hittils med tilltalet, men idag glömde jag i stridens hetta. Så nu tkr väll coachen inte bara att jag är den sämsta skridskoåkaren från Sverige som han någonsin sett, nu tkr han väll dessutom att jag är en ouppfostrad snorunge, Great! :D
Jag var +/- 0 i matchen, täckte även 2 skott, varav ett där jag gick ner på knä i boxplay å ville ha skottet på brallorna eller i bröstet, tro fan att killen skjuten mig precis ovanför högra knäskålen, exakt där man blottar sig utan skydd när man sätter sig på knä, så nu haltar man runt med lårkaka lr knäkaka lr vafan det är :P
Jaja, nya tag nästa helg, vi har efter helgen 5 poäng upp till slutspelsplats med 12 matcher kvar av grundserien. Tilläggas bör att vi fortfarande är sist i hela ligan dock.
/Lidstrom
Men man va ju ändå rätt glad att gå till periodvila men 2-0 i en så pass viktig 4-poängmatch som det var. Dock så fick vi jordens utskällning så glädjen försvann rätt fort i paus. I andra perren föll hela vårt spela, vi tog grymt många utvisningar å det stod 3-3 till dom efter andra. I andra kom inte ens tränarn in å snacka i periospaus utan andretränarn stod för talandet. Vi förlorade med 5-3, kändes som vi i princip gav bort 2 poäng fast vi behöver alla poäng vi kan få...
Jag slutade matchen på +1 å hade en assist men va inne på två mål bakåt i BP. De drog ut sina ytterforwards till borte blå i uppspelen, vilket är jäkligt jobbigt för oss backar. Man kan inte släppa dom för då skickar dom en friläges-macka å man kan inte stå still bredvid dom å hålla markering, för då kommer någon annan med full fart å så blir man en levande kona. Lite av det som hände på bägge målen för mig i BP så jag är grymt besviken att jag inte kunde gjort ngt bättre på de två målen. Första så kom en kille i full fart hela vägen från deras zon genom mittzon å mot mig där jag va tvungen å kliva in vid egna blå, jag hade ingen fart alls eftersom jag bevakade en av deras ytterforwards som cirkulerade lite lätt på blå, det enda man kan göra är ju å försöka få upp så mkt fart man kan å försöka styra ut gubben, jag tog honom på kropp ut mot sargen men det var inte förrän ganska långt ner i zon å alldeles för klent så han fick av ett skott på mål som sedan min backpolare inte kunde vinna i kampen med hans forwardskamrat å när jag hann dit å smällde ner han på arslet så var det redan försent. Andra va liknande fast då fick forwarden som cirkulerade på blå en pass, där va jag inte tillräckligt aggressiv, så han fick komma ner några meter in i vår zon å så försökte ha dribbla mig, det lyckades han inte med, jag körde över honom rätt rejält, kollade bara bröst, vilket kanske va dumt med en man mindre pucken blev iaf lös gled från vänster till höger genom slottet bakom min rygg där någon av deras forwards va föra oss å smällde in pucken innan jag ens hunnit vända mig om, såg inte exakt va som hände... Jaja, litet dilemma det där hur man ska få med sig fart å möta upp forwards med full speed när man samtidigt måste ligga å vakta en kille på egna blå, egentligen äre ju bara få med sig så mkt fart som möjligt, hålla insidan å attackera längre in i den egna zonen men det gick ju inge vidare de här två gångerna...
Iaf det mest intressanta hände inte på isen denna match. Det hände i omklädningsrummet efter matchen. Vår tränare hade fått mer än nog, gick av som en explosiv bomb, totalsågade 80 procent av laget, i ett 10 till 15 minuters tal om hur det var det pinsammaste å mest skämmiga han sett i hela sitt liv hur vi spelade därute. Vill inte gå in alldeles särskilt djupt på allt han sa å det skulle bli ett par inlägg till om jag skulle ta upp allt men jag ville bara berätta va han sa om mig, tänkte att det kanske för er ändå är det roligaste å veta. Jag tror jag var den 3e spelaren i ordningen att få sågen; "Och Martin, du kan ju lika gärna ge upp, spelar helt utan någon som helst jävla intensitet, hur kan en kille komma från ett land som Sverige å inte kunna åka baklänges, helt otroligt!"
Nu sa han ju förståss allt detta på engelska, men ifall att nån i tränarstaben skulle hitta in på den här bloggen så vill jag inte göra det alltför lätt för dom att förstå allt...
Nu kan ju folk därhemma tycka att han var aningen hård, men detta är inte alls något speciellt utalande alls, varje träning och match utsätts olika spelare för liknande lr värre sågningar, inget konstigt med det, det är bara så vår tränare är.
De här juniortränarna härborta är verkligen ett kapitel för sig, jag vet inte hur mkt jag ska berätta om det offentligt, men jag har mina teorier om det som jag kommer presentera så småningom med. Påminn mig om det, det är rätt kul!! Det hänger ihop med att i princip alla tränarna också äger klubbarna, alltså är allt dom gör ren business vilket gör deras agerande speciellt, mer om det sen...
Sågningen tog inte så hårt egenligen, jag var redan fruktansvärt förbannad för att vi förlora + att jag hade fått tagit ett par sågningar under matchen med, där de tillochmed tog fel kille en gång. Som om förlusten inte vore nog frustrerande i sig... Jag stänger mest av öronen, det har i princip alla killarna i laget gjort å dom som inte gjort det, har nog inte mycket självrespekt kvar vid det här laget :P Men detta är alltså tkr jag ett av de största problemen/anledningarna till att vi inte vinner. Förstår inte själv hur sånna här tränare orkar med att vara negativa till allting i livet, till 95 % varje dag. Nu svävar jag utanför ämnet igen, Damit
Efter matchen checkade vi in på ett riktigt fint hotell, de brukar vara okej, men det här var halv-lyxigt. Vakna upp dagen efter, tog en dusch, packa ihop grejjerna å sen vare dags å ta sig ner till hallen direkt för match 2. Frukost stanna vi efter vägen på DunkenDonuts, populärt som tusan här, där jag köpte mig en ägg, ost å skink-bagel, rostad, otroligt goda å så förståss en blå Gatorade på det. Vi fick veta via sms från en i laget att matchen flyttats från 10:40 till 10:10 så frullen fick smällas i å smältas fort för nu skulle vi ha ca 30 min på oss när vi va framme vid rinken, somliga skulle ha ogillat den stressen men jag gillar att inte ha mkt tid över innan match, det gör mig bara nervös, bättre å gå ut å lira dirr...
Efter 1a ledde vi med 1-0. Det var en jämn match, 1-1 efter andra. Vi spelade bättre än dagen innan, jag hade en av mina bästa matcher på länge, men gjorde ett bittert misstag!! Det var ungefär 15 min in i 2a, spelet va i full gång å jag var på tur nästa byte, vår tränare skickar dock in backar huller om buller i matcherna, å denna gång såsom väldigt ofta var han sen med att säga till vilka som skulle in, så jag frågade, Who's up on D here Coach? å så gjorde jag det dödliga misstaget; jag tilltalade tränarn med efternamn men glömde titeln "Mister".
Det här hör ju ihop lite med inläggen tidigare om hur USA lever kvar mkt i det gamla, konservativa, mkt grejjer som vi gjort oss av med för 100 år sen, på gott å ont. Man ska i USA alltid tilltala vuxna med titel Mr, Ms, eller med Coach, å så efternamn, man anänder aldrig förnamn!! Det är ansett väldigt fult å göra det.
Iaf så slank det ur mig bara tränarns efternamn men jag glömde titeln, å såklart så tog han illa vid sig, svaret på min fråga om vem som var på tur blev; "Not you! And my name is Mr. ... not ..." Sen va jag bänkad resten av perioden. Inga konstigheter. I paus så bad jag om förlåtelse när jag gick förbi tränarn påväg till omklädningsrummet, jag ville absolut inte göra det, jag var förbannad å hade hellre velat ge honom en utskällning men för mitt eget bästa om jag ville spela mer så vare lika bra åursäkta sig... Så jag sa bara helt enkelt, "Sorry Coach, I forgot" när jag vandra förbi. I tredje fick jag spela igen, jag känner mig i kanonform, bra fart på rören, förflyttade pucken smart hela matchen, satte passningarna på bladet å behandla den säkert, plockade ner forwards som man plockar äpplen på höstkanten, tror inte jag förlora en enda närkamp på hela matchen. Men sen i slutminuterna, sista 6 skickade han inte in mig en gång så efter matchen var jag förbannad även fast vi vann. Klart jag va glad för poängen men kändes som han stal 11 minuters matchtid från mig, så jag frågade coacherna om jag fick spela i B-lagsmatchen direkt efteråt, men det fick jag inte...
Jag har klarat mig i 5,5 månader utan att säga fel hittils med tilltalet, men idag glömde jag i stridens hetta. Så nu tkr väll coachen inte bara att jag är den sämsta skridskoåkaren från Sverige som han någonsin sett, nu tkr han väll dessutom att jag är en ouppfostrad snorunge, Great! :D
Jag var +/- 0 i matchen, täckte även 2 skott, varav ett där jag gick ner på knä i boxplay å ville ha skottet på brallorna eller i bröstet, tro fan att killen skjuten mig precis ovanför högra knäskålen, exakt där man blottar sig utan skydd när man sätter sig på knä, så nu haltar man runt med lårkaka lr knäkaka lr vafan det är :P
Jaja, nya tag nästa helg, vi har efter helgen 5 poäng upp till slutspelsplats med 12 matcher kvar av grundserien. Tilläggas bör att vi fortfarande är sist i hela ligan dock.
/Lidstrom
Fresno Part III Yosemite
Efter den lediga veckan så tyckte familjen att vi verkade uttråkade å ville hitta på något kul för oss så de tog med oss till deras kampingställe uppe i bergen. Ett ganska mysigt ställe som gått i arv till vår billetmamma. Vi sov i tält utanför deras kampingkojja, det var en kojja med typ gummitak å hade en öppen uteplats med eldstad å grejjer. Sen tog vår billetfarsa oss med upp lite längre i bergen å visa oss världens största träd + att vi dagen därpå åkte å gjorde ett besök i nationalparken Yosemite med dess otroliga berg å sköna natur.
Jag sitter å myser å filostikerar framför den öppna elden å minglar engelska med "släkten" tyst så man inte väcker småkusinerna.
Det var ca en timmes resa för å komma till bergen, staden Fresno ligger ganska plant som i en öken typ men mas ser de höga bergen i bakdrunden. Här vare några kossor ute på bete på den knalltorra savannen, eller vad det nu kallas ;)
Redwoodträden var enorma, tyvärr hade ju nån nöt kapat ner hälten av alla som var i det området, de mesta låg dock kvar på backen för de inte kunde frakta de stora asen nånstans.
Om man gröpa ur stammen på ett fullvuxet redwoodträd så vart tunneln så stor att man kunde köra jeep genom dem berätta dom.
Jag med dom enorma kottarna, vi tog med oss ett par styckna var hem som sovenirer men de blev kvar i huset för de inte gick med packningen på flyget dessutom vet jag inte hur man får ta in frö-, växt-grejjer till sverige från USA å eftersom de redan tror att jag är nån skum terrorist lr nått så var det väll lika bra att ge fan i å ta med dom där.
En av stubbarna hade murknad ur så man kunde gå in i den. Tänkte att det är ju bara gjuta ett golv lägga en plåt på't sen kan man ju hyra ut den som dubbelrum.
Grymt vackert vattenfall vi kolllade på när vi klättrade runt där i bergen, det var dock så varmt ute så i princip allt vatten dunstade å blev ånga innan det nudda marken, det va lite häftigt å se!
Yosemite naturparken å grymt poppis bland bergsklättrare, här är tre tappra påväg upp för den giganstiga bergsväggen. Det kan ta dom flera dagar att nå toppen. Härligt å se riktiga äventyrare!
Här är ett hotell/restaurang som är gjord helt i sten/cement, det ser ut som träpanel men det är det icke! Ganska coolt
Mackan å Curtis (billetfarsan) med de vackra bergen i bakgrunden.
Tur att man har bra balans så man inte ramlar 14000 meter ner i avgrunden :D
De tog med oss på baseboll också, Fresno Grizzlies var jäkligt bra, ledde ligan under högstaligan, vet inte hur de slutade sen...
Baseboll från kanonplattser, ganska bra drag faktiskt med, mycket tjo å tjim :D
Jag sitter å myser å filostikerar framför den öppna elden å minglar engelska med "släkten" tyst så man inte väcker småkusinerna.
Det var ca en timmes resa för å komma till bergen, staden Fresno ligger ganska plant som i en öken typ men mas ser de höga bergen i bakdrunden. Här vare några kossor ute på bete på den knalltorra savannen, eller vad det nu kallas ;)
Redwoodträden var enorma, tyvärr hade ju nån nöt kapat ner hälten av alla som var i det området, de mesta låg dock kvar på backen för de inte kunde frakta de stora asen nånstans.
Om man gröpa ur stammen på ett fullvuxet redwoodträd så vart tunneln så stor att man kunde köra jeep genom dem berätta dom.
Jag med dom enorma kottarna, vi tog med oss ett par styckna var hem som sovenirer men de blev kvar i huset för de inte gick med packningen på flyget dessutom vet jag inte hur man får ta in frö-, växt-grejjer till sverige från USA å eftersom de redan tror att jag är nån skum terrorist lr nått så var det väll lika bra att ge fan i å ta med dom där.
En av stubbarna hade murknad ur så man kunde gå in i den. Tänkte att det är ju bara gjuta ett golv lägga en plåt på't sen kan man ju hyra ut den som dubbelrum.
Grymt vackert vattenfall vi kolllade på när vi klättrade runt där i bergen, det var dock så varmt ute så i princip allt vatten dunstade å blev ånga innan det nudda marken, det va lite häftigt å se!
Yosemite naturparken å grymt poppis bland bergsklättrare, här är tre tappra påväg upp för den giganstiga bergsväggen. Det kan ta dom flera dagar att nå toppen. Härligt å se riktiga äventyrare!
Här är ett hotell/restaurang som är gjord helt i sten/cement, det ser ut som träpanel men det är det icke! Ganska coolt
Mackan å Curtis (billetfarsan) med de vackra bergen i bakgrunden.
Tur att man har bra balans så man inte ramlar 14000 meter ner i avgrunden :D
De tog med oss på baseboll också, Fresno Grizzlies var jäkligt bra, ledde ligan under högstaligan, vet inte hur de slutade sen...
Baseboll från kanonplattser, ganska bra drag faktiskt med, mycket tjo å tjim :D
Home opening weekend, Boys scouts
Alla dessa klipp är från min andra match efter att ha kommit tillbaka från 3 veckor i med handen i gips. Lite ringrostig men fick ändå spela efter att bara ha kört en matchvärmningsträning så var glad att jag va lite stjärna för en gångs skull :)
Lägg också märke till de speciella tröjorna, dessa är Boys-scout-tröjor. De var boys-scout weekend, sen kör dom helrosa tröjor en helg för cancer å militärmöntrade en annan helg för å hylla armén å göra matcherna till ett lite större event osv... Dom är bra på marknadsföring å det är rätt kul faktiskt!
Mer klipp
Lite matchklipp från Rhino Land
2 sorters tränare
I USA, iaf inom juniorhockeyn finns det två typer av tränare, grovt generaliserat;
-Ena som sätter sig i respekt genom kollektiv bestraffning, håller en iskall image mot gruppen, där han bara är tränare och inget mer. Han pratar inte med spelare väldigt gärna, öga-mot-öga utan föredrar att alltod prata till spelarna som ett lag. Hejjar knappt på spelarna, när man kommer ner till hallen. Alltså den tysta tränaren som du inte kan prata med som inte vill prata med spelare enskilt.
-Sen har vi den andra typen, "skrikaren", den här typen är mer öppen för diskution, alltså kan prata med spelarna, men skriker å lever rövare på träningar å matcher istället, gör man nått som denne tycker är fel så får du veta det, oftast genom att han skriker det rakt i ansiktet på dig inför alla spelarna. Du får verkligen höra hur dålig du är. Den här sortens tränare försöker få sin respekt på det viset, att skrika å förolämpa spelare.
Jag vet inte vilken jag föredrar, inga amerikanska tränare kan du resonera med. Ingen som jag haft hittills iaf, det dom säger är lag, å som en av dom sa, vi kanske inte alltid är rätt men vill du vara i det här laget då äre 100% Buy In som gäller. Det är bara svälja å köra på hur fel man än tkr att dom har. Något som jag dock uppskattar är att ingen tränare har favoriter på samma sätt som i Sverige, vem som helst kan bli bänkad eller utskälld, vem som helst kan vilken sekund som helst bli trejdad. Det är klart att man kanske alltid har lite längre tålamod med de spelarna man gillar mest men i slutändan står alla inför samma öde, vilket jag gillar.
Något annat jag gillar är att man verkligen får veta vad dom tycker under en match eller träning, de som inte är rädda för att säga vad dina svagheter är till skillnad mot i Sverige där man ofta aldrig får någon bra förklaring till en bänkning eller petning eller vad man ska göra för mer istid.
-Ena som sätter sig i respekt genom kollektiv bestraffning, håller en iskall image mot gruppen, där han bara är tränare och inget mer. Han pratar inte med spelare väldigt gärna, öga-mot-öga utan föredrar att alltod prata till spelarna som ett lag. Hejjar knappt på spelarna, när man kommer ner till hallen. Alltså den tysta tränaren som du inte kan prata med som inte vill prata med spelare enskilt.
-Sen har vi den andra typen, "skrikaren", den här typen är mer öppen för diskution, alltså kan prata med spelarna, men skriker å lever rövare på träningar å matcher istället, gör man nått som denne tycker är fel så får du veta det, oftast genom att han skriker det rakt i ansiktet på dig inför alla spelarna. Du får verkligen höra hur dålig du är. Den här sortens tränare försöker få sin respekt på det viset, att skrika å förolämpa spelare.
Jag vet inte vilken jag föredrar, inga amerikanska tränare kan du resonera med. Ingen som jag haft hittills iaf, det dom säger är lag, å som en av dom sa, vi kanske inte alltid är rätt men vill du vara i det här laget då äre 100% Buy In som gäller. Det är bara svälja å köra på hur fel man än tkr att dom har. Något som jag dock uppskattar är att ingen tränare har favoriter på samma sätt som i Sverige, vem som helst kan bli bänkad eller utskälld, vem som helst kan vilken sekund som helst bli trejdad. Det är klart att man kanske alltid har lite längre tålamod med de spelarna man gillar mest men i slutändan står alla inför samma öde, vilket jag gillar.
Något annat jag gillar är att man verkligen får veta vad dom tycker under en match eller träning, de som inte är rädda för att säga vad dina svagheter är till skillnad mot i Sverige där man ofta aldrig får någon bra förklaring till en bänkning eller petning eller vad man ska göra för mer istid.
Konsten att vila sig sjuk
På mina två tidigare säsonger sen jag lämnade Köping Hockey så har jag lyckats med att bara missa en match. Har ingen koll på hur många jag missa pga skada lr sjukdom innan men tror inte det var många ens då. Det är väll inte alltid så ska tilläggas i att jag alltid hållit mig helt frisk lr att jag aldrig haft ont nånstans. Jag har bitit ihop även om man haft lite ont i knäet lr axeln, eller vart snorig som en gnu.
Det är inte alltid det smartaste. Ibland kanske det är bättre att avstå å sen komma tillbaka å vara 100 % när man väl är därute. Grejjen som kan sätta dig i skiten är ju att om du biter ihop för mkt, går ut där å spelar, tex med en skadad handled som ingen vet om, då tror dom du är så dålig, bara för att du är det, fast egentligen skulle du göra mkt bättre ifrån dig om du inte hade ont i handleden. Ja, ofta kan det vara smartare att bara ta ett par dagar off, så att tränare å medspelare alltid ser dig från din bästa sida.
Men så fungerar inte jag jag har alltid pressat migsjälv att gå till träningen å här i USA kallar dom oss svenskar för sissys, fjollor som stannar hemma för vi har en snorkråka i näsan. Så det skulle inte vara så kul att behöva ringa å säga att man är sjuk till nån av coacherna...
Nu i år är första gången som jag egentligen har lite tid över, har ju alltid gått i skolan innan och har aldrig haft tid å vila, alltid haft många järn i elden å mkt på gång. Trotts det har jag alltså hållit mig frisk, även om jag ibland känt mig som ett levande lik påväg till morgonträningarna kl 7. Men sen tror jag att man lite gammaldags tänk ni vet, kan träna bort förkylningar ibland, åtminstone om man tränar sen äter bra å sover ordentligt, jag har flera ggr kännt mig som att jag är totalförkyld å kommer få feber å grejjer men sen har jag kört stenhårt på träningen å så har allt slem löst upp sig å man får ut skiten ur kroppen. Man ska passa sig för å tänja på gränserna dock.
Det här med att bli sjuk å vara en stjärna i laget är ju också en sak men att bara vara en spelare som inte anses jätteviktig för laget i stort kan det ju bli förödande att vara sjuk för då kan man räkna med att inte va med i lineupen nästa match, vs att va en stjärna då kan man ringa tränaren 3 timmar innan match å säga att man är redo så får man vara med... Jag har väll aldrig varit den där stjärnan, iaf inte sen typ U16 eller nått då vi inte hade speciellt mkt folk å gå på osv, så jag har ofta kört en "viloträning", det va nån som lärde mig, tror det var på nån camp, alltså om man känner sig halvsjuk å snorig gå ut på träningen å ta det lugnt "Just go through the motions", ligg rätt i banan, ta dig tid å sätt alla pass på bladet, spela enkelt å glid bara med i övningarna. På det viset kommer tränaren inte peta dig, förhoppningsvis är du också tillräckligt frisk för å spela riktigt bra på matchen. Viloträningar får man inte ha för ofta dock utan bara nån lr ett par ggr per säsong för annars skapar man ju dåliga vanor genom att inte ge allt därute varje träning...
I år har jag alltså haft ett lugnare schema än någonsin, har kunnat vila mkt mkt mer än vanligt, ändå har jag haft mer skador å sjukdomar i år än på länge, jag har brutit handen, varit sjuk en 4-5 gånger å gjort illa axlarna å ryggen. Jag tror i många fall att det inte är så bra att bli för inaktiv, tror att lathet skapar lathet å att man slappnar av för mkt går ju inte på isen, sen tror jag också att engagemang å initiativ skapar i sin tur att man hela tiden vill göra mer vilket är anledningen tillatt människor kan bli utbrända...
Hitta medelvägen är nog bäst, lr att vara där precis under utbrändhetsnivån :)
/Jugga
Det är inte alltid det smartaste. Ibland kanske det är bättre att avstå å sen komma tillbaka å vara 100 % när man väl är därute. Grejjen som kan sätta dig i skiten är ju att om du biter ihop för mkt, går ut där å spelar, tex med en skadad handled som ingen vet om, då tror dom du är så dålig, bara för att du är det, fast egentligen skulle du göra mkt bättre ifrån dig om du inte hade ont i handleden. Ja, ofta kan det vara smartare att bara ta ett par dagar off, så att tränare å medspelare alltid ser dig från din bästa sida.
Men så fungerar inte jag jag har alltid pressat migsjälv att gå till träningen å här i USA kallar dom oss svenskar för sissys, fjollor som stannar hemma för vi har en snorkråka i näsan. Så det skulle inte vara så kul att behöva ringa å säga att man är sjuk till nån av coacherna...
Nu i år är första gången som jag egentligen har lite tid över, har ju alltid gått i skolan innan och har aldrig haft tid å vila, alltid haft många järn i elden å mkt på gång. Trotts det har jag alltså hållit mig frisk, även om jag ibland känt mig som ett levande lik påväg till morgonträningarna kl 7. Men sen tror jag att man lite gammaldags tänk ni vet, kan träna bort förkylningar ibland, åtminstone om man tränar sen äter bra å sover ordentligt, jag har flera ggr kännt mig som att jag är totalförkyld å kommer få feber å grejjer men sen har jag kört stenhårt på träningen å så har allt slem löst upp sig å man får ut skiten ur kroppen. Man ska passa sig för å tänja på gränserna dock.
Det här med att bli sjuk å vara en stjärna i laget är ju också en sak men att bara vara en spelare som inte anses jätteviktig för laget i stort kan det ju bli förödande att vara sjuk för då kan man räkna med att inte va med i lineupen nästa match, vs att va en stjärna då kan man ringa tränaren 3 timmar innan match å säga att man är redo så får man vara med... Jag har väll aldrig varit den där stjärnan, iaf inte sen typ U16 eller nått då vi inte hade speciellt mkt folk å gå på osv, så jag har ofta kört en "viloträning", det va nån som lärde mig, tror det var på nån camp, alltså om man känner sig halvsjuk å snorig gå ut på träningen å ta det lugnt "Just go through the motions", ligg rätt i banan, ta dig tid å sätt alla pass på bladet, spela enkelt å glid bara med i övningarna. På det viset kommer tränaren inte peta dig, förhoppningsvis är du också tillräckligt frisk för å spela riktigt bra på matchen. Viloträningar får man inte ha för ofta dock utan bara nån lr ett par ggr per säsong för annars skapar man ju dåliga vanor genom att inte ge allt därute varje träning...
I år har jag alltså haft ett lugnare schema än någonsin, har kunnat vila mkt mkt mer än vanligt, ändå har jag haft mer skador å sjukdomar i år än på länge, jag har brutit handen, varit sjuk en 4-5 gånger å gjort illa axlarna å ryggen. Jag tror i många fall att det inte är så bra att bli för inaktiv, tror att lathet skapar lathet å att man slappnar av för mkt går ju inte på isen, sen tror jag också att engagemang å initiativ skapar i sin tur att man hela tiden vill göra mer vilket är anledningen tillatt människor kan bli utbrända...
Hitta medelvägen är nog bäst, lr att vara där precis under utbrändhetsnivån :)
/Jugga
Vad jag saknar från Sverige
Jag fick ett litet tips här i kommentarerna som väckte idén om att göra en lista på vad jag saknar från Sverige här i USA;
-Miljötänket (vad spelar det för roll hur många miljoner å hur miljömedvetna vi i Sverige är om man i USA ändå "Don't give a shit about it")
-Svensk husmanskost,
-Kebab, det äts ju mängder av pizza, men kebab har man inte antagit än
-Långa reklamavbrott (ja i sverige har vi inte miljontals små reklamavbrott under en sändning utan istället få lite längre, så man faktiskt hinner lämna tv:n å gå å göra ngt, ta en banan lr gå på toa, här är dom så korta så man hinner inte lämna för då kommer man att missa ngt, men dom är ändå tillräckligt långa för att tråka ut en totalt...)
-Hockeygymansiietimmarna; ja dom där extra timmarna när man kan jobba lite skott, skridskoteknik osv med smarta övningar från tränarna, mkt nyttigt ngt man saknar här
-Elvis, ja min hund alltså
-Skönt svensk tugg med dialekter och massa kryddat snack
-Köra bil å spela musik, ngt jag inte gjort nästan alls här dock så finns det ju
-"Tighta" kläder/Respektabel klädstil, de har ju lite annorlunda syn på vad som är snyggt här...
-Epatraktorer; tror inte det finns några sådana här, inte ens mopeder är särskilt vanligt.
-Miljötänket (vad spelar det för roll hur många miljoner å hur miljömedvetna vi i Sverige är om man i USA ändå "Don't give a shit about it")
-Svensk husmanskost,
-Kebab, det äts ju mängder av pizza, men kebab har man inte antagit än
-Långa reklamavbrott (ja i sverige har vi inte miljontals små reklamavbrott under en sändning utan istället få lite längre, så man faktiskt hinner lämna tv:n å gå å göra ngt, ta en banan lr gå på toa, här är dom så korta så man hinner inte lämna för då kommer man att missa ngt, men dom är ändå tillräckligt långa för att tråka ut en totalt...)
-Hockeygymansiietimmarna; ja dom där extra timmarna när man kan jobba lite skott, skridskoteknik osv med smarta övningar från tränarna, mkt nyttigt ngt man saknar här
-Elvis, ja min hund alltså
-Skönt svensk tugg med dialekter och massa kryddat snack
-Köra bil å spela musik, ngt jag inte gjort nästan alls här dock så finns det ju
-"Tighta" kläder/Respektabel klädstil, de har ju lite annorlunda syn på vad som är snyggt här...
-Epatraktorer; tror inte det finns några sådana här, inte ens mopeder är särskilt vanligt.
Farmers succes
Jag läser väll inte så jättemkt bloggar men brukar följa några av dom om finns på Hockeysverige.se, bland annat Uffe Bodins blogg där jag fick se det här klippet!
Marty McSorley, blev snabbt en idol för mig, farmerboy from Canada
Sedan tidigare har jag läst om hur Travis Moen också han en bondunge från Kanada åker hem å hjälper sina föräldrar med skörden under sommarn. Det påminner mig om mig själv även om jag inte spelar i NHL då, så att säga, å jag slåss inte lika mkt heller; Bönder har i allmänhet en väldigt possitiv å glad livsinställning som jag inte sett hos något annat yrke, lite ironiskt med tanke på att dom ofta sliter hårdare för mindre många gånger...
Marty McSorley, blev snabbt en idol för mig, farmerboy from Canada
Sedan tidigare har jag läst om hur Travis Moen också han en bondunge från Kanada åker hem å hjälper sina föräldrar med skörden under sommarn. Det påminner mig om mig själv även om jag inte spelar i NHL då, så att säga, å jag slåss inte lika mkt heller; Bönder har i allmänhet en väldigt possitiv å glad livsinställning som jag inte sett hos något annat yrke, lite ironiskt med tanke på att dom ofta sliter hårdare för mindre många gånger...
Stolt Bondson
Jag önskar att alla fick uppleva att växa upp på en bondgård, att få en riktig uppfostran med frihet, ansvar och oändliga möjligheter som jag själv fått.
Sanningen är faktiskt den att jag hade det så bra här på gården när jag växte upp att jag slutade spela fotboll lika fort som jag började i princip trotts att jag tyckte det var jättekul å spela. Jag ville helt enkelt inte missa ens de där få timmarna i veckan som jag var tvungen att åka ner till Kolsva å träna när jag kunde vara hemma å göra massa roliga saker med kompisarna. Jag tror det var i ettan som jag började spela fotboll, jag kommer bara ihåg tre saker från min korta sejour med Håkan Thoressons framgångsrika lag;
På första träningen när jag kom så presenterade han mig och berättade om min pappa som gick i samma klass som Håkan i skolan i Kolsva när de var små. Han sa "När Martins pappa var liten så visste han redan va han ville bli, han skulle bli bonde, nånting annat fanns inte för honom, å det blev han också, när vi andra höll på å lekte så åkte han å jobbade på bondgårdar". Det där är ett riktigt starkt minne som har ettsatt sig fast av nån anledning, fick mig å tycka väldigt mycket om Håkan från start när han talade så gott om min pappa inför alla.
Mitt andra minne är hur grabbarna i laget skröt med vilken grym målvakt vi hade, Rickard, han är bäst i hela Västmanland. Kommer ihåg att han fick ett skott rakt i ansiktet på den träningen så glasögonen gick sönder, kommer ihåg att jag tyckte han va stenhård å duktig.
Sen har jag mitt tredje minne, jag vet inte om det här va den enda matchen jag spelade men iaf så kommer jag ihåg att jag jag fick en passning av Victor Thoresson, som blev min kanske närmaste vän i laget under den kortaste perioden, kommer ihåg att jag tyckte han var väldigt snäll, jag hade iaf öppet mål men så sköt jag i stolpen.
Nå mer minns jag inte, mer än att vi hade träningar mitt i mjölkningen så mamma fick gå ifrån å skjutsa å jag kommer ihåg vet inte om vi hade glömt bort träningen eller om mamma påminde mig att det var dags att åka eller hur det var, kommer bara ihåg att jag kände mig lite ledsen, antingen för att jag hade missat träningen men jag tror det var så att jag blev ledsen för jag var tvungen å åka iväg å lämna kompisarna hemma på gården för å åka ner till Kolsva å träna, vi skulle väll ut å fiska med Eddie lr nånting.
Iaf så slutade jag med fotbollen efter det. Har egentligen ingen aning om hur många träningar å matcher jag gjorde men jag tror det bara va kanske ett 10-tal träningar å som sagt kommer jag bara ihåg att jag spela en match.
Jag tkr så synd om barn som måste växa upp typ i Stockholms innerstad eller i lägenhet inne i någon annan storstad, jag brukar fråga migsjälv, vad gjorde alla dom barnen när jag å kompisarna ute i näs; fiskade, helt random drog ut å tältade, eller sov på höskullen, där vi byggde hö-fort eller hoppade ner i höet från takbjälkarna, byggde kojor i skogen, gjorde crossbanor, körde bil eller gokart på sjöisen, högg busk, byggde flottar, spelade hockey på isar som fanns lite här å var, lekte med katterna, ja spelade fotboll gjorde vi väll ibland med. En sommar kommer jag ihåg, vi sov nästan hela sommaren i tält nere vid sjön å ute på ön. Vi hade gjort vår egen sandstrand med brygga å vi va där nere hela dagarna. Vi länkade ihop två tält så alla kompisarna skulle få plats med hjälp av ensilage-plast å i slutet av sommaren ledde det till att innetältet mögglade men det var grymt regntätt iaf :P
Allt det här kunde vi ju göra utan att ens fråga våra föräldrar eller att vi behövde åka nånstans, allting fanns ju redan omkring oss, sen ville väll mamma å pappa veta vart vi var om vi gick ner till sjön osv...
Jag undrar vad barnen sm växer upp i Stockholms innerstad gör; det måste bli en jädrans massa tv-spel, dator å ja man kan ju alltid leka endel kurragömma därinne men om man vill ut å tälta lite sådär spontant eller fiska lr köra cross då uppstår det ju lite problem. Vill man leka ute över huvudtaget så måste väll i princip föräldrarna följa med en till en lekpark, för mig är det lite sorgligt, hur lär man sig att ta eget ansvar ?
Jag funderar också ibland hur bra jag hade kunnat bli i fotboll om jag hade spelat hela vägen sen i första klass, för då hade jag ju antagligen satsat lika mycket på det som jag gjort på hockeyn samtidigt som jag hade fått en grund att stå på teknikmässigt å så från unga år då man har mkt lättare för å lära sig...
Inte för att jag tror att jag har speciellt mkt talang för fotboll men mer för att vi hade ett otroligt skönt gäng, ett riktigt bra lag och framförallt en tränarduo som är en av de allra bästa jag någonsin haft. Håkan Thoresson som den stora tänker som gjorde upp riktigt bra övningar å visste vad vi behövde lära oss för å bli bra spelare och sen Mats Eriksson som den store pådrivaren, den som pushade på oss gav oss kanske lite uttav den där bruksmentaliteten att jobba hårt osv. Dessutom en glädjespridare som alla grabbarna skojade med osv. Ja klart att vi var bra grabbar men jag tror att vi va framgångsrika berodde nog mest på det gedigna engagemang som Håkan å Mats la ner.
Ska sägas att jag började med fotboll igen när jag var 12, efter att Benjamin Zairi lämnat Kif för att gå till KFF så behövde dom en ny spelare, vilket gjorde att Håkan ringde min mamma (efter rekommendation av Victor å Martin då vi brukade spela på rasterna på Malmaskolan) å övertygade henne om att jag skulle få börja spela. Hon hade väll tidigare tyckt att det räckte med att hålla på med en sport å då tyckte hon att då får du sluta med hockeyn då som jag hade börjat med nåra månader tidigare, men det ville jag ju inte. Tillslut fick jag iaf börja, men jag cyklade till många träningar + att jag började åka moped redan som 14-åring bara för å slippa cykla dom där 1,5 milen ibland. Nu cyklade jag inte till alla, men ändå väldigt många å det var i den åldern jag hade en grym kondition tack vare det.
En annan tränarduo som tillsammans med Håkan å Mats är den klart bästa jag haft hittills är Putte Permats å Roger Andersson. Lite synd att sånna här radarpar inte fortsätter träna tex på seniornivå. Vi ser ju just nu ett liknande framgångsrecept i IFK Arboga med Anders Svedlund och Johnny Sterner vid rodret.
Sanningen är faktiskt den att jag hade det så bra här på gården när jag växte upp att jag slutade spela fotboll lika fort som jag började i princip trotts att jag tyckte det var jättekul å spela. Jag ville helt enkelt inte missa ens de där få timmarna i veckan som jag var tvungen att åka ner till Kolsva å träna när jag kunde vara hemma å göra massa roliga saker med kompisarna. Jag tror det var i ettan som jag började spela fotboll, jag kommer bara ihåg tre saker från min korta sejour med Håkan Thoressons framgångsrika lag;
På första träningen när jag kom så presenterade han mig och berättade om min pappa som gick i samma klass som Håkan i skolan i Kolsva när de var små. Han sa "När Martins pappa var liten så visste han redan va han ville bli, han skulle bli bonde, nånting annat fanns inte för honom, å det blev han också, när vi andra höll på å lekte så åkte han å jobbade på bondgårdar". Det där är ett riktigt starkt minne som har ettsatt sig fast av nån anledning, fick mig å tycka väldigt mycket om Håkan från start när han talade så gott om min pappa inför alla.
Mitt andra minne är hur grabbarna i laget skröt med vilken grym målvakt vi hade, Rickard, han är bäst i hela Västmanland. Kommer ihåg att han fick ett skott rakt i ansiktet på den träningen så glasögonen gick sönder, kommer ihåg att jag tyckte han va stenhård å duktig.
Sen har jag mitt tredje minne, jag vet inte om det här va den enda matchen jag spelade men iaf så kommer jag ihåg att jag jag fick en passning av Victor Thoresson, som blev min kanske närmaste vän i laget under den kortaste perioden, kommer ihåg att jag tyckte han var väldigt snäll, jag hade iaf öppet mål men så sköt jag i stolpen.
Nå mer minns jag inte, mer än att vi hade träningar mitt i mjölkningen så mamma fick gå ifrån å skjutsa å jag kommer ihåg vet inte om vi hade glömt bort träningen eller om mamma påminde mig att det var dags att åka eller hur det var, kommer bara ihåg att jag kände mig lite ledsen, antingen för att jag hade missat träningen men jag tror det var så att jag blev ledsen för jag var tvungen å åka iväg å lämna kompisarna hemma på gården för å åka ner till Kolsva å träna, vi skulle väll ut å fiska med Eddie lr nånting.
Iaf så slutade jag med fotbollen efter det. Har egentligen ingen aning om hur många träningar å matcher jag gjorde men jag tror det bara va kanske ett 10-tal träningar å som sagt kommer jag bara ihåg att jag spela en match.
Jag tkr så synd om barn som måste växa upp typ i Stockholms innerstad eller i lägenhet inne i någon annan storstad, jag brukar fråga migsjälv, vad gjorde alla dom barnen när jag å kompisarna ute i näs; fiskade, helt random drog ut å tältade, eller sov på höskullen, där vi byggde hö-fort eller hoppade ner i höet från takbjälkarna, byggde kojor i skogen, gjorde crossbanor, körde bil eller gokart på sjöisen, högg busk, byggde flottar, spelade hockey på isar som fanns lite här å var, lekte med katterna, ja spelade fotboll gjorde vi väll ibland med. En sommar kommer jag ihåg, vi sov nästan hela sommaren i tält nere vid sjön å ute på ön. Vi hade gjort vår egen sandstrand med brygga å vi va där nere hela dagarna. Vi länkade ihop två tält så alla kompisarna skulle få plats med hjälp av ensilage-plast å i slutet av sommaren ledde det till att innetältet mögglade men det var grymt regntätt iaf :P
Allt det här kunde vi ju göra utan att ens fråga våra föräldrar eller att vi behövde åka nånstans, allting fanns ju redan omkring oss, sen ville väll mamma å pappa veta vart vi var om vi gick ner till sjön osv...
Jag undrar vad barnen sm växer upp i Stockholms innerstad gör; det måste bli en jädrans massa tv-spel, dator å ja man kan ju alltid leka endel kurragömma därinne men om man vill ut å tälta lite sådär spontant eller fiska lr köra cross då uppstår det ju lite problem. Vill man leka ute över huvudtaget så måste väll i princip föräldrarna följa med en till en lekpark, för mig är det lite sorgligt, hur lär man sig att ta eget ansvar ?
Jag funderar också ibland hur bra jag hade kunnat bli i fotboll om jag hade spelat hela vägen sen i första klass, för då hade jag ju antagligen satsat lika mycket på det som jag gjort på hockeyn samtidigt som jag hade fått en grund att stå på teknikmässigt å så från unga år då man har mkt lättare för å lära sig...
Inte för att jag tror att jag har speciellt mkt talang för fotboll men mer för att vi hade ett otroligt skönt gäng, ett riktigt bra lag och framförallt en tränarduo som är en av de allra bästa jag någonsin haft. Håkan Thoresson som den stora tänker som gjorde upp riktigt bra övningar å visste vad vi behövde lära oss för å bli bra spelare och sen Mats Eriksson som den store pådrivaren, den som pushade på oss gav oss kanske lite uttav den där bruksmentaliteten att jobba hårt osv. Dessutom en glädjespridare som alla grabbarna skojade med osv. Ja klart att vi var bra grabbar men jag tror att vi va framgångsrika berodde nog mest på det gedigna engagemang som Håkan å Mats la ner.
Ska sägas att jag började med fotboll igen när jag var 12, efter att Benjamin Zairi lämnat Kif för att gå till KFF så behövde dom en ny spelare, vilket gjorde att Håkan ringde min mamma (efter rekommendation av Victor å Martin då vi brukade spela på rasterna på Malmaskolan) å övertygade henne om att jag skulle få börja spela. Hon hade väll tidigare tyckt att det räckte med att hålla på med en sport å då tyckte hon att då får du sluta med hockeyn då som jag hade börjat med nåra månader tidigare, men det ville jag ju inte. Tillslut fick jag iaf börja, men jag cyklade till många träningar + att jag började åka moped redan som 14-åring bara för å slippa cykla dom där 1,5 milen ibland. Nu cyklade jag inte till alla, men ändå väldigt många å det var i den åldern jag hade en grym kondition tack vare det.
En annan tränarduo som tillsammans med Håkan å Mats är den klart bästa jag haft hittills är Putte Permats å Roger Andersson. Lite synd att sånna här radarpar inte fortsätter träna tex på seniornivå. Vi ser ju just nu ett liknande framgångsrecept i IFK Arboga med Anders Svedlund och Johnny Sterner vid rodret.
Segerns sötma vs Förlustens förargelse
Har precis kommit hem från helgens roadtrip till Marlboro Massachusetts, dit vi begav oss till deras fina multiarena för andra helgen i rad. Den här gången var det vanliga ligamatcher som gällde mot ligans 3e bästa lag Boston Jr Bruins. I våras var jag över å spelade en turnering som jag blev inbjuden till genom mina vänner McNamaras och då spelade jag med stora delar av Bruins-laget, två av spelarna har jag dessutom blivit kompis med å deras familjer genom att dom umgås med Jack å hans familj. Det är alltid lite annorlunda å spela mot spelare man känner, lag med nära vänner på motståndarbänken å deras familjer på läktarn. Ja, det är lite extra kul ibland. Precis som ett derby ofta är lite roligare än en vanlig seriematch.
Den här helgen fick jag känna på "förlustens förargelse", det va en sån där helg som man kan ha om man spelar med ett bottenlag. Som ett bottenlag när man ska möta serieledaren lr ett av de allra bästa lagen som man vet att man på pappret ska loosa mot i stort sett varje gång, men som man också vet att, dom är bara människor dom med, å om alla i laget verkligen ger allt, spelar smart, lite sköna studdsar å dommarn är på rätt sida så kan allt hända. 3e matchen jag spelade här i Albany med CD mötte vi just Jr Bruins å spelade en otroligt jämn match hemma. Vi förlorade med 4-3 där vi släppte in sista i slutminuterna, man kan säga att det va tillfälligheter som avgjorde å att vi lika gärna hade kunnat vunnit matchen, men vinnande lag brukar ofta få med sig segern ur sånna här matcher å i det långa loppet kan man väll anse att det kanske inte riktigt är tillfälligheter även om det känns så i stundens hetta.
Iaf så är man ju alltid hoppfull, varje match ska ju spelas, å man startar ju 0-0. Den här helgen va en sån där helg när vi inte alls ens var nära att vinna dock. En helg där man tycker att man sliter å sliter men inte får med sig varken tur lr domslut. Det är altid lika tungt när man vet att vi kan så mkt bättre men av nån anledning så blir det bara som ett bevis för folk att det "är" klass-skillnad mellan lagen. Lördagsmatchen förlora vi med 7-2, jag var -3 eller något liknande å tkr jag kunde ha stoppat minst två av målen jag va inne på bakåt. Tex gjorde dom mål på en 2-1:a mot mig där jag visste, jag såg att killen skulle passa över å la mig för å ta bort passningsvägen, men på nått jäkla sätt slankt passen igenom min kropp, vet inte om jag va nån hundradels sekund får sen ner eller om den hitta nån konstig lucka under magen, men det är ju så typiskt... Vi vann skotten i andra perioden men, till skillnad mot dom så förvaltade vi inte alls våra lägen. förlorade skotten totalt med 41-29 eller ngt sådant.
Jaja, skam den som ger sig, grymt revansch-sugen å peppad inför dagens match då jag alltid gillar matcherna mot de bästa lagen mest. Även om man vet att det kommer bli tufft så öre precis det som jag gillar, ju större utmaning dessto roligare tycker jag det är, det gäller det mesta. Att lyckas med det "omöjliga" är det bästa jag vet, det kan jag leva för ibland... Men, inte heller idag var vi tillräckligt på tårna, Bruins kom ut heltaggade som om de hade käkat taggtråd å vi hade fullt upp med att freda egna kassen i 1a perren. Sen kom vi aldrig in i matchen, dom kontrollerade i stort sett hela tillställningen å vi forlorade tillslut med 4-0. Jag var -1 idag å hade en 2 minutare för slashing. Är ändå lite mer nöjd idag än igår, kom igång riktigt bra med det fysiska spelet å vann mkt närkamper, även om jag inte dödade ngn därute direkt, det offensiva spelet lämnade dock mkt övrigt att önska, hade inte mkt mer än ett par bra första pass att skryta med.
Imorgon spelas den årliga EJHL Allstar-game. Också detta uppe i Boston området, bara en spelare från vårt lag blev uttagen, målvakten Brian Robbins. Vi önskar honom och resten av laget i Northern Conferense lycka till!
Den här helgen fick jag känna på "förlustens förargelse", det va en sån där helg som man kan ha om man spelar med ett bottenlag. Som ett bottenlag när man ska möta serieledaren lr ett av de allra bästa lagen som man vet att man på pappret ska loosa mot i stort sett varje gång, men som man också vet att, dom är bara människor dom med, å om alla i laget verkligen ger allt, spelar smart, lite sköna studdsar å dommarn är på rätt sida så kan allt hända. 3e matchen jag spelade här i Albany med CD mötte vi just Jr Bruins å spelade en otroligt jämn match hemma. Vi förlorade med 4-3 där vi släppte in sista i slutminuterna, man kan säga att det va tillfälligheter som avgjorde å att vi lika gärna hade kunnat vunnit matchen, men vinnande lag brukar ofta få med sig segern ur sånna här matcher å i det långa loppet kan man väll anse att det kanske inte riktigt är tillfälligheter även om det känns så i stundens hetta.
Iaf så är man ju alltid hoppfull, varje match ska ju spelas, å man startar ju 0-0. Den här helgen va en sån där helg när vi inte alls ens var nära att vinna dock. En helg där man tycker att man sliter å sliter men inte får med sig varken tur lr domslut. Det är altid lika tungt när man vet att vi kan så mkt bättre men av nån anledning så blir det bara som ett bevis för folk att det "är" klass-skillnad mellan lagen. Lördagsmatchen förlora vi med 7-2, jag var -3 eller något liknande å tkr jag kunde ha stoppat minst två av målen jag va inne på bakåt. Tex gjorde dom mål på en 2-1:a mot mig där jag visste, jag såg att killen skulle passa över å la mig för å ta bort passningsvägen, men på nått jäkla sätt slankt passen igenom min kropp, vet inte om jag va nån hundradels sekund får sen ner eller om den hitta nån konstig lucka under magen, men det är ju så typiskt... Vi vann skotten i andra perioden men, till skillnad mot dom så förvaltade vi inte alls våra lägen. förlorade skotten totalt med 41-29 eller ngt sådant.
Jaja, skam den som ger sig, grymt revansch-sugen å peppad inför dagens match då jag alltid gillar matcherna mot de bästa lagen mest. Även om man vet att det kommer bli tufft så öre precis det som jag gillar, ju större utmaning dessto roligare tycker jag det är, det gäller det mesta. Att lyckas med det "omöjliga" är det bästa jag vet, det kan jag leva för ibland... Men, inte heller idag var vi tillräckligt på tårna, Bruins kom ut heltaggade som om de hade käkat taggtråd å vi hade fullt upp med att freda egna kassen i 1a perren. Sen kom vi aldrig in i matchen, dom kontrollerade i stort sett hela tillställningen å vi forlorade tillslut med 4-0. Jag var -1 idag å hade en 2 minutare för slashing. Är ändå lite mer nöjd idag än igår, kom igång riktigt bra med det fysiska spelet å vann mkt närkamper, även om jag inte dödade ngn därute direkt, det offensiva spelet lämnade dock mkt övrigt att önska, hade inte mkt mer än ett par bra första pass att skryta med.
Imorgon spelas den årliga EJHL Allstar-game. Också detta uppe i Boston området, bara en spelare från vårt lag blev uttagen, målvakten Brian Robbins. Vi önskar honom och resten av laget i Northern Conferense lycka till!
