Stolt Bondson
Jag önskar att alla fick uppleva att växa upp på en bondgård, att få en riktig uppfostran med frihet, ansvar och oändliga möjligheter som jag själv fått.
Sanningen är faktiskt den att jag hade det så bra här på gården när jag växte upp att jag slutade spela fotboll lika fort som jag började i princip trotts att jag tyckte det var jättekul å spela. Jag ville helt enkelt inte missa ens de där få timmarna i veckan som jag var tvungen att åka ner till Kolsva å träna när jag kunde vara hemma å göra massa roliga saker med kompisarna. Jag tror det var i ettan som jag började spela fotboll, jag kommer bara ihåg tre saker från min korta sejour med Håkan Thoressons framgångsrika lag;
På första träningen när jag kom så presenterade han mig och berättade om min pappa som gick i samma klass som Håkan i skolan i Kolsva när de var små. Han sa "När Martins pappa var liten så visste han redan va han ville bli, han skulle bli bonde, nånting annat fanns inte för honom, å det blev han också, när vi andra höll på å lekte så åkte han å jobbade på bondgårdar". Det där är ett riktigt starkt minne som har ettsatt sig fast av nån anledning, fick mig å tycka väldigt mycket om Håkan från start när han talade så gott om min pappa inför alla.
Mitt andra minne är hur grabbarna i laget skröt med vilken grym målvakt vi hade, Rickard, han är bäst i hela Västmanland. Kommer ihåg att han fick ett skott rakt i ansiktet på den träningen så glasögonen gick sönder, kommer ihåg att jag tyckte han va stenhård å duktig.
Sen har jag mitt tredje minne, jag vet inte om det här va den enda matchen jag spelade men iaf så kommer jag ihåg att jag jag fick en passning av Victor Thoresson, som blev min kanske närmaste vän i laget under den kortaste perioden, kommer ihåg att jag tyckte han var väldigt snäll, jag hade iaf öppet mål men så sköt jag i stolpen.
Nå mer minns jag inte, mer än att vi hade träningar mitt i mjölkningen så mamma fick gå ifrån å skjutsa å jag kommer ihåg vet inte om vi hade glömt bort träningen eller om mamma påminde mig att det var dags att åka eller hur det var, kommer bara ihåg att jag kände mig lite ledsen, antingen för att jag hade missat träningen men jag tror det var så att jag blev ledsen för jag var tvungen å åka iväg å lämna kompisarna hemma på gården för å åka ner till Kolsva å träna, vi skulle väll ut å fiska med Eddie lr nånting.
Iaf så slutade jag med fotbollen efter det. Har egentligen ingen aning om hur många träningar å matcher jag gjorde men jag tror det bara va kanske ett 10-tal träningar å som sagt kommer jag bara ihåg att jag spela en match.
Jag tkr så synd om barn som måste växa upp typ i Stockholms innerstad eller i lägenhet inne i någon annan storstad, jag brukar fråga migsjälv, vad gjorde alla dom barnen när jag å kompisarna ute i näs; fiskade, helt random drog ut å tältade, eller sov på höskullen, där vi byggde hö-fort eller hoppade ner i höet från takbjälkarna, byggde kojor i skogen, gjorde crossbanor, körde bil eller gokart på sjöisen, högg busk, byggde flottar, spelade hockey på isar som fanns lite här å var, lekte med katterna, ja spelade fotboll gjorde vi väll ibland med. En sommar kommer jag ihåg, vi sov nästan hela sommaren i tält nere vid sjön å ute på ön. Vi hade gjort vår egen sandstrand med brygga å vi va där nere hela dagarna. Vi länkade ihop två tält så alla kompisarna skulle få plats med hjälp av ensilage-plast å i slutet av sommaren ledde det till att innetältet mögglade men det var grymt regntätt iaf :P
Allt det här kunde vi ju göra utan att ens fråga våra föräldrar eller att vi behövde åka nånstans, allting fanns ju redan omkring oss, sen ville väll mamma å pappa veta vart vi var om vi gick ner till sjön osv...
Jag undrar vad barnen sm växer upp i Stockholms innerstad gör; det måste bli en jädrans massa tv-spel, dator å ja man kan ju alltid leka endel kurragömma därinne men om man vill ut å tälta lite sådär spontant eller fiska lr köra cross då uppstår det ju lite problem. Vill man leka ute över huvudtaget så måste väll i princip föräldrarna följa med en till en lekpark, för mig är det lite sorgligt, hur lär man sig att ta eget ansvar ?
Jag funderar också ibland hur bra jag hade kunnat bli i fotboll om jag hade spelat hela vägen sen i första klass, för då hade jag ju antagligen satsat lika mycket på det som jag gjort på hockeyn samtidigt som jag hade fått en grund att stå på teknikmässigt å så från unga år då man har mkt lättare för å lära sig...
Inte för att jag tror att jag har speciellt mkt talang för fotboll men mer för att vi hade ett otroligt skönt gäng, ett riktigt bra lag och framförallt en tränarduo som är en av de allra bästa jag någonsin haft. Håkan Thoresson som den stora tänker som gjorde upp riktigt bra övningar å visste vad vi behövde lära oss för å bli bra spelare och sen Mats Eriksson som den store pådrivaren, den som pushade på oss gav oss kanske lite uttav den där bruksmentaliteten att jobba hårt osv. Dessutom en glädjespridare som alla grabbarna skojade med osv. Ja klart att vi var bra grabbar men jag tror att vi va framgångsrika berodde nog mest på det gedigna engagemang som Håkan å Mats la ner.
Ska sägas att jag började med fotboll igen när jag var 12, efter att Benjamin Zairi lämnat Kif för att gå till KFF så behövde dom en ny spelare, vilket gjorde att Håkan ringde min mamma (efter rekommendation av Victor å Martin då vi brukade spela på rasterna på Malmaskolan) å övertygade henne om att jag skulle få börja spela. Hon hade väll tidigare tyckt att det räckte med att hålla på med en sport å då tyckte hon att då får du sluta med hockeyn då som jag hade börjat med nåra månader tidigare, men det ville jag ju inte. Tillslut fick jag iaf börja, men jag cyklade till många träningar + att jag började åka moped redan som 14-åring bara för å slippa cykla dom där 1,5 milen ibland. Nu cyklade jag inte till alla, men ändå väldigt många å det var i den åldern jag hade en grym kondition tack vare det.
En annan tränarduo som tillsammans med Håkan å Mats är den klart bästa jag haft hittills är Putte Permats å Roger Andersson. Lite synd att sånna här radarpar inte fortsätter träna tex på seniornivå. Vi ser ju just nu ett liknande framgångsrecept i IFK Arboga med Anders Svedlund och Johnny Sterner vid rodret.
Sanningen är faktiskt den att jag hade det så bra här på gården när jag växte upp att jag slutade spela fotboll lika fort som jag började i princip trotts att jag tyckte det var jättekul å spela. Jag ville helt enkelt inte missa ens de där få timmarna i veckan som jag var tvungen att åka ner till Kolsva å träna när jag kunde vara hemma å göra massa roliga saker med kompisarna. Jag tror det var i ettan som jag började spela fotboll, jag kommer bara ihåg tre saker från min korta sejour med Håkan Thoressons framgångsrika lag;
På första träningen när jag kom så presenterade han mig och berättade om min pappa som gick i samma klass som Håkan i skolan i Kolsva när de var små. Han sa "När Martins pappa var liten så visste han redan va han ville bli, han skulle bli bonde, nånting annat fanns inte för honom, å det blev han också, när vi andra höll på å lekte så åkte han å jobbade på bondgårdar". Det där är ett riktigt starkt minne som har ettsatt sig fast av nån anledning, fick mig å tycka väldigt mycket om Håkan från start när han talade så gott om min pappa inför alla.
Mitt andra minne är hur grabbarna i laget skröt med vilken grym målvakt vi hade, Rickard, han är bäst i hela Västmanland. Kommer ihåg att han fick ett skott rakt i ansiktet på den träningen så glasögonen gick sönder, kommer ihåg att jag tyckte han va stenhård å duktig.
Sen har jag mitt tredje minne, jag vet inte om det här va den enda matchen jag spelade men iaf så kommer jag ihåg att jag jag fick en passning av Victor Thoresson, som blev min kanske närmaste vän i laget under den kortaste perioden, kommer ihåg att jag tyckte han var väldigt snäll, jag hade iaf öppet mål men så sköt jag i stolpen.
Nå mer minns jag inte, mer än att vi hade träningar mitt i mjölkningen så mamma fick gå ifrån å skjutsa å jag kommer ihåg vet inte om vi hade glömt bort träningen eller om mamma påminde mig att det var dags att åka eller hur det var, kommer bara ihåg att jag kände mig lite ledsen, antingen för att jag hade missat träningen men jag tror det var så att jag blev ledsen för jag var tvungen å åka iväg å lämna kompisarna hemma på gården för å åka ner till Kolsva å träna, vi skulle väll ut å fiska med Eddie lr nånting.
Iaf så slutade jag med fotbollen efter det. Har egentligen ingen aning om hur många träningar å matcher jag gjorde men jag tror det bara va kanske ett 10-tal träningar å som sagt kommer jag bara ihåg att jag spela en match.
Jag tkr så synd om barn som måste växa upp typ i Stockholms innerstad eller i lägenhet inne i någon annan storstad, jag brukar fråga migsjälv, vad gjorde alla dom barnen när jag å kompisarna ute i näs; fiskade, helt random drog ut å tältade, eller sov på höskullen, där vi byggde hö-fort eller hoppade ner i höet från takbjälkarna, byggde kojor i skogen, gjorde crossbanor, körde bil eller gokart på sjöisen, högg busk, byggde flottar, spelade hockey på isar som fanns lite här å var, lekte med katterna, ja spelade fotboll gjorde vi väll ibland med. En sommar kommer jag ihåg, vi sov nästan hela sommaren i tält nere vid sjön å ute på ön. Vi hade gjort vår egen sandstrand med brygga å vi va där nere hela dagarna. Vi länkade ihop två tält så alla kompisarna skulle få plats med hjälp av ensilage-plast å i slutet av sommaren ledde det till att innetältet mögglade men det var grymt regntätt iaf :P
Allt det här kunde vi ju göra utan att ens fråga våra föräldrar eller att vi behövde åka nånstans, allting fanns ju redan omkring oss, sen ville väll mamma å pappa veta vart vi var om vi gick ner till sjön osv...
Jag undrar vad barnen sm växer upp i Stockholms innerstad gör; det måste bli en jädrans massa tv-spel, dator å ja man kan ju alltid leka endel kurragömma därinne men om man vill ut å tälta lite sådär spontant eller fiska lr köra cross då uppstår det ju lite problem. Vill man leka ute över huvudtaget så måste väll i princip föräldrarna följa med en till en lekpark, för mig är det lite sorgligt, hur lär man sig att ta eget ansvar ?
Jag funderar också ibland hur bra jag hade kunnat bli i fotboll om jag hade spelat hela vägen sen i första klass, för då hade jag ju antagligen satsat lika mycket på det som jag gjort på hockeyn samtidigt som jag hade fått en grund att stå på teknikmässigt å så från unga år då man har mkt lättare för å lära sig...
Inte för att jag tror att jag har speciellt mkt talang för fotboll men mer för att vi hade ett otroligt skönt gäng, ett riktigt bra lag och framförallt en tränarduo som är en av de allra bästa jag någonsin haft. Håkan Thoresson som den stora tänker som gjorde upp riktigt bra övningar å visste vad vi behövde lära oss för å bli bra spelare och sen Mats Eriksson som den store pådrivaren, den som pushade på oss gav oss kanske lite uttav den där bruksmentaliteten att jobba hårt osv. Dessutom en glädjespridare som alla grabbarna skojade med osv. Ja klart att vi var bra grabbar men jag tror att vi va framgångsrika berodde nog mest på det gedigna engagemang som Håkan å Mats la ner.
Ska sägas att jag började med fotboll igen när jag var 12, efter att Benjamin Zairi lämnat Kif för att gå till KFF så behövde dom en ny spelare, vilket gjorde att Håkan ringde min mamma (efter rekommendation av Victor å Martin då vi brukade spela på rasterna på Malmaskolan) å övertygade henne om att jag skulle få börja spela. Hon hade väll tidigare tyckt att det räckte med att hålla på med en sport å då tyckte hon att då får du sluta med hockeyn då som jag hade börjat med nåra månader tidigare, men det ville jag ju inte. Tillslut fick jag iaf börja, men jag cyklade till många träningar + att jag började åka moped redan som 14-åring bara för å slippa cykla dom där 1,5 milen ibland. Nu cyklade jag inte till alla, men ändå väldigt många å det var i den åldern jag hade en grym kondition tack vare det.
En annan tränarduo som tillsammans med Håkan å Mats är den klart bästa jag haft hittills är Putte Permats å Roger Andersson. Lite synd att sånna här radarpar inte fortsätter träna tex på seniornivå. Vi ser ju just nu ett liknande framgångsrecept i IFK Arboga med Anders Svedlund och Johnny Sterner vid rodret.
Kommentarer
Trackback
