Ryggspasmer, Kroppsfett å en FemEtta
Ja helgens möten med Gren Mountain Glades var verkligen något lite udda. Gren Mountain är ett av lagen som vi måste slå för att kunna gå till slutspel. Således i lördags då jag efter att ha laddat upp med havregrynsgröt, pasta å en pregame walk så åkte vi iväg till Albany Academy, en highschool/prepschool arena som vi normalt sett inte spelar i. Iaf lördagens match förtjänar inte ens att bli omnämnd här på bloggen å slutade med 5-1 förlust.
Ännu mer taggad söndag morgon för returmöte hemma i RPI Houston Field House, vår riktiga hemmaarena, trädde jag på mig understället, joggade å körde lite gymnastik för att sedan köra en rusch i trappan upp till omklädningsrummet då ryggen brast igen!
Det va på träningen i torsdags, efter att jag blivit sittande på bänken å blivit kall gick ut å spelade BP då sträckningen/låsningen kom första gången, efter ett rehabpass på gymmet med bra stretching plus vila hela fredagen så hade det blivit i stort sett bra igen men så small det alltså av igen. Jag har haft dom här ryggproblemen kroniskt sen jag var 17 år, de uppstod i samband med att jag tränade med Lindlöven, för övrigt en historia i sig... De här ryggspasmerna som de kallar det härborta som bara helt plötsligt överfaller en såsom om någon högg en med en kniv i ryggen, uppstår utav spända muskler i som påverkar ryggkotorna som i sin tur kommer åt någon nerv, en nerv som i sin tur skickar signaler till muskler i ryggen att dra ihop sig, det är när detta händer som jag känner mig knivhuggen å inte ens kan peta mig i näsan utan å skrika rakt ut. Ganska dryg grej, speciellt när det bara dyker upp helt random å sätter sig som ett spätt så det tillochmed gör ont å ligga i en säng.
Iaf jag ruschade uppför trappan i tron om att jag var tillräckligt mjuk å varm men tji fick jag! Det var bara linka tillbaka er i korridoren å värma upp 15 min till å försöka stretcha sönder smärtan så mkt det gick så jag skulle kunna genomföra matchen ändå. Det gick, grinade lite illa men kunde genomföra matchen som vi faktiskt vann med 5-1! Nog tänkte jag både en å 15 gånger att jag skulle ge upp, gå in till tränarna å säga att det inte funkar men jag bet ihop istället, tänkte som så att jag spelar ju inte mer än 20 min, nog fan ska jag kunna pressa migsjälv att genomlida lite smärta i bara 20 min, det är ju ingenting, sen får jag åka hem å vila hela kvällen.
Men det blev en halvtam insats såklart, även om någon säkert hade sagt att det var en gedigen insats. Jag spelade bara plexi-ut hela tiden, tog den över röd å dumpa, låg på rätt sida å täckte is, spelade enkelt första pass jag såg osv... Inte var jag snabb å inte kunde jag röra mig särskilt mkt, men täckte nog en 4-5 skott å tyckte att jag får vara nöjd att jag inte kastade in handduken å va en klenis, även fast jag var halvt paralyserad i överkroppen. Jag uppskattar min fysiska förmåga ungefär till att jag kunde gå på 65% av mitt normala/max. Men hur kunde det då gå så pass bra??? Det är ju inte direkt så att jag är 35 % bättre när jag inte har ryggskott...?
Det är den mentala faktorn som än engång spelar in, ngt liknande skedde förra säsongen när jag hade en liknande rygglåsning fast på ett annat ställe i ryggen mot Frölunda borta i Skandinavium förra året, det var också en match som jag gick in i typ 65 procentig, alltså precis på gränsen, sådär så man står å klampar på tränarns dörr å säger att man inte kan lira, att det gör för ont... Den matchen slutade med att jag hade gjort 3 assist då vi vann mot Frölunda med 6-5 på övertid. En av mina bättre matcher förra säsongen (!)
Det är nämligen så att när jag har ryggskott så tänker jag bara på det, jag fokuserar bort från allt annat vilket gör att jag inte blir nervös eller övertaggad, sen blir jag otroligt förbannad när det gör så jävla ont med så då blir jag lagom arg för å vilka mörda motståndarna, det hela gör att trotts att jag kanske bara har hälften såbra speed å rörlighet som vanligt ändå kan göra bra prestationer! Äre inte kul hur hjärnan fungerar å har effekt på ens prestation ibland, ja mig ger det griller i huvudet på iaf, den saken är säker...
Idag var jag iaf hos sjukgymnasten/kiropraktorn som vi har i laget å han knäckte ut min rygg, stretchade lite å så körde lite rehabövningar. Dom har en klinik, Top Form, heter den, det är personlig träning, både elitträning, rehab- och viktnedgång osv, iaf kan dom göra en undersökning som visar hur mkt kroppsfett man har. Så efter passet testade jag mig, BMI, fett% å allt detdära, 185 cm lång, 93 kilo, 20 år, idrottare, ...... 4,7 % bodyfat (!)
Wow, dom var äkta imponerade, shit, du är ju i kanonform, du har samma fettprocent som våra långdistanslöpare, å då är du ju stor med! Grymt stolt var jag!!
Havregrynsdiet, Det NI!! ;)
Ännu mer taggad söndag morgon för returmöte hemma i RPI Houston Field House, vår riktiga hemmaarena, trädde jag på mig understället, joggade å körde lite gymnastik för att sedan köra en rusch i trappan upp till omklädningsrummet då ryggen brast igen!
Det va på träningen i torsdags, efter att jag blivit sittande på bänken å blivit kall gick ut å spelade BP då sträckningen/låsningen kom första gången, efter ett rehabpass på gymmet med bra stretching plus vila hela fredagen så hade det blivit i stort sett bra igen men så small det alltså av igen. Jag har haft dom här ryggproblemen kroniskt sen jag var 17 år, de uppstod i samband med att jag tränade med Lindlöven, för övrigt en historia i sig... De här ryggspasmerna som de kallar det härborta som bara helt plötsligt överfaller en såsom om någon högg en med en kniv i ryggen, uppstår utav spända muskler i som påverkar ryggkotorna som i sin tur kommer åt någon nerv, en nerv som i sin tur skickar signaler till muskler i ryggen att dra ihop sig, det är när detta händer som jag känner mig knivhuggen å inte ens kan peta mig i näsan utan å skrika rakt ut. Ganska dryg grej, speciellt när det bara dyker upp helt random å sätter sig som ett spätt så det tillochmed gör ont å ligga i en säng.
Iaf jag ruschade uppför trappan i tron om att jag var tillräckligt mjuk å varm men tji fick jag! Det var bara linka tillbaka er i korridoren å värma upp 15 min till å försöka stretcha sönder smärtan så mkt det gick så jag skulle kunna genomföra matchen ändå. Det gick, grinade lite illa men kunde genomföra matchen som vi faktiskt vann med 5-1! Nog tänkte jag både en å 15 gånger att jag skulle ge upp, gå in till tränarna å säga att det inte funkar men jag bet ihop istället, tänkte som så att jag spelar ju inte mer än 20 min, nog fan ska jag kunna pressa migsjälv att genomlida lite smärta i bara 20 min, det är ju ingenting, sen får jag åka hem å vila hela kvällen.
Men det blev en halvtam insats såklart, även om någon säkert hade sagt att det var en gedigen insats. Jag spelade bara plexi-ut hela tiden, tog den över röd å dumpa, låg på rätt sida å täckte is, spelade enkelt första pass jag såg osv... Inte var jag snabb å inte kunde jag röra mig särskilt mkt, men täckte nog en 4-5 skott å tyckte att jag får vara nöjd att jag inte kastade in handduken å va en klenis, även fast jag var halvt paralyserad i överkroppen. Jag uppskattar min fysiska förmåga ungefär till att jag kunde gå på 65% av mitt normala/max. Men hur kunde det då gå så pass bra??? Det är ju inte direkt så att jag är 35 % bättre när jag inte har ryggskott...?
Det är den mentala faktorn som än engång spelar in, ngt liknande skedde förra säsongen när jag hade en liknande rygglåsning fast på ett annat ställe i ryggen mot Frölunda borta i Skandinavium förra året, det var också en match som jag gick in i typ 65 procentig, alltså precis på gränsen, sådär så man står å klampar på tränarns dörr å säger att man inte kan lira, att det gör för ont... Den matchen slutade med att jag hade gjort 3 assist då vi vann mot Frölunda med 6-5 på övertid. En av mina bättre matcher förra säsongen (!)
Det är nämligen så att när jag har ryggskott så tänker jag bara på det, jag fokuserar bort från allt annat vilket gör att jag inte blir nervös eller övertaggad, sen blir jag otroligt förbannad när det gör så jävla ont med så då blir jag lagom arg för å vilka mörda motståndarna, det hela gör att trotts att jag kanske bara har hälften såbra speed å rörlighet som vanligt ändå kan göra bra prestationer! Äre inte kul hur hjärnan fungerar å har effekt på ens prestation ibland, ja mig ger det griller i huvudet på iaf, den saken är säker...
Idag var jag iaf hos sjukgymnasten/kiropraktorn som vi har i laget å han knäckte ut min rygg, stretchade lite å så körde lite rehabövningar. Dom har en klinik, Top Form, heter den, det är personlig träning, både elitträning, rehab- och viktnedgång osv, iaf kan dom göra en undersökning som visar hur mkt kroppsfett man har. Så efter passet testade jag mig, BMI, fett% å allt detdära, 185 cm lång, 93 kilo, 20 år, idrottare, ...... 4,7 % bodyfat (!)
Wow, dom var äkta imponerade, shit, du är ju i kanonform, du har samma fettprocent som våra långdistanslöpare, å då är du ju stor med! Grymt stolt var jag!!
Havregrynsdiet, Det NI!! ;)
Kommentarer
Trackback
