epajoggas

Sista delen av El Paso artiklarna. Ja, som ni läste i Jonatans gästinlägg blev han sjuk å blev tillslut tvungen att avbryta säsongen och åka hem till Sverige. Otrolig otur för Jonatan, jag ska berätta min syn på händelsen. Det var så att vi hade tagit för mycket utvisningar under helgens matcher å mkt pga det förlorat, därför åkte vi mer skridskor än tidigare på träningen. Träningarna var stenhårda normalt sett, 2 timmar, minst, ibland längre när matchen i slutet drog ut på tiden, och stenhård disciplin rakt igenom. Straff med armhävningar, situps och skridskoåkning om vi missade passningar eller på annat sätt gjorde något. På det viset blev det otrolid disciplin på laget. Jag gillade det, men måste erkänna att jag hade problem med att orka ibland alltså, har aldrig känt så förut. Att komma till träningen å vara rädd att man kanske kommer å stupa typ...

Iaf så körde vi en övning kallad "mountain climber", vilket går ut på man åker skridskor, från förlängda, till närmsta blå, tillbaka, till röd, tilbaka, till bortre blå, tillbaka och till bortre förlängda och tillbaka. Målet är att man ska nå ner under 45 sekunder. Jag kom ner i 47 som lägst tror jag, låg normalt på 47-53 beroende på hur många gånger å hur trött man var. Två spelare kom ner i 45 sekunder under perioden jag var därnere + ett proffs som spela i CHL som gjorde en träning med oss kom ner i 43.

Iaf det är en oerhört jobbig övning normalt sett, lägg därtill att vi körde den på slutet av en 2 timmar lång tuff träning, dessutom var träningen relativt tidigt på dygnet, mellan 8-10. Vi körde i typ 5 grupper, Jonatan var alltid topp i sin grupp, en riktigt ettrig skridskoåkare med bra driv och fin inställning.

Just den här träningen skulle var coach som sagt upprörd och rasande, så vi skulle köra 3 tycken mountain climbers och om man inte slog sin bästa tid minst två av de tre gångerna var man tvungen att åka en 4e gång osv...

I princip en omöjlig uppgift kändes det som, men som coach därnere tydligt klargjorde för oss varje dag handlar allting om att pressa sigsjälv utanför sin "comfort zone", tänja sina gränser för hut  hårt man pallar med att köra, i princip. Iaf så visade det sig att rätt många klarade sig, men många gjorde det inte. När Jonatan var på sin 6:e runda, då bara han och en annan spelare var kvar, (jag vet inte varför Jonatan, som normalt är väldigt vältränad hamnade bland dom sämsta just den dagen, tror det kanske var för att han normalt sett verkligen pressade sig sitt allra yttersta å det bara inte gick å tänja gränsen mer) Iaf, så va han en mkt bättre tränad person och skridskoåkare än den andre som va kvar.

Vi som var klara satt i båset och hämtade andan, dock såsom alltid så hängde faran i luften. För om inte Jonatan å den andra killen skulle klara sin 6e runda skulle alla få köra igen. Det slog typ slint på folk, alla var i princip livrädda å köra en gång till så trött var man. Jonatan såg svagare å svagare ut och fick hjälp ev "gamlingen" att bara hålla sig stående på skridskorna, jag trodde han hade kramp i benen, det såg så ut, han kunde inte stödja på benen. Men att han fick hjälp det gillade inte coach. Släpp honom, skrek han åt gamlingen, så Jonatan fick klara sig själv. Han tog sig framåt saktare å saktare, samtidigt som coach psykade på sidan, "give up, just give up" med ironi i rösten.

Tilläggas ska att alla, exakt alla andra vid det laget stog upp på bänken å skrek på Jonatan och den andra killen, gallskrek, "Come on", "fight" osv för ingen ville kö igen. Jag var den enda som satt ner, en snarare låg utmattad å hämtade andan bakom bänken, när jag insåg allvaret, eller snarare det var exakt det jag inte gjorde, för jag förstod inte hur illa det va med Jonatan, jag trodde han bara hade enorm kramp å mjölksyra i kroppen. För han kunde inte längre stå upp, från blå till övre cirkelkant kravlade han liggandes på mage mot förlängda mållinjen. Om jag inte förstod allvaret så var det bara förnamnet för va coach inte insåg, vid övre cirkelkant skrek han att Jonatan hade 1 minut på sig att ta sig över förlängda annars skulle vi alla få köra igen. Nu skrek grabbarna på mig, "Martin, talk to him in Swedish!" "Scream in swedish to him!" Så jag hängde mig över sargkanten jag med å skrek i desperation, kom igen Jonatan, kämpa jonatan. Skrek mig helt hes. Jonatan drog sin egen kropp fram, sakta med armarna, han hann precis komma över förlängda innan minuten var slut. Å sen bara låg han där, jag å de andra grabbarna åkte ju ner å kolla hur det var med honom, försökte prata med honom å sådär. Men det gillade inte Coach, vår "trainer" vilket är typ sjukgymnast, som dom kallade vår lagdoktor å gamlingen skickades ner i hörnet och coach samlade oss andra i mittcirkeln, "Don't touch him, he is a fucking pussy", det var hans exakta ord om Jonatan. Ingen hade riktigt insett allvaret ännu. Men så åkte coach av isen å gick in på sitt kontor. Då åkte ju de flesta ner å kollade till Jonatan som fortfarande låg i sarghörnet, nån minut senare. Då gick det upp ett ljus, han var inte bara helt slutkörd, nånting var fel, killen kunde inte prata å ögonen rullade, kunde knappt hålla dom öppna. Så vi bar honom till båset samtidigt som jag skrek i ansiktet på honom på svenska för att jag var rädd att förlora kontakten.

Idiotläkarn å gamlingen gav honom vatten (försökte), Å satte en såndär påse under näsan så han skulle kvickna till. Men det hjälpte inte. Det var svårt å få ur han några ord men jag fortsatte babbla å "ser du mig, jonatan!" i princip gjorde jag bara allt jag kunde få att han inte skulle stänga ögonen å förlora medvetandet. Vi bar sedan in honom i behandlingsrummet intill omklädningsrummet, vi fick i honom lite lite vatten. Tillslut efter vad som kändes som en evighet, tog man det mogna beslutet att ringa en ambulans, då hade jag frågat/tjatat om det i flera minuter. Jonatans hjärta rusade, jag kommer inte ihåg om det var innan abulanspersonalen kom eller om det var med deras mätinstrument vi såg det, fast han låg, i princip halvt avsvimmad hade han maxpuls, kommer ihåg att det var uppemot 200 etag. Det var väll absolut inget bra men just då tänkte jag väll i princip att det var tur att det slog istället för att slockna iaf. Innan abulansen kom på plats han Jonatan med att spy ett par gånger, det var jobbigt för vi ville få i han vatten men eftersom de verkade som att han bara skulle spy upp det så gick det ju inte heller.

Så fort ambulanspersonalen kom på plats så blev det mindre kritiskt, de gav honom dropp å efter det lugnade väll hjärtat ner sig å, sakta mer säkert såg man en vändpunkt att det skulle bli bättre. Jag åkte med Jonatan i ambulansen, eftersom också var svensk var jag den enda som gjorde det, "lag-doktorn" och gamlingen kom in direkt efter oss å lite senare tittade även Coach in på sjukhuset. Jag fick ge alla uppgifter till ambulanspersonalen, grymt mkt papper som skulle fyllas i, tyckte att det inte kunde vara oviktigare i det läget, irriterade mig lite, men personalen var väldigt lugna å sansade så jag lugnade ner mig också. Dom tryckte i Jonatan två-tre påsar till med dropp innan vi var framme vid sjukhuset, där satte dom honom i rullstoll å så fick han mera dropp å andra saker med så han skulle kvickna till. Sakta men säkert så kom talet tillbaka till honom, ögonen slutade att stängas och han blev lite piggare. Men kunde fortfarande knappt röra kroppen och fick sitta i rullstol.

Från den punkten blev det väll bara bättre i princip, även om Jonatan var som i slow motion så levde han ju iaf. Lite ironiskt kändes det dock å sitta där, men en kamrat i rullstol för att vi hade tränat för hårt. En liten tankeställare fick man sig allt. Tror även att coach insåg det, åtminstone blev han nog lite skraj där ettag. Dessutom såg han därefter till att vi fick ordentligt med vattenpauser, när vi körde skridskoåkning på slutet av träningarna. 

När Coach kom in på sjukhuset, det var ovanligt för honom att "bry sig om spelare", svårt å förklara. Jag kommer inte ihåg vad han sa till Jonatan, men det var bara ngt kort, typ hej. Sen pratade han lite med doktorn å försöskte lista ut var det var som hände, han trodde det var en allergisk chock som hade utlöst det, eller uttorkning, det va hans hypoteser. Jag ville väll också veta exakt varför det gick som det gick, inte minst för att jag själv i framtiden skulle våga pressa mig själv stenhårt igen.

Fortfarande fick Jonatan väll dock ingen riktigt bra förklaring på varför det gick så illa, han, normalt sett mycket vältränad bara kunde "dö" sådär fullständigt. Jag tror inte på nå allergisk chock eller att det BARA berodde på uttorkning, vilket är det som jag tror ses som anledningen. För vi hade ju kört riktigt hårt andra dagar med. Visst hade det väll gått säkert ett par dagar med att han druckit för lite i värmen men det kändes grymt konstigt att bara det skulle ligga till grund för kollapsen eftersom Jonatan var vädigt noga med å dricka å äta ordentligt, mer noga än mig tillochmed. Han hade inte sovit bra, haft huvudvärk morgonen innan å han kanske hade något virus i kroppen å höll på å bli sjuk vilket tog energi, sen för lite sömn, kanske då för lite dryck totalt sett, ingen dricka alls just under slutet av träningen då vi åkte skridskor, sen den höga höjden, alltså El Paso låg ju väldigt högt över havet vilket gjorde det tre gånger så jobbigt att andas där. Lägg därtill temperaturskillnaden mellan 35-40 plusgrader utomhus å sen en relativt kall ishall och totalt stenhård träning. Dessutom tror jag pressen, eller ska jag säga rädslan, som man hade på sig att pressa sigsjälv tog energi från en med. Åtminstone kände jag så. Att veta att om man inte klarade det skulle man definitivt få åka till man spydde, om inte dessutom fortsätta bra långt efter det, man visste inte vart coach skulle sätta gränsen, ibland kändes det omänskligt pressande å bara det gjorde ju hela processen extra jobbig.

Allt dethär tillsammans tror jag är orsaken till att Jonatan nästan dog på träningen den morgonen. Jag är ju ingen doktor, eller så men så bra som jag ändå tyckte att Jonatan skötte kosten till skillnad från många andra så kan jag än idag inte förstå hur han skulle va den som blev värst drabbad, å inte nån av dom andra slashasarna. Det är för mig obegripligt. Därför tror jag att det var en rad av faktorer som inverkade och allt tillsammans fick de här förödande konsekvenserna.

Där får man lära sig hur viktigt det är med rätt kost å ordentligt med sömn om man tränar hårt. Inget ont som inte har något gott med sig, men såklart otroligt synd för Jonatan som inte kunde käka annat än soppa den närmsta veckan, fick kramper i ryggen, å njurarna tog så mycket stryk att han fick åka in å ut på sjukhuset flera gånger den veckan, å fick tillochmed ta morfin för att kunna leva med smärtan från de sårade njurarna.

En sjuk krigare Jonatan, jag förstår inte än idag att vi inte insås hur allvarligt det var, att tränarn inte avbröt, när killen knappt kunde röra sig, å tog sig sakterliga krypandes i slow motion fram mot förlängda mållinjen. Helt sinnesjukt egentligen. Vad det handlade om var ju att tränarn i princip såg sitt tillfälle att sätta sig i respekt, visa att det inte finns något ge upp, inga ursäkter, inga genvägar. Att han aldrig skulle ge med sig, oavsett vad. Antar att han fick rätt men ändå måste man säga att han samtidigt bevisade hur oerhört dum han är med...

Upplevelsen kommer nog alltid att sitta som ett skarpt minne i skallen på mig. Det som imponerar mest på mig än idag är att inte Jonatan gav upp. Det fanns inte i huvudet på honom, det var sann karaktär, sjukt starkt å kunna pressa sig själv nästan till döds. Ja jag vet egentligen inte hur nära det var att han dog, jag vet inte om jag vill veta heller. Men hursomhelst så måste jag, inte bara för den här händelsen men framförallt pga av den utnämna Jonatan till Den största Trägeln jag någonsin spelat med!!!

Å det vill inte säga lite det ;)

Sista matchen blev ingen jätterolig historia direkt, 9-3 blev slutspelet, å ett par rejäla utskällningar får symbolisera varför vi inte gick till slutspel. Eller iaf ett minne som får symbolisera tiden med tränarn här. Den klart mest hetlevrade och "hårdmunnade" tränare å även person jag någonsin träffat. Nån sa att om man klarar av att spela för honom så klarar man av att spela för alla tränare. Lite så känns det, tränarn vi hade i El Paso var hårdare, rent disciplinmässigt å hur hårt han pressade oss å hur vi tränade men ingen kan skälla ut dig å mindfucka dig som den här killen. En riktig erfarnhet att få ha haft ett par sånna här riktiga Tichonov typer i båset, lärorikt!

Tyvärr måste jag tycka att returmötet i back-to-back mötet med Valley igår var kanske min bästa match för säsongen, kände mig halvsjuk på morgonen, lite illamående, men så fort matchen var igång tänkte jag inte på det, vi har haft lite influensan gående i laget så jag tror det är det viruset jag känner av men att det inte brutit ut helt än. Jag hade iaf en solid insats, var inne på "bara" 1 bakåt av dom 9 vi släppte in. Hade 5-6 skott på mål, men inte fick jag in pucken... Story of my year.

12 5 7 2
20 4 16 0

32 Matcher spelade 9 Vinster 23 Förluster varav 2 Övertidsföluster

Vinst % 28 vilket inte är alls bra, en vinstprocent på 50 eller bättre är bra.

Det är "my record" den här säsongen, ingen vidare läsning, lite svider det å läsa den statistiken. Men det är bara köra ännu hårdare i sommar och vända på det nästa säsong.

Jag måste bara passa på att ge mig själv utmärkelsen Lady Byng Trophy! Lady Byng Memorial Trophy är ett årligt pris som tilldelas den spelare i National Hockey League som under grundserien visat största sportsliga och gentlemannamässiga uppträdande kombinerat med stor spelskicklighet.

På 32 matcher tog jag bara 5 stycken 2-minutersutvisningar. Vilket betyder att jag bara orsakade laget 10 minuter i boxplay. Nu fick jag 5+10 minuter för fighten när jag blev påhoppad nere i El Paso, så därför har jag totalt 25 minuter på hela sässen.

Det är en grym förbättring med tanke på att kag för två år sen var en av de mest utvisade spelarna i Superelit. Nu är det tyvärr inte bara en förbättring från min sida utan även så att det tillåts hårdare tag härborta än hemma i Sverige. Jag hade en interference, tre holding, och en slashing den här sässen!

Jag måste bli elakare och aggressivare men det är ändå riktigt bra att inte dra på sig mer utvisningar på en hel säsong.

/ Jorgie

Första mötet idag slutade 6-4 til Valley. Vi var bra med i matchen men, släppte in ett par i boxplay som dödade oss idag. Själv spelade jag ganska stabilt, hade ett par skott, bra förstapass, några bra proppar och kände mig fräsch därute. Var dock -1, inne på två bakåt så är absolut inte nöjd.

Kom precis hem från Ihop där jag sätte i mig en Monster Bacon Cheeseburger med seasoned fries, största burgaren jag någonsin sett alltså :P Fri dricka med, fint som snus ;)

Dags å sova nu, kallt som svin ute, men varmt å skönt på hotellrummet, det är bittert att sässen är över imorrn men ska göra det bästa möjliga av matchen imorrn!

Det mest spännande idag var dock hitresan på ca 3 timmar i snöstorm, minst 10 avkörningar/olyckor efter vägen och jag själv fick rycka in å putta loss bilen 4 gånger idag. Ingen kör med dubbdäck så om vägarna inte är kliniskt rena, (som de oftast är) så blir det oerhörda problem.

Peace, hörs imorrn,

By the way så fick jag träffa min första knarklangare igår, ett okrydd, råskön neger med guldtänder, riktig seg i skallbasen dock, troligtvis hög, försörjer ungarna genom att sälja marijana och jobba på pizzeria. Skönt liv.

/ Jögga

we played pond hockey for days.....i am the best. i am that of hitler of the third reich. i made those american swine go home crying with their miller lights and their sminorff icess.
end of story i love weiner


(written by Bloom)

Detta är början av en match vi hade uppe i Marlboro, Boston, Massachusetts, i EJHL winter Showcase. Mot ett fransk-kanadensiskt lag!

Ja, efter nätan tre veckor med handen i gips, var det otroligt stelt och orörligt, jag trodde nästan att det hade läkt ihop fel å att jag skulle bli tvungen å bryta av den igen å sätta den på plats. Kunde inte varken knipa ihop näven eller räta ut den helt. Fredagsmatchen å dessutom den stora hemmapremiären fick jag ju som sagt uppleva på läktarn, lite besviken eftersom Coach hade tagit ut mig i laguppställningen å jag var så taggad. Men men, är det nått som tränarn därnere inte gillade så var det om man trottsade läkare. Han hade själv haft 12 hjärnskakningar som aktiv och i princip hade väll doktorn räddat hans live genom att förbjuda honom att spela vidare. Tilläggas måste göras att han var en fighter i de lägre proffsligorna.

Lördagens match fick jag spela. Lite konstigt tyckte jag själv det var att handen skulle ha blivit så mkt bättre över en natt, men men, nu fick jag ju spela så jag kunde ju inte gnälla för mkt även fast jag va besviken att jag inte kunde delta på fredan. Lördagsmatchen gick sådär, vi förlora på övertid. Jag va inne på två bakåt kommer jag ihåg, det första va turligt, killen som kom ner på min kant å som jag bara styrde ut i hörnet skickade bara pucken på mål, typ tänkt som en passning snett bakåt, men gick på min backkollega och in i målet. Vet inte om den typ tog i bröstet lr nått på honom med...

Andra målet jag var inne på bakåt var olyckligt, för min del, jag hade markering framför kassen, center å backkollega ute i sarghörnet, en av dera fw med puck där, så kom han låss lite så han kunde slå en passning så jag gled upp lite å höll tät markering på min gubbe i slottet. Då kom deras bortre back nerstörtandes på bortre stolpen, fick en pass i högra cirkeln å skjöt mellan benen på vår keeper. Då skrek tränarn på mig, "Fuck, D-men, thats your guy". Jag förstod inte ett jota, det var ju en back, den botre backen, som vår ytterforward bara släppte. Jag hade ju min gubbe, den farligaste, mitt i slottet. Hur kan det vara bara mitt fel!?- tänkte jag, men det var tydligen så att vi hade ett system där fw skulle släppa borte backen och "weakside-D" dvs ickepucksida-back skulle hålla koll på den som kom ner från blå, gubben i slottet tror jag ytterforwarden skulle gå ner å ta. Det hela verkade helt ologiskt som system, verkar svårt, men det var så vi spela, något som nån aldrig hade nämnt ett ord om... Så det var ju inte lätt för mig å veta. Jaja, det där tog ganska hårt på mig, att nån skriker en rakt i ansiktet för en grej där man tror man är helt oskyldig, men det visar sig att man inte hade en susning om att det va min uppgift. Efter matchen så förklarade min backkollega Kyle för mig hur det skulle gå till. Ibland tror jag att alla coachens hjärnskakningar därnere har satt sig på fel ställe, känns som hans prioriteringar är väldigt ologiska ibland. En så pass viktig detalj i spelet tycker man att han borde talat om för laget och gjort klart att alla förstod. Men han antog alltså att veteranerna som spelade där förra året hade förklarat allt lr nått för han hade inte sagt ett ljud om det.

Jaja, nog med bortförklaringar, kanske lyssnade jag inte tillräckligt mycket?! Match nr 3 på söndagen gick helt okej, kommer inte ihåg att jag gjorde något speciellt offensivt men att jag behandla puck säkert, å hade endel halvsköna tacklingar i hörnen.

"Rule 76 No excuses, play like a Champ!"

Något jag lärde mig därnere, en livsviktig grej som jag är glad att jag fick uppleva men som jag tkr gick till överdrift tyvärr, va att det inte fanns några ursäkter. Alltså NOLL, ingen, aldrig. Det var det som var så pressande med hela systemet därnere, man visste att även om man drabbades av en olycka så var det ingen ursäkt. Om man blev fast i en bilkö å blev sen till träningen så var det för att man inte planerade å åkte tidigare. Om man fick punktering var det för man inte hade sett till att ha tillräckligt bra däck osv...

Det värsta var ju också om ngn gjorde fel så fick hel laget lida för det. Kollektiv bestraffning: Jobbigt, men oerhört effektivt. Eftersom alla vaktar varandra då!

Went through Texas

Jag fick tydligen ett artistkontrakt här på epajoggas.blogg.se. Kontraktet innebär bara ett inlägg angående min syn om cirkusen i El Paso.

Jag ska presentera mig, Jonatan Peterson, född 91, forward från Norrtälje i underbara Uppland. För att glida lite off-topic kan jag berätta att jag var på Leksands sommarhockeyskola, året var kanske 03, tillsammans med en massa Köpingbor. Vill också minnas att dessa boys var de som höll mest låda och spexxade mest i vår grupp. Sköna grabbar! Kommer dock inte ihåg några namn.

Nåväl åter till El Paso from my point of view. Återvände dit i augusti (var där på tryout i juni i somras och fick lovord) efter en sommar men en helvetes massa fys samt styrande med visum. Redan innan jag åkte fanns det rykten om att två andra europeér skulle dit. mycket riktigt var vi 4 europeér under campen och vi visste att två utav oss skulle få sticka. Jag och Martin klarade ”cutten” och allt var frid och fröjd. Ja förutom det Martin nämnt tidigare att vi aldrig fick komma till respektive värdfamilj och fick sova på soffkuddar i två veckor.

Direktiven var tydliga från coachen. Vissa grejer förstod man och accepterade. Alltså helt vanliga vettiga regler som att passa tider, behandla alla med respekt osv. Men på något vänster ta ifrån alla lagets spelare all deras fritid mellan träningarna var han expert på. Han tyckte att vi var där för att spela hockey, sopa in så mycket pengar som möjligt på hans konto, vinna matcher så att de skulle komma mycket folk på matcherna som skulle generera mer pengar i hans egen ficka. Det jag menar med att man skulle stå till hans tjänst 24/7 är tex:

-Vi hade inget som helst schema (förutom träningar) på händelser eller extraträningar som skulle ske helst under helgerna. Såsom massa jävla skitevent som vi var tvugna att delta i osv.

-Driva hans egen hockeyskola. Vi hjälpte till 2 gånger i veckan á 2-3 timmar på hans hockeyskola med att dela ut utrustning till ungar samt att vara med på isen. Vi har alltså betalat en bra summa pengar för att komma dit att jobba gratis, samtidigt som det genererar ÄNNU mer pengar rakt ner i coach ficka med tanke på att han har 10 man gratis arbetskraft.

-Curfew kl. 22. Betyder alltså att man skulle vara hemma kl 22 alla dagar och meddela det till coach. Visst om man hade lust med det kunde man mytta. Men enligt vets så kunde raider göras mot lägenheter och verkligen kolla att alla ligger i sin säng och sover så sött. Lite som en överbeskyddande morsa.

 

Mycket gnäll nu från min sida. Men jag vill UNDERSTRYKA tydligt att detta var fan bland de bättre jag vart med om i mitt 19åriga liv. Ångrar inte en sekund av de 2 månader jag spenderade där, trots en massa pengar kastade i sjön. Sen att jag totalt rasa in i väggen en träning och ”Coach almost fucking killed you” som grabbarna så fint sa är en annan historia. Kan lite snabbt ge er lite ledord vad som hände: mycket skridskoåkning+ambulans till sjukan+ uttorkning+hem+återvända till sjukan+2 icke fungerande njurar+morfin+1 vecka på sjukan+torska 8kg.

Lite så blev min resa till USA, året då jag skulle leva lite av min dröm.

Bitter? Ja lite grann.

Jag hörde häromveckan att superveteranen i sammanhanget, min mentor under första a-lagssäsongen hemma i Köping och better known as "Farfar" hade gjort comeback i KHC. "Faffen" vars bror spelade elitseriehockey för Luleå och HV71 och fick sluta pga att Djurgårdsspelare vid upprepade tillfällen crosscheckat eller på annat fult sätt utsatt han huvud för kollision så till den vida grad att hjärnskakning blev påföljden. Med tanke på storleken kan man inte anta annat än att Thomas Javeblad var en oerhört skicklig målvakt. Men nog om detta å tillbaka till huvudpersonen.

Joakim Javeblad var under säsongen 06/07 den jag såg upp till mest och hade mest respekt för i laget. Dessutom enligt mitt tycke och säkerligen många andras också, div.2 västra B:s bästa back den säsongen. Jag minns speciellt hur svårfångad och pucksäker Jave var i många situationer, ett bildspel som ettsatt sig fast på hjänhinnan är när han mot Kungsör borta tog 3 varv runt egen kasse med puck å på så vis lurade bort tre snurriga forcheckande KIK-lirare för att sedan sätta en flippmacka på bladet till en av våra egna forwards i mittzon.

Lika väll minns jag hur jag ett par år innan stod med ett gäng lagkamrater å kollade på KHC som då spelade i div.1 och hur två av de bästa spelarna i laget bjöd på show genom att Javeblad spelade diagonalare, klockren fippmacka genom mittzon som landade exakt på bortre blå där Anders Svedlund kom i högsta fart å sprätte dit den.

Faffen har även spelat en JuniorSM med Niclas Lidström i VIK samt fått legendstatus nere i småland med den anrika klubben Nybro IK.

Har även ett klassisk citat i minnet så hans bruna Eastonskaft som hängt med ändå från nybro-tiden, med säkert 8-9 olika specialgjorda förlängninsknoppar för att kunna spela vidare med den slutligen gick av på mitten.
"Jahapp, då var min säsong över då!" haha

Man måste annars beundra hans kärlek till ishockeyn, att aldrig vilja lägga av. Underbart att ha dig tillbaka i kranskostymen!

/Epajögga

Väl hemma igen efter raodtrippen till Dallas så hade vi Kettlebellsträning på måndagskvällen. Jag visade handen för tränaren eftersom jag var osäker om jag skulle kunna genomföra träningen. Han kollade på handen å sa att jag skulle sätta mig på motionscykeln istället eftersom han trodde att den var bruten. Jag sa till honom att jag skulle se doktorn, men eftersom ingen hade ringt mig å gett mig en tid hos doktorn så gick jag inte dit på måndagen...

Sen vart det tisdag morgon och träning mellan 8-10, stenhårt i 2 timmar som vanligt. Så jag tejpade handen igen och genomförde träningen. Som straff när vi missade passningar eller gjorde fel på övningarna så fick vi göra armhävning och situps på isen. Att göra armhävningar på knogarna som man gör på isen, var rent vansinne. Men jag gjorde dom ändå. Lika med "Crab-walk". Dom som förlorar "matchen" som vi spelade de sista ca 20 minutrarna på träningen fick åka skridkor, göra "situpsgång" och Crab-walk" som straff. Crab-walk är att man vandrar på knogarna med tårna i isen från sarg till sarg utan att någon annan kroppsdel får nudda isen, typ som en knogstående "plankan" där man rör sig framåt. Så snabbt som möjligt också, om man latar sig får man köra extra. Och det var då jag insåg, tillsammans med att jag inte ens kunde hålla i klubban å slå vaniga passningar ordentligt. Crab-walk med bruten hand, det måste vara jag å Ironman som kan genomföra det!

Iaf efter träningen, sa jag till andrecoachen att jag var tvungen å åka upp till sjukhuset å ha läkarn kolla på min hand för jag inte ens kunde hålla i klubban därute. Så jag fick lagdoktorns nummer, fick skjuts upp till sjukhuset av lagkamraten Matt och fick handen röntgad.

Bilderna visade att den var bruten. Precis där benet som går från handleden ut till knogen på lillfingret, där var benet i hande av, precis innan knogen. Så det blev gips i 3 veckor. Å mera motionscykel och joggingpass...

Under de 3 veckorna hade vi inga matcher, det var uppehåll som tur va, men jag missade ju en enorm massa träning, men höll igång bra ändå med att bara åka skridskor, motionscykel och lite lättare styrke själv. Så när hemmapremiären närmade sig på fredagen, då jag egentligen skulle haft gipset några dagar till så tog jag av det på tosdagskvällen och så var jag med på morgonvärmningen inför matchen. Tränarn tog ut mig till matchen direkt å jag va skitglad att få gå rakt in i laget efter 3 veckors uppehåll efter bara 45 mins träning morgonen innan. Jag gjorde mig i ordning för matchen, köpte ny kostym å kom ner svintaggad till rinken.

Men då fick jag veta genom en av de assisterande tränarna, gamlingen, att jag inte fick spela för huvudtränarn hade pratat med doktorn och det var för tidigt att spela match med handen...

Så till den andra match-helgen. Även denna en borta-turné. Enligt min värdfamilj så planerade vår tränare in så att första månaden eller så spelade vi bara bortamatcher, hans tanke var med detta att se vilka som fungera i grupp, vilka som inte klarade med när man lever inpå varandra som man gör 24 timmar om dygnet i 3 dagar i sträck på roadtripsen. Hans andra tanke var väll att laget skulle komma ihop å få en bra lagsammanhållning. Iaf roadtrip 2 gick till Dallas. Vi spelade i utkanten där mot Texas Jr Brahmas. Fredagsmatchen dominerade vi kraftigt, men lyckades ändå förlora med 3-0 då deras svenska målvakt Anton Olsson, stod på huvudet å var rent fantastisk den matchen. Vi hade säkert 45-50 skott om inte mer.

Men på lördagen, dagen efter lossnade det, då orkade inte ens den gode Anton stå emot vår dominanta offensiv, vi vann med 8-1 eller ngt liknande. Matchen kändes otroligt lugn å jag spelade riktigt bra för egen del med. Var skicklig med pucken och fysisk i defensiven.

Sen skedde det som egentligen inte får ske, otroligt klantigt av mig själv. Det var bara ca 5 min kvar av matchen då dom dumpade in en puck i mitt sarghörn. Jag hade för mycket självförtroende, eller iaf tog jag det alldeles för lugnt, gick inte 110% till puck å skyddade mig inte tillräckligt, å naturligtvis får jag en propp i ryggen, vissa hade säkert sagt att den var rätt ful. Grejen var att jag klarade smällen bra delvis men tog emot mig med händerna mot plexit eller sargen så högerhanden mosades mellan migsjälv å sargen å jag kände direkt att den gjorde ont i handen. Men jag spelade ett par byten till den matchen, utan att egentligen kunna hålla i klubban.

Efteråt så kylde jag handen mot isen, det värkte å jag visade handen för vår "lagdoktor" som alltid var med. Men som egentligen inte ska kallas doktor utan, dålig sjukgymnast. Hur som helst så tryckte han lite på handen där det var svullet, bad mig röra på fingret å drog lite i det. "Ja, det är ju inte brutet iaf..."

När vi kom tillbaka till hotellet fick jag en hink med is å vatten, jag skulle ha handen däri i 10-minutersintervaller. körde det 3 gånger. å där runt 5 minutersstäcket innan handen domnat bort var jag tvungen å ha en kudde i käften å bita på för det värkte så mkt.

Det där isandet hjälpte inte ett skit, värkte lika mkt ändå, svullnaden la sig inte ett dugg, å knogen såg 4a gånger så stor ut som den skulle. Men nu hade jag ju precis kommit igång i spelet, hade 2 assist i matchen dagen innan å ville fortsätta bevisa att jag var en bra hockeyspelare.

Så jag värmde upp, å fick handen tejpad av lagdoktorn. I tron om att handen inte var bruten, så värmde jag upp den å försökte röra den så mkt jag kunde, för jag trodde ju bara det var en blödning, så att bara jag bev tillräckligt varm å fick igång blodflödet så skulle smärtan släppa lite. Så jag åkte runt å veva med klubban, greppade saker så hårt jag kunde å verkligen plågade mig själv så den skulle bli varm. Men det blev inget bättre.

Men så fort match satt igång tänkte jag inte så mkt, snarare gjorde det mig starkare för jag var så jävulskt förbannad. Det gjorde mig arg, å på det viset spelade jag bara bättre, rent fysiskt och defensivt den matchen. Kunde inte skjuta speciellt hårt å passningarna var bara fladder men gjorde inte bort mig när jag hade pucken ändå utan det såg säkert bara lite klent ut vid ett par tillfällen, men hade ändå en 2-3 skott på mål den matchen.

Rätt nöjd som jag var med att ha genomfört hela matchen som vi också denna ledde med 5-1 med 4 min kvar så hände detta:





Kolla igenom det här highlights-klippet från matchen, speciellt i slutet. Känsliga tittare varnas. Jag tänkte innan matchen, bara jag inte hamnar i en fight idag. Jag får försöka hålla mig undan från det idag. Jag visste att jag skulle behöva ta en fight så småningom, dels för att jag är svensk, om dom vill visa sig tuffa, dels för att jag var en ledande spelare i laget, dels för att jag var en av dom största i laget och en fysisk back. Om ni tittar noga ser ni att hela min högerhand är tejpad med svart sjukhustejp...

Naturligtvis är det en liten äcklig jävla idiot som hoppar på mig, när det är 4 min kvar. Överaskad å överrumplad som jag blev visste jag inte vad jag skulle göra, bättre förutsättningar kunde man ju ha fått för sin första fight. Först tänkte jag bara hålla bort honom, jag kan ju inte veva med min trasiga hand, den kanske blir sämre så missar jag resten av sässen med operation lr nått. Men han skickade på en smäll över visiret, fegsmäll, jag kände inget men visiret skärde upp vänstra ögonbrynet på mig å blodet forsade ner å täckte så jag inte såg nått på vänsterögat, då lacka jag till, nej helvete, så kastade jag hjälmen å hansdskarna. Försökte smälla på honom med samma hand som jag höll i honom med dvs min friska vänster, men det blev inte mkt till slag. Sen tänkte jag dra av honom hjälmen lr dra över tröjan över huvudet på honom men jag visste att det är aotumatisk avstängning om man fightas med mindre än 5 min kvar av matchen så, jag tänkte nej den här jävla tönten ska inte få mig avstängd bara för han ska visa sig tuff å macho. Jag testade skicka en smäll med högern, men det gjorde ondare på migsjälv än på honom så det gav jag fan i därefter. Höll bara bort honom tills dommarn tog isär oss. Anledningen till att jag inte tog av honom grejjerna var att jag inte visste om man fick göra det å att jag inte ville bli avstängd, i efterhand borde jag väll ha struntat i det men jag ville verkligen inte missa matcher...

Så fick jag åka till sjukhuset å sy 12 stygn i ögonbrynet. Otroligt lack var jag, dom ville röntga min hand med, men tränarna ville inte att dom skulle göra det pga att dom skulle vara tvungna att betala dom där på sjukhuset å dom ville inte sitta å vänta i bussen, utan ville komma iväg hem så fort som möjligt, så jag fick inte ens duscha. Dom sa att vår lagläkare, den riktiga som jobba på sjukhuset, skulle undersöka handen direkt dagen därpå när vi kom hem. Fick ta av mig resten av den blodiga utrustningen på bussen å duscha när jag kom hem typ 15 timmar senare...

Här bodde de flesta i laget. I det här lägenhetskomplexet. Som ni ser va det lite som å leva i Paradiset, förutom att man va tvungen å laga maten själv förstås.



Galna som dom är amerikanarna så kör alla motorcykel utan hjälm, något som fångade min uppmärksamhet varje gång. Inget krydd så brände vissa förbi, som här på 4a filiga motorvägar utan hjälm bland en ström av bilar runt omkring sig. Ja ibland undrar man om det verkligen är värt att spela tuff så fullt ut som jänkarna alltid ska göra. Men men, det där är ju deras bekymmer, inte mitt.



På andra sidan stora vägen, de små fattiga husen i det livsfarliga Mehico!



Ja, jag har väldigt mycket bilder där nerifrån, om ni vill se fler kan ni ju kolla in mina album på facebook...

Ja, tyvärr är det så. Lika tråkigt varje år när säsongen lider mot sitt slut, speciellt när man inte är aktuell för att vinna någonting. Ikväll spelar vi sista matchen hemma i RPI mot New Hampshire Jr Monarchs. Dom är riktigt vassa, som jag skrivit förut väldigt spelskickliga å påminner om att möta HV71 i Superelit. Jag har fått lite kritik av coachen senaste dagarna om att jag är dålig på att orientera mig i egen zon. Jag har aldrig innan den här säsongen spelat ett zonförsvar så det har vart en liten omställning men har de senaste matcherna inte förstått va han snackar om. Men det är bara hålla mun å försöka göra det bättre. Sista matchen jag spelade i onsdags var inge vidare defensivt från min sida, även om det inte va så att jag gick bort mig i egen zon på ngt speciellt vis. Offensivt gick det okej så jag hopas spinna vidare på det ikväll.

Ska sätta en balja idag!

Har bokat biljett till hemresan om 10 dagar så nu har jag slut på pengar på mobilen igen, United Airlines såsom många flygbolag har ju dom drygaste telefonköerna å dom automatiska rösterna man ska gå igenom varje gång innan man får snacka med en riktigt person.

29e, kommer jag hem. Men nu äre fokus på de sista härborta. Eftersom vi är underdogs kraftigt idag blir det att försöka åka så mkt skridskor som möjligt å sen försöka tackla att som rör sig, så brukar jag bli framgångsrik mot de bättre lagen. Om jag lyckas med det brukar alltid spelet med puck komma automatiskt av att man får bra sjävlförtroende när man vinner kamper...




Hemmaarenan innifrån

På den amerikanska sidan av El Paso/Juarez, världens näst farligaste stad är det inte så överdrivet farligt, även om det figurerar endel knark därnere. Jag höll mig inne på nätterna iaf, inte för att jag hade haft så mkt å göra iaf om jag va ute om nätterna å rände mer än å kolla på matcher i basket å sånt, men det slutar ju vid 11 tiden.

Iaf bodde vi ca 2 km från mexikanska gränsen, när vi åkte till träningarna åkte vi efterdet stora gränsstaketet som skiljer länderna emellan. Ishallen ligger 400 meter från tullen där alla som pendlar mellan länderna åker igenom vardagligen, så det var alltid lång bilkö där i trakterna på morgnar och eftermiddagar. Det fanns också en tunnel, där tusentals mexikanare vandrade igenom vardagligen för å hanlda å sånt. Tydligen var kläder å toapapper billigare å bättre på amerikanska sidan så det många kom över till El Paso å handlade det.

Första helgen med matcher uppe i Boulder, Denver, Colorado så hade vi en bra bortapublik som skapade bra stämning, motståndet var tufft då Boulder var det andra topplaget tillsammans med El Paso i den conferensen. Nu har ju också Texas Jr Brahmas blandat sig i toppstriden, i princip enbart pga den svenska målvakten som står på huvudet där var å varannan match... Men iaf, första matchen gick helt okej, tyvärr så gick min skena av nån gång i början a tredje å jag åkte omkring å tappade skäret tills jag uptäckte att den var av, sen stod jag över sista 4-5 minutrarna lr liknande. Tyvärr så är inte allting smart i El Paso för med de enorma mängder folk som kommer med på matcherna, tv-killar, fotografen osv så har dom nästan aldrig en materialare med på bortamatcherna...

Tack å lov så tog en av lagkamraternas mamma å pappa med mig till en stor hockeyshop så jag fick köpa nya skenor å få dom ditsatta. Svårt var det att förklara vilken slipning man har på engelska... Vet knappt vilken jag har på svenska, men jag körde med det som kom på skenorna från fabriken, det brukar jag gö...

Lite ovant med mer fyrkantiga skenor på lördagsmatchen, blev jag dessutom sjuk. Förkyld, kände mig inte alls nå vidare. Å så förlora jag förstet hela tiden med ena skridskon, visade sig att jag måste ha trampat i grus lr nått. Så den matchen gick helt okej men inte bättre än så... På söndagen fick jag skridskorna nyslipade, kändes bra, å fick beröm efter matchen för att jag gjorde en bra insats. Själv var jag absolut inte nöjd för laget förlorade med stora siffror.

Under de första veckorna så bodde jag på två olika ställen, precis som i Fresno, innan jag fick komma på plats hos min värdfamilj, det var inga fel att bo i lägenhet med andra spelare faktiskt. Rätt kul, bra umgänge, rätt fina lägenheter å pool så man kunde hänga där osv... Dock hade man ju inga möbler, så första två nätterna sov jag med två helsköna grabbar + den andra svensken som jag träffade därnere, Jonatan, kanonkille. Vi fick varsin soffa men min soffa va alldeles för liten så jag tog kuddarna från den å sov på dom på golvet, Jonatan hade dock bott på den där soffan i 2-3 veckor så jag ska absolut inte gnälla. Efter ett par dagar blev vi flyttade, det var väll mer eller mindre grabbarna som kasta ut oss, för en annan kille bodde i en 3a själv å dom inte ville ha oss i deras vardagsrum längre, logiskt...

Men där fanns inte ens en soffa å sova på så första två nätterna sov jag på en hög jag gjorde av alla mina kläder jag hade med mig. Sov helt okej ändå, fick lite ont i höfter å axlar men annars tror jag det va bra för min rygg å sova på det hårda underlaget...


Sen investerade jag i en luftmadrass även fst jag egetligen inte ville eftersom dom hade lovat att dom hade en värdfamilj klar när jag skulle komma dit...



Dom grabbarna jag åJonatan bodde med var vänner med en familj med halvfräsch lya å typ 200 veterabilar i garaget!


Kryddat med en bio i huset, här är det tillhörande DVD-förrådet!



Trökigt halv av vardagsrummet, piano å biljard å utsikt över baksidan med poolen osv


Volleyboll å basketplan i trädgårn, krydd

Precis på gränsen till Mexico ligger UTEPs mäktiga fotbollsarena mellan bergen. Det är en väldigt häftig atmosfär och jag kan tänka mig att spelarna är rätt mkt kungar på skolan...

Forts. från El Paso Part I...

Ja, jag flög via Phoenix ner till El Paso, inte alls någon lång trip. Väl där kom deras Director of Player Personnel å hämtade upp mig på flygplatsen å skjutsade ner mig till lagets egna träningscenter, där de hade en minirink för skott å klubbteknikträning av syntetis + en skating tredmill, vilket är ett rullband för skridskoåkning. Dessutom ett chillarrum med tv-spel å soffor, men där visade det sig sedan att tränarn spenderade mest tid så det blev inte så mkt tid därinne...

El Paso var likt Fresno en otroligt proffesionell klubb på många sätt. Vissa saker tyckte jag var lika hög eller högre klass på än SSK:s elitserielag hade. Tex hade vi mediaträning, både i Fresno och i El Paso, lära sig att bemöta media, att tala om sitt lag osv osv... Det var helt klart ngt nytt. Sen hade vi en kostrådgivare som också kom å visade oss hur man enkelt kunde laga en nyttig måltid som vi fick provsmaka osv. Dessutom hade han gjort en lista med vad man skulle äta, om man åt ute, med alla de kändaste sorternas matrestauranger/matinriktningar i. Tex detta ska du käka på en italiensk restaurang osv.. Kryddat, å amerikanskt, att käka ute sådär alltså.

Sen hade vi massörer som kom nån gång i veckan efter träning innan matchdag. Man kunde också åka till dem om man ville ha mera behandling. Vi hade en sjukgymnast/collegestudent til läkare lr ngt liknande, som va där varje träning, varje match, varje dag, rätt imponerande, även om han var halvskum...

Vi hade också mentala coacher, som främst jobbade inom armén med psykisk coaching för militärerna, men som också coachat endel framgångsrika idrottslag, som kom å jobbade med oss varje onsdag. Dessutom hade vi en kettlebellsintruktör/fystränare som vi tränade med ca 2-3 gånger i veckan. Vi hade en videoansvarig, som filmade alla våra matcher, dessutom en egen fotograf som närvarade på alla matcher å endel träning osv...

En hel del folk inblandat också å en ganska bra organisation, som startats av tre kanadensiska bröder, föredetta hockeyspelare, där en av dom spelade för ett proffslag som lades ner i El Paso. Därav visste han att det fanns en hängiven publik därnere å möjligheter till att tjäna pengar. Därför fylldes hallen på hemmamatcherna med runt 2000 människor, en mix av galna mexikanare, amerikaner och militärer som jobbar på den enorma militärbasen norr om stan.

Första dagen jag kom dit så hade campen startat dagen innan, det var lördag och vi fick fribiljetter för hela laget att gå å se amerikansk fotboll, jag kommer ihåg hur jag förundrades över hur galet sköna och bara galna amerikanska ungdomar kan vara, påväg till matchen, hade dom krig mellan de fullproppade bilarna där de kastade olika sorts skräp på varann såsom petflaskor å gamla äpplen körandes på den 4a filiga motorvägen. Det var ju heller inte så att de hade några små fjuttiga skrothögar till bilar, nej utan tex en 17-åring, född 93 körde runt i en enorm Escalade, 8a sittsig SUV osv... Sen klädstilen, grymt varierande, antingen feta basketskor, eller små seglarpjuck... Å så deras tobak, chew i underläppen å det eviga spottandet!


Dom har å sjukt sköna uppvärmningar i amerikansk fotboll, gillar den grymma lagandan som alla lag verkar ha!

Ja såhär dagarna efter Foppas tråkiga besked att comebacken inte kunde fortgå å skridskorna numera ligger på hyllan, kom jag å tänka på Mats Sundin. Det var i ett av Foppas tal med pressen som det slog mig. När han talar om hur underbart livet är när man spelar i ett vinnande lag, hur lyckigt lottad han varit som fått spela i sånna bra lag å med sånna grymma lagkamrater. Det slog mig då hur stor Sundin är, killen som aldrig fick just det, spela i ett vinnande lag, ha massa stjärnor omkring sig lr uppleva hur det är när allting bara flyter på. Naturligtvis var Sudden framgångsrik, framförallt i internationella sammanhang å jag tror det också hänger ihop med hur mkt Sudden älskade att spela med landslaget, då han äntligen fick ha lite gelikar runtomkring sig, spelare som var toppar liksom honom själv, som kunde hjälpa laget att vinna medaljer å titlar.

Jag har själv spelat för bottenlag, jag vet hur grymt jobbigt det kan vara, å jag måste därför beundra Sudden, han har en extra stor del i mitt hjärta bara för den sakens skull. Att förlora, förlora å förlora, han fick ta otroligt mkt press, troligtvis mkt skit eftersom hockeyn är så enormt stor i Toronto, å han kom ut å presterade bra resultat varje säsong, å inte tror jag han gnällde en enda gång heller. Inte för att jag skulle gnälla om jag blev mångmiljonär å leva som en prins men ändå...

Jag tror absolut att Sundins klassiska ögon när Pebben gör det där målet mot Finland, jag tror det är ögonen som bara en krigare som väntat länge på att få vinna äntligen känner att han lyckas, äntligen vittring!

En annan kille jag bara fullkomligt älskar är ju Lasse Granqvist från radiosporten, jag slutar aldrig skratta i slutet av det här klippet nedan!




Jag måste bara säga också, angående Foppa, han förtjänar verkligen statusen Trägel! Han gav inte upp vid första, andra eller ens tredje motgången!

Måste också säga att nått som jag hoppas blir mer utbrett i Sverige är det här med syntetis, ytor som man kan spela hockey på, året runt också! Finns massor av sådana här i USA, hoppas att de ökar hemma med

Snacka om träningsvilja! Gillas skarpt, låter sjukt dock :P Hur jävulskt många grodhopp gjorde dom egentligen ???

Nej det blev ingen skrällseger heller dag två uppe i Massachusetts. Vi gjorde en mkt bättre match idag men förlorade ändå tillslut med 5-3, sista i tom kasse när vi hade plockat keepern...

Jag var +1 idag, va inne på 2 framåt å ett baklängesmål. Kom också till mer i offensiven, hade "3e assist" på 2-2-målet, där jag ensam mot två vann närkampen/pucken i hörnet, spelade den back-back som spelade den till ytterforwaden som passade centern i mitten som gjorde mål. 3e assist finns ju inte men i mitt huvud finns dom å jag har väldigt många sånna på mitt konto. Täckte även idag 3-4 skott vilket jag börjar bli ganska bra på.

Får vara nöjd med min egen insats även om man aldrig är nöjd när inte laget lyckas vinna. Nu är det inte många matcher kvar i serien, i praktiken är vi väll förlorade för slutspel nu men tror det fortfarande finns nån liten chans i teorin, men då ska många resultat gå våran väg... Så nu börjar det bli dags å boka biljett hem. Gäller dock å hålla fokus resten av matcherna som  är kvar även om hemresan finns i tankarna.



#26 Martin Jorgensen

Match 1 blev ingen kul historia. Jag va inne på 0-1 målet bakåt, där dom slog en krosspass precis framförkassen direkt efter tek som tog på dommarns skridsko. Lite oflyt med jag skulle ha täckt av den där passen. Kändes hyffsat för egen del därute, hade endel fina långa genomskärarpass som hitta blad men annars var det inte mkt till offensivt spel från min sida. Vi kör med det mest idiotiska PP-uppställningen enligt min mening, vi har 5 (!) forwards, dom mest ignoranta å egoistiska forwardsen/spelarna i laget har tränarn satt ihop, katastrof äre... Så inge PP tid för min del, andra PP kör vi två backar, där har jag varit ut å in sen jag kom hit men andrauppställningen hinner nästan aldrig in iaf.

Matchen slutade 7-1, det speglade ganska väl såsom matchbilden utvecklades, vi höll jämna steg men gjorde desperata misstag som de straffade oss på direkt. Synd för det här är ett topplag i den södra konferensen som jag inte är alltför imponerad av, ett lag som jag själv inte tkr har alltför mkt talang såsom de andra topparna å ett lag som vi faktiskt kan slå. Annars var väll matchens höjdpunkt en fajt mellan vår lille skridskofantast Tyler som faktiskt hade en riktigt vass fighterkunskap.

Vi hade mkt boxplay idag, jag va inne på ett bakåt till i BP, inte mkt jag kunde göra på det. Det är häpnansväckande hur mkt mer det tillåts härborta dock, hemma i Sverige hade jag endel tvåor, här har jag just nu typ 4-5 utvisningar på hela säsongen, vilket är 28 matcher för min del just nu.

Hoppa kunna vara mer delaktig i offensiven imorn samtidigt som jag vill försöka stå upp lite mer, tidigare på deras forwards.

Peace

/Jögga

ed två fingrar ihoptejpade och specialhandske måste man säga att han oförskämt bra ut med klubbtekniken på träningen, är man en trägel så är man, Inkluderar: Jack McNamara (vitt), Kevin McNamara (rött) och lite utav Francois Brisebois (vitt med bubblan/gallervisir)

Kära dagbok,

Idag har det varit ytterligare en skön dag i ett meningslöst hockeyliv. Först frulle, träning mellan 8 å 9 sen stannade jag i ishallen å kollade in Colgate's och RPI's träningar inför matchen dom spelade ikväll, vilken vi hade fribiljetter till liksom alla RPI's hemmamatcher å vilken Colgate faktiskt överaskande vann med 2-1 i övertid, dock kom inte vår allas käre vän Jack McNamara till spel pga ett brutet pekfinger. Collegehockey är riktigt kul, det är alltid bra inramning på matcherna, lagens/skolornas orkestrar är alltid på plats å "battlar" med fin musik mot varandra + att collegehockey har en genuint intresse hos hockeybefolkning, speciellt här på östkusten.

Jag tycker att skicklighetsnivån på NCAA D1 är riktigt hög, alla spelarna är bra skridskoåkare, dvs snabba, intensiva, dessutom har de flesta riktigt bra klubbteknik, det är endel riktigt spelskickliga lag såsom Boston College, där många stora talanger spelar. Sen är det lite från match till match hur fysiskt spelet är. Vissa matcher tycker jag det påminner om europeisk hockey, väldigt skicklig hockey men inte speciellt många tacklingar, inga fajter är tillåtna i college ska tilläggas.

Nu finns det ju 56 lag eller dylikt i NCAA D1 så det är ju givetvis ganska stor skillnaf mellan de 10-15 bästa å de 10 sämsta till exempel, men det är förvånansvärt, ändå tycker jämt, över lag. Alla kan vinna mot alla i princip. Jag skulle säga att skicklighetsmässigt så ligger NCAA på allsvensk klass/ riktiga toppen av 1an. Däremot är det ju mkt fler lag jämfört med de 14 som får plats i dagens allsvenska. Dock så brister det lite i tanke, det är ju trotts allt nordamerikansk hockey vi pratar om å man behöver inte vara en stor tänkare därute för å bli framgångsrik om ni hör mig... Det är också den största skillnaden tycker jag mot AHL vs Elitserien, elitserien är väldigt mycket mer tänk, smarthet, mindre "huvudet-under-armen-hockey"/tuta å kör. Vilket inte alltid behöver vara ett bättre koncept dock.


Sen är ju collegekillarna oftast mellan 20-24 år å det är väll lite tyngre killar överlag i en allsvenska låt säga. Men något som nordamerikanarna har i sin kultur är ju det eviga tävlandet. det är imponerande, även i juniorhockey/collegehockey, det finns så enormt många spelare som vill ha dom där platserna så det är alltid väldigt "competetive".

Ikväll var även Kevin McNamara, Chris Wagner och Mike Leidl i spel för Colgate, 3 duktiga spelare som jag lärt känna genom Jack, där Kevin spelat med Pat Kane i U17-landslaget, otroligt rörlig å spelskicklig back som vi kommer få se i Sverige inom 3 år troligtvis. Han är grymt sugen på å försöka spela "proffshockey" i Sverige efter examen. Chris är draftad av Anaheim och var poängkung, och tillsammans med radarpartern Charlie Coyle (som vi såg i JVM för USA) kungar i EJHL för South Sore Kings förra året, laget som vi fick pisk av i helgen med 9-2 by the way...

Så fick jag en ny klubba av Jack idag, en Bauer Vapor X60, i CD är dom rätt snåla överlag så vi får inga klubbor den här klubben så det var kanon att jag fick en. Lite kul story, Jack har bytt vinkel i år, dom har ju PM-klubbor i college likt elitseriespelare osv, å han hade PM klubbor i många år redan innan för han känner nån snubbe i branchen... Iaf bytte han från en Joe Nieuwendyk som hans förra vinkel var från början med vissa modifieringar till en ren Näslund. Det var förra sässen innan en matchvärmning när SSK spela mot MoDo hemma efter hockeygym som jag å Jack vandra förbi MoDos omklädningsrum vilket låg precis bredvid vårt där deras materialare hade ställt ut spelarnas klubbor så vi passade ju såklart på å spana in å flexa Zuccarello-Aasen, Foppa å Näslunds klubbor å det var då Jack fatta tycke för vinkeln å genom sin kontakt på Bauer fick han riktiga klubba. DEssutom hade han en period då han älskade Pat Kane efter OS så han beställde en av Kane's klubbor med ,vilken han inte fastnade för, vilken jag också testade men inte riktigt kände mig hemma med.

Nåväl, höll på å fixade en knopp till nya stickan samtidigt som jag lagade mat, man kan också säga att jag ignorerade chicken nuggetsen som i ugnen...



Så det blev grillkol å mackisar istället :D



När jag kom hem efter att ha tittat på collegelagens morgonvärmningar så stod min säng ute på parkeringen i 10 minusgrader. Det va grabbarna som uttryckte sitt missnöje med att de var tvungna å åka å hämta mig en extra vända till rinken bara för jag ville se träningarna. Ytterligare ett skitkul "practical Joke" från deras sida!



Mkt roliga ekar i periodpaus, som vanligt! DEtta är dock från en annan match mellan RPI och Merrimack lr va det var :P

Köpte nyss skönaste jackan, en sån där Varsity Jacket, blå, blank å fin som jag ha velat ha länge nu, dom ligger vanligtvis på minst en 100 dollar, ofta mellan 120 - 200 dollar... Fick min för 38 med frakt, grymt kap :D Så nu hoppas jag den kommer fram också!
Grymt äre ju med Ebay, finns hur mkt prylar som helst, tackar vet jag blocket men där Ebay har en liten större marknad å jobba med så där får man säga att blocket ligger i lä!



Albany Devils träning i RPI Houston Field House, där RPI:s NCAA D1 collegelag spelar å hör hemma precis som Capital District Selects som jag spelar med. AHL verkar hålla lite lägre klass än elitserien, vilket är det man har hört i alla år också, AHL är ju lite nedvärderat i folks ögon i Sverige, så är det inte alls häröver, att få spela i AHL är en ära för alla amerikaner. DEssutom tror jag nästan det är större konkurrens, mer tävla,tävla, tävla som den gode Wikegård hade uttryckt det, i AHL jämfört med Elitserien, pga att det finns så otroligt många spelare häröver + att alla förståss krigar för å få komma in i finrummet dvs NHL!

På fotot ovan är Jacob Josefsson i rött, samt tränare Tommy Albelin, till vänster i bildkant.



Tränare Tommy har grym respekt på den här sidan Atlanten, såväl från spelare som från fans.



Jacob Josefsson såg helt okej ut en-mot-en, däremot slog han några grymma passningar, där man såg enorm spelintelligens.

Va å shoppade lite i ett av de närliggande "Mall" -en dvs stora köpcentrum såsom Marieberg, osv. Vandra jag runt där med grabbarna när en av dom höver ur sig, "ska vi köpa en hund till huset?" :P

Vadå hund, kan man köpa en hund här, tänke jag. Du måste skämta sa jag til han. "No, no, look" Puppies

Det var inget krydd heller, en affär som hette Pet-nånting som jag inte hade lagt märke till, klev vi in i halva butiken va täkt med burer med olika sorters hundraser i. Pyttesmå burar, bara Rottweilern å Sant Bernard valparna fick lyxen med en knapp kvadratmeters stor bur att leva i. Å så folk, fullt med folk som stod å kolla på hundarna, de som var intresserade kunde få sitta med en valp i ett litet utrymme som dom hade därinne.

Usch, inte skulle jag vilja leva sådär om jag var hund iaf. Tacka vet jag de stackars stadshundarna, men det här är ju rena rama tortyren.


Såg ju inte alltför glada ut, valpar ska ju vara glada å spralliga!




Sånna här butiker har vi väll inte i Sverige vad jag vet iaf, med massa olika sorters hundvalpar, i en liten butik i ett köpcentrum, kanske skulle va en grym affäridé, öppna upp i BigInn eller Marieberg eller varför inte i Kungens Kurva ?




Dom hade lite andra djur med, ormar, pappegojor, lite av varje. Det är det här med hundarna jag tog illa vid mig av dock, tänkte jag skulle köpa dom allihopa men då kom jag på att då gynnar jag ju deras business så det blir ju helt fel med...


Det här hade inte Elvis tyckt om! Han hade lärt dom en läxa

Idag hade AHL-laget Albany Devils träning efter oss igen. Dom spelar egentligen i en annan arena inne i centrala Albany. Iaf så är dom ju farmarlag till New Jersey, i NHL. Dom har också stora svenska inslag i laget i år. Det är tre svenska spelare i laget samt svensk tränare. Spelarna är Jacob Josefsson, Alexander Urbom och Mattias Tedenby, dock spelade Tedenby bara 12 matcher innan han blev uppkallad å har mestadels spelat i NHL sen dess. Jag kikade på träningen förra veckan, då hade jag inte koll på att Tommy Albelin coachade, surrade lite med deras materialare, han sa "det måste väll du veta, han gjorde ju det mest kända målet i svensk hockeyhistoria mot ryssarna", jag är troligen för ung för att veta vilket mål han snackar om men, anledningen till att vi börja snacka om tränaren va att jag tyckte han verkade bra å att jag kände igen han från någonstans.

Materialarn sa också att han var den hårda, tuffare av de två coacherna, "No fucking around with this one!". Han hyllade också Albelin å sa att han nu 47 år gammal fortfarande kunde spela, alltså höll god klass på AHL nivå, vilket jag inte tvivar på när jag såg han delta i och visa övningar på träningen, dom där klassiska graf-rören rör sig fortfarande smidigt därute. Jag å materialförvaltaren pratade vidare om Jacob Josefsson, jag frågade hur han hade spelat sen han kom tillbaka efter sin skada å han hade varit duktig sa han, han beskrev honom som "He is really strong on the wall". Vilket kanske inte va den första egenskap jag förknippade med honom, men iaf. Han såg vidare ut å trivas på träningen, bra fart på rören, fin teknik å även om han inte satte alla puckarna i nät så la han en hel del fina mackor när dom körde 2-1 övningar å sånt.

Idag när jag satt å vänta på att träningen skulle dra igång så vandra Tommy Albelin förbi mig å sa "Hi, how are you doing?" till mig, jag svarade "Good" nånting å så fråga han om jag va svensk, mitt blonda hår blåa ögon å min svenska klädstil var tydligen så pass uppenbar för honom, så jag fick en pratstund med honom, han var otroligt trevlig och gav mig sitt mobilnummer så jag kunde ringa honom å så skulle jag få fribiljetter till deras matcher när jag ville :)

Kanonkul att få träffa en riktig svensk NHL-veteran på plats i privatlivet sådär. Förresten så kom Jacob Josefsson förbi så blev jag introducerad med honom också. Också en riktigt trevlig kille. Kul att få snacka lite svenska.

Urbom såg också bra ut på träningen, han hade kommit tillbaka från en kort sejour i New Jersey men honom snackade jag ingenting med.

Tror Albelin är en av de mest underskattade spelarna vi haft i svensk hockey som lyckats så bra häröver! Verkar vara uppskattad som ledare och nu som tränare också

Speedball at the gym!

Forts. från Fresno Part V...

Vill bara nämna en grej som jag fått veta i efterhand om Fresno och tränarna. Alexander en av de svenskarna som va kvar när jag lämnade, han va bara där för att se om han tog en plats i laget på turistvisum. Iaf så blev han tillsagd att åka hem å skaffa ett riktigt visum under det veckolånga uppehållet dom hade innan dom skulle till Minnesota å spela showcasen. Iaf så åkte han hem till Sverige, fixade visum å allt, men ingen tränare hörde av sig, eller svarade på hans email lr telefonsamtal, eftersom han hade lämnat massa saker i Fresno blev han ändå tvungen att åka tillbaka, så killen åkte alltså dit en gång, körde "försäsongen", fick beskedet att han skulle åka hem å fixa visum, tränarna hörde aldrig av sig till honom igen, han åkte tillbaka till Kalifornien igen, å klev rakt in på tränarnas kontor, å ifrågasatte vad i helvete dom höll på med... Bra civilkurage, det hade dom nog inte räknat med å jag glad att han gjorde det. Sånna skitstövlar som de betedde sig som mot honom. Coachen antydde till mig i mitt sista samtal till mig innan jag lämnade Fresno att "Alex ska åka hem nu till Sverige, jag vill inte säga det här till honom men vi får se om han kommer tillbaka" typ med glimten i ögat till mig sa han det, för han precis innan hade förklarat att han kanske vilje ta tillbaka mig till Fresno senare å det visste ju jag att han inte kunde göra utan å peta fler importer... Jag ångrar nu att jag inte sa det till Alexander direkt då men vet inte hur jag hade kunnat säga det. Samtidigt som vi var kompisar var vi ju också fiender som kämpade för samma platser i laget för importerna alltså, det spelade nog också in.

Sjuk grej, likaså vet jag inte om vad man ska säga om den fjärde svensken som va där, en av de bästa forwardsen, han hade en match där han var 1+1, blev typ matchens 2a stjärna lr något, bara för att sedan få ungefär samma förklaring som mig att han behövde komma igång å få matcher, så han skulle spela i WSHL, men sen efter det blev det liksom inget mer för honom trotts att han sprutade in poäng där.

Okej, nog om Fresno, den som vill veta mer får fråga :) Eller kommentera, eller bägge, samtidigt kanske.

Via Phoenix, blev det ännu mer ökenliv i El Paso än i Fresno. Tränaren tillsammans med mina "rådgivare" hade övertygat mig om att komma ner, även fast jag hellre ville testa lyckan i EJHL på östkusten, vilket jag visste var en mkt bättre liga. Det var mestadels tre anledningar till att jag åkte dit; De sa till mig att om jag spelade bra där skulle jag bli uppkallad till en bättre liga, att det var ett bra skyltfönster och att Fresno också skulle hålla koll på mig och ta tillbaka mig sa dom, avståndet var "kort", ekonomiska fördelar gentemot att åka till östkusten å spela, samt att det var ett säkert kort, jag ville inte riskera att inte platsa, jag var lovad en stor roll i laget, som 1:a lr 2:a back så jag riskerade inte att få åka hem till Sverige.

När jag kom ner, fick jag se det fina träningscenter som vi hade därnere, å sen fick jag sova på golvet, fast tränaren hade lovat mig att han hade en värdfamilj klar, som väntade på mig...

Mkt lapa sol å bad blev det!

To be continued

Det är inte mer än att man blir grymt imponerad stolt å lite avis när ens kompisar, före detta lagkamrater å så vidare gör succé på olika plan inom idrottsvärlden. Lite kul är det ju när det dessutom är två nära vänner till mig som står i huvudrollerna mot varandra i en straffläggning när en allsvensk match ska avgöras; http://www.vik.se/index.php/vik-tv/1-matchbilder/1335-vik-oskarshamn-1-2-str
där kan ni kolla på webtv när Thom Flodqvist sätter avgörande straffen på Johan Gustafsson, Flodan å Kogi är båda goda vänner till mig så jag vet inte riktigt vem jag ska hålla på men snygg straff var det ju!

En annan gammal dagiskamrat till mig som jag inte har kontakt med numera men som bott "granne" med mig ute i Västra Skedvi, våra föräldrar är jordbrukare å goda vänner å jag tycker det är kul att han, Alexander Gustafsson, nu gör succé inom sin idrott. Killen får ju ingen uppmärksamhet alls i media i princip men är väldigt stor inom sin sport å här på den här sidan atlanten har UFC en mycket större publik och uppmärksamhet.

Som sagt trotts att jag inte umgås med The Mauler själv så känner jag familjen väl och glädjs med den framgång som han har fått efter all hård träning som han har lagt ner. Den inställning som han har är ju helt underbar, om jag själv fick önska hur folk skulle se på mig som en idrottare och människa skulle jag säga allt som personerna säger om Alexander i den här videon. Kul när en kille når sin dröm som han jobbat hårt för, sånt gillar jag!




Annars följer jag hockeykväll från andra sidan Atlanten och det här klippet i eftersnack vill jag få upp i diskussion. Jag vet att jag kört över killar i rygg ett antal gånger, ingenting jag är stolt över, men jag försöker vara en hård fysisk back, bågot som inte alltid har varit naturligt för mig men som jag tycker jag blivit riktigt bra på framförallt på senare tid och jag vill därför försvara migsjälv lite här, å såklart kör jag aldrig över någon i rygg med flit...



Sen det här med psykologi, det är något väldigt intressant, speciellt inom idrott men även i övriga livet ställer ju psyket till besvär med jämna mellanrum, medan andra, såsom jag antar Alexander Gustafsson i ringen, drar nytta av en starkt psyke. Här är en tragedi, en ung kille som tagit livet av sig, till synes levandes va en annan skulle beskriva som ett drömliv, tagit en examen från Harvard å spelat i NHL. Denna länk hitta jag i Uffe Bodins blogg på hockeysverige.se, för övrigt den bästa hockeysajten och en av de få bloggar som jag läser!

http://www.mercurynews.com/sharks/ci_17240917?nclick_check=1

förresten va tråkigt för Chara att bara en vecka efter rekordet för hårdaste skottet i världen så skjuter en "okänd" ryss nytt rekord med bred marginal också!

Här kan ni se skottet; http://watch.tsn.ca/international-hockey/clip413443#clip413443

Ja, gameday, var det idag, Capital District Selects, för närvarande sist i ligan, med 6 vinster, en övertidsförlust och ja ni kan väll se själva nedan mot New Jersey Hitmen;

Southern Division

Team	GP	W	L	T	OTL	PTS	WPCT	GF	GA	PIM	HOME	AWAY
yJersey Hitmen	36	33	1	1	1	68	.944	222	63	541	20-0-1-0	13-1-0-1
Bay State	37	22	11	3	1	48	.649	117	103	705	12-7-2-0	10-4-1-1
South Shore	36	20	10	5	1	46	.639	162	119	551	11-5-4-1	9-5-1-0
Springfield	35	17	14	2	2	38	.543	139	128	697	7-7-1-2	10-7-1-0
Apple Core	35	11	18	5	1	28	.400	119	137	538	6-9-2-0	5-9-3-1
Bridgewater	34	11	20	1	2	25	.368	105	153	541	8-8-1-1	3-12-0-1
Philadelphia	35	8	19	4	4	24	.343	102	172	491	4-7-0-2	4-12-4-2

Northern Division

Team	GP	W	L	T	OTL	PTS	WPCT	GF	GA	PIM	HOME	AWAY
xMonarchs	36	30	4	2	0	62	.861	180	74	441	15-1-1-0	15-3-1-0
xJunior Bruins	36	29	6	1	0	59	.819	162	96	516	16-3-0-0	13-3-1-0
Valley Jr. Warriors	38	14	20	2	2	32	.421	124	148	669	7-6-2-2	7-14-0-0
Huskies	33	11	19	3	0	25	.379	89	123	429	9-10-0-0	2-9-3-0
Green Mountain	35	10	22	3	0	23	.329	86	137	549	2-11-3-0	8-11-0-0
Rochester	35	8	24	3	0	19	.271	75	135	599	3-11-0-0	5-13-3-0
Capital District	35	6	27	1	1	14	.200	89	183	597	5-11-1-1	1-16-0-0

Mot Goliat från som redan vunnit den Södra Conferencesen och bara har en enda förlust på hela säsongen, måste ju nästan vara nått slags rekord, kort sagt visste vi redan innan att det skulle bli en tuff match... Precis som sist när vi mötte dom så startade vi bra, vi hängde med bra i 20 minuter. Men sen rinner det iväg. Vi mötte dom sist uppe i Fitschburg i en av EJHL:s årliga showcase-turneringar å förlorade med 7-1 den gången.

Idag hade vi 1-0-ledning. Det kändes ganska bra även om de hade några fariga chanser så spelade vi bra. 1-1 efter första stod det, so far so good. Lite olyckligt var det att vi inte kunde få gå till periodvila med 1-0 ledning, det hade kännts skönt, å deras coach var inte så glad efter 1a. Det där 1-1 målet är ett av målen jag tycker att jag nästan får ta på mig idag, jag pinchade på en av deras ytterforwards när de körde uppspel i fickan, jag läste hela grejjen, såg att han bara skulle skicka den sargut å tyckte jag var där i tid så å täckte den bra, men han skickade på en bandyvev på pucken som fladdrade mellan sargen å mina knäväck å i full fart kom två andra forwards å det blev 2-1a mot min backpolare, de skickade en passning från vänster till höger, nära inpå kassen å jag hade ingen chans att hinna tillbaka. Så irriterande när man läser hela situationen, sen slinker pucken igenom en ändå på nått jäkla vänster, det är aldrig kul, nåja, man hoppas ju att tredjegubben ska täcka upp för en med backcheck å vara först på deras sargut-chip ibland å att man bara ska kunna ta bort killen i fickan men så spelar vi inte här i CD så jag borde bara ha backat av istället. För dåligt beslut av mig. Nu får jag försöka lära mig av det här misstaget, det ska ju inte behöva va så svårt.

Allafall, 1-1 i paus, men som vanligt bara negativa tongångar från tränarstaben... Tyvärr tycker jag det dödar oss ibland, att vi aldrig får höra positiv feedback, om man nu har 1-1  mot ligans bästa lag hur man än spelade så är ju det ganska bra, sen kan man ju alltid lura kroppen med positivism å på såvis komma ut i andra med en bra känsla, men det händer aldrig här, tycker det ibland är ett större problem än talangen vi har i laget.

Ja 2a perren blev inget vidare kul, 5-1 stod det inför tredje, då bytte tränarna ut vår eminente 1a keeper så backupen fick lite istid, inga fel i sig då vi har 3 matcher i rad den här helgen mot tufft motstånd. I andra såväl som i första tyckte jag annars jag spelade solit, åkte mkt skridskor, spelade riktigt fysiskt, även om jag inte hade nån monstertackling, å hade bra uppspel. Jag va inne på ett till mål bakåt i andra efter att ha kämpat som en gnu, längs sargen och bakom målet tillsammans med min huskmarat Matt Batis så fick en av deras forwards pucken bakom målet, å bara snabbt grisa in den köksvägen utan att nån hann på honom. Jag skyller inte på keepern här men jag hade väldigt gärna sett att han tagit den, tycker han borde kunna täppa till längs isen där på första stolpen men, men, vi skulle ju ha vunnit kampen där innan. Så -2 inför sista var jag.

3e perioden va jag inne på två till bakåt där det rann iväg till 9-2. Ena målet blev min backpolare uppsnurrad å förbiåkt på sin kant, jag kom tvärs över isen för å proppa han med då skjöt han barai första krysset så det var absolut 0 grejjer jag hade kunna gjort annorlunda för å stoppa det målet. Däremot det andra vill jag ta upp, jag behöver lite tips där tror jag, det är nämligen det här med gap control. Jag har jobbat endel med det och har blivit mkt bättre, speciellt den här säsongen. Det är ju ganska lätt om man har varsin kille så man bara behöver tänka på å ligga nära honom. Nu var det så som det ibland blir, dom kom i en kontring genom mittzon på högersidan, jag är vänsterback för tillfälllet å deras kille dribblar förbi alla, eller åker igenom, å kommer på insidan i mitten i full fart, jag har ju gett understöd å backat av så han kommer mot mig, men jag har ju inget bra gap control på killen eftersom han kommer från andra kanten, så jag ligger typ 2 meter ifrån, försöker sakta in å minska avståndet men jag vågar inte tvärbromsa å stå upp på killen för jag tror att jag då lätt hade blivit rundad å killen hade varti fri. Det här är ett problem som jag inte riktigt vet hur jag ska åtgärda, vad som händer vi tillfällen som detta, jag vet att jag tänkt på det flera gånger, det hände på försäsongen förra året mot Brynäs borta, man känner rätt maktlös därute. Vad som sker är att jag försöker bara ligga i skottlinjen å hålla rätt sida, inte bli rundad, å gradvis minska avståndet, men eftersom killen redan är inne i zon blir det alltför nära målet innan jag fångat upp honom så i höjd med toppen av cirklarna skjuter dom ofta mellan benen eller på sidan å det blir då mål eftersom jag blir som en screen för målvakten. Ibland lyckas man ju täcka skottet eller stötbryta med bladet när killen skjuter men annars är man rätt maktlös. Så vad jag tror det är jag måste göra i sånna lägen, det folk vill se är ju att jag tvärställer grickerna å mosar killen men det känns som att försöka med det skulle bara göra det lättare för killen å vandra runt mig. Men jag måste ju ändå testa nått, kan ju inte bara låta honom komma in nästan i slottet å skjuta med screen å alting så det jag tror att jag måste börja göra är att tvärställa skridskorna å försöka få tag i honom å jag är rätt säker på att jag kommer bli tvungen att ta en utvisning där, typ 100 %, men är det kanske ett sånt läge där det är rätt å ta den utvisningen? Jag tror det, kanske lär jag mig efter några gånger ett sätt å lösa situationen utan utvisning, men testar jag aldrig så kommer jag aldrig kunna lösa det bättre... Vad tycker ni? Jag behöver tips här!

Summan av kardemumman med dagens match; jag vet att jag tidigare jämfört New Hampshire Monarchs med HV71 J20, tycker att de hade bra skridskoåkare, tekniska å passningsskickliga spelare som var riktigt smarta å jobbiga att möta speciellt i deras PP. Jag tycker även att möta New Jersey Hitmen idag påminde om att möta HV71 J20, jag vet några gånger då de haft med André Peterson, Simon Önerud, David Ullström, Martin Olsson, Adam Almqvist, Jesper Fasth, Jesper Törnberg å det har i princip varit som å möta en svenskt juniorlandslag å möta HV. Ungefär den känslan fick jag idag med, men jag tyckte Hitmen inte riktigt var lika skickliga, lika tekniska å spelskickliga som Monarchs eller ett toppat HV. Tyckte dock dom hade ännu mera speed. De var inte några stora spelare, rent storleksmässigt, men otroligt intensiva, otroligt starka i relativt små kroppar, forcheckade stenhårt, jobbade å rullade runt å vann mkt puck längs sargerna. Alla jobbade verkligen som en enhet, vann nästan alla dueller å var tajta som tusan defensivt. På så sätt tyckte jag det var riktigt kul å spela, det var närkamper å intensivt varje byte, man fick dela ut massor av tacklingar. Däremot var det ju inte så kul när dom gjorde mål, å att förlor matchen såklart. Men lärorikt.

Vad kan man då jämföra New Jersey Hitmens fantastiska lag med i Sverige? Ja, jag har inget riktigt bra svar, tyckte helt klart att Monarchs motsvarade HV lr Frölunda som man har mött, men jag har nog aldrig mött ett lag som forcheckad så effektivt å varit så ettriga i kamp å skridskoåkning som Hitmen, men jag kan tänka mig att Luleå J20 spelade på det sättet förra sässen då, jag mötte aldrig dom men tror av det jag hört å så att de skulle kunna vara jämförbart.

Det man alltid måste ha i åtanke när man jämför svenska å amerikanska juniorlag är ju att dom är ett år äldre i USA, det gör ju lite skillnad, rent mognadsmässigt. Sen är ju spelet annorlunda på den lilla rinken men det är ju genomgående å en helt annan historia.

Landade alltså på -4 idag, inget vidare statistiskt facit, 2 mål kan jag ta på mig, där kunde jag verkligen handlat bättre. Efter matchen var det såklart dags för motorsågen av diverse spelare igen, dock inte mig. Däremot sa Ryan till mig efter matchen att han tyckte coach va på mig hela matchen idag, jag tyckte inte det kändes som han skällde ngt speciellt idag, men när jag tänker efter så gapade han nog på mig en 4-5 gånger under match iaf. Tror jag har blivit van, å glömmer det lika fort som det kommer... Vissa saker han säger tar jag till mig å försöker göra annorlunda men det mesta är bara idioti å då stänger jag bara öronen. Ett exempel på en detalj som jag tycker är idiotisk; spelet befinner sig ute i sarghörnet, jag står på mål, bevkar slottet, (zonförsvar), då får jag skäll för jag ska hålla klubban i två händer framför mål!?! Ja, självklart så om pucken å spelet va framför mål, då är man ju starkare å rensa bort med två händer, men när spelet är i hörnet å man bevakar killar som ligger högre upp i slottet samtidigt som man måste ha koll på att ingen kommer in på bakre stolpen bakom dig så vill du ju alltid ha klubban i en hand, du får ju enormt mkt bättre räckvidd, lättare å bryta passningar, å du blir ju helt orörig om du har klubban i bägge...

Matchen slutade ungefär vi klockan 7, vi har returmöte med dom imorrnbitti kl 9 så nu äre dags å sova. Knickerbacker ishallen, en ny hall spelade vi i idag, ganska fin rink, riktigt bra omklädningsrum. Imorrn ska vi till ytterligare en annan rink än vår hemma-arena, pga när det krockar när RPI (NCAA D1) har matcher samtidigt. Det är fascinerande hur mkt rinkar det finns här, lite som i förorterna i Stockholm, vart man än vänder sig så känns det som man har en ishall bakom ryggen. Conwey Center ska vi spela i imorrn. Det är den 5e hemma-arenan för säsongen, å dom ligger alla nära varandra förutom Albany Acamdemi som ligger en 25 min bort. Annars är vår hemmarink riktigt fin, Houston Field House, ungefär som Rocklunda, numera ABB Arena.

/Jögga

Det här fenomenet att sätta upp små tv-skärmar överallt är verkligen något typiskt amerikanskt. När man tankar bilen kan man se sin favoritshow eller nyhetssändningarna direkt på bensinpumpen, eller som här när man tar en piss på sitt gym mellan repsen så kan man kolla in history channel eller NHL live on Versus.

Lite löjligt känns det ju allt, liksom hur mkt tv hinner man kika på medans man tar en piss liksom ?? :P

Men jaja, det gynnar ju ekonomin, teknik/tv-butikerna får ju sälja mkt då går dom ju bra, kan anställa fler, det blir fler jobb lediga, fler får jobb, fler tjänar pengar, fler får pengar över till att handla, fler kommer å köpa tv-skärmar! Allting i en positiv, ekonomisk livscykel, cirkulerandes till det bättre.



Får ta mkt skit på gymmet för att jag har så små shorts, det är ju basketmodell som gäller här, då ska dom ju åtminstone gå till knäna. Outfitten är annars otroligt mixxad å man ser vilken mångfald av människor dom har i USA, vissa kommer, hyperseriösa till gymmet, med en shaker med ngt kostillskott, riktiga sånnahär cykel/värmebyxor i syntetmaterial, matchande shorts och träningslinne i samma material, specialskor med tår, typ som vantar, (vet inte om dom dykt upp på gymmen i sverige än?), Ipoden laddad med techno eller annar pumpa upp musik, å så ryggbälte, talk å "straps" som man virar runt stänger å har runt handlederna så man får bättre grepp, kort sagt, det är utrustad för tusentals kronor när de går till gymmet å ska alltid ha det nyaste. Sen har vi dom totala motsatserna, ofta äldre gubbar men också ungdomar/nördar, kan komma till gymmet i jeans, stora jävla kängor å flanellshorta haha så kör dom! För övrigt har vissa mössa på sig på gymmet, halvlökigt, jaja alla har sin egna stil, önskar jag hade ett kort med två sånna här nördar som jag kunde visa er men det är ju inte direkt så man kan springa runt å ta kort på folk inne på gymmet :P

Kollade på Albany Devils träning här på morgonen, dom tränade direkt efter oss, vid 10-tiden. Ibland kör dom i våran rink, ska skriva ett litet referat om den träningen å lite tankar om AHL som helhet som jag kommer posta senare idag när ni ligger å sover troligtvis :)

/Billy

Måste ju bara dela med mig av det här; ett av mina absoluta favoritband måste jag säga! Dom som inte är från trakten kanske inte har lika kul åt detta men jag älskar framförallt den sköna dialekten som vi har i Körswa-trakten :D Lite kul äre ibland med hur sökmotorer kan komma med förslag också, ni vet sådär på sidan om som rekommenderas, när jag kolla på Rönnas kom det upp en musikvideo med Misfits med låten "Blood" eller "Death" eller ngt liknande, vart fan hitta Youtube kopplingen där ? :P "En sann historia om en mycket udda bonde som levde med sin mamma utanför Kolsva!!!!" För å citera youtube-beskrivningen till den här låten :D

forts. från Fresna Part IV...

Ja, det var bara sista veckan jag å Markus va där som träningen (på is), trappades upp lite. Vi körde ett pass med närkampstema, 2-2, 3-3 matcher i hörn, smålagsspel å lite annat smått å gott, det var en bra träning, men det var första gången man riktigt kunde se hur spelare agera i matchsituation, (förutom internmatchen). Sen körde vi olika uppspel(stema) en träning. Hur man kan uppträda i kontringar en träning, det va olika teman, kort sagt hela den veckan, å isträning varje dag. Fick också veta per telefon från rådgivarn att tränarna planerade att varken behålla mig eller Markus, något som kom lite som en chock, oss själva hade tränarna inte sagt ett ord till sen första mötet vi hade helgen när vi kom dit.

Måndagen efter blev Markus kallad till kontoret där han sedan fick reda på att han hade blivit trejdad till Corpus Christi nere i Texas. Vi va lite missnöjda med hur tränarna hade tagit dit oss med minimala chanser att ta en plats i laget samt de opraktiska med värdfamiljen som fanns med i bilden, vilket gjorde att Markus va väll inte jätteledsen att få komma till ett nytt lag å starta om. Nu blev det ju inte nå bättre, Markus blev sjuk i samband med flytten, fick den sjukan jag hade veckan innan troligen å fick efter bara ca 5 ispass, där han varit halvförkyld lämna Corpus Christi å de ville att han skulle trejdas till Flying Aces i Minnesota, men då åkte Mackan hem till Ore å gjorde succé istället, antagligen inget han ångrar nu.

Jag var nu själv med min värdfamilj, det fanns ju två svenskar till kvar i laget än så länge men ingen av dom bodde jag med, det blev lite tomt såklart, tråkigt men men. Jag tyckte jag borde ha bättre chans nu att ta en plats ändå eftersom jag tyckte Markus va en av de allra bästa, speciellt av importerna. Jaja på fredagen, veckan innan laget skulle iväg på sin försäsongsturnering i Minnesota, några dagar efter Markus blev trejdad så blev jag trejdad till Texas jag med. Inte för att vi skulle bo nära varandra ändå med tanke på hur stor Texas state är. Så det var bara säga hej då till alla nya vänner, packa upp resväskorna igen å hoppas på flyget, via Phoenix ner till El Paso/Juarez världens näst farligaste stad efter Mogadishu i Somalien :P

När jag lämnade var det alltså två svenskar kvar i laget, hur dom sedan behandlades är ju en historia för sig... Det tillkom också en Leksing veckan efter direkt till Minnesota turneringen, han var sedan den enda som blev kvar i laget resten av säsongen.

Kort å gott så va Fresno, Kalifornien helt underbart, otroligt ställe att leva på när man spelar hockey dessutom, massor med folk på läktarn å grymt väder osv.

Det var annars första gången jag inte fått stanna i ett klubblag, en erfarenhet det med som jag tagit lärdom av. Massor med nya vänner fick jag där iaf, å jag fick se fina delar av USA. Skulle kanske vart lättare att hamna i något annat lag från början med färre importer, men vem har sagt att det ska vara lätt? Å dessto större utmaning, dessto mer finns det ju å vinna som jag brukar se det. Bottomline är att jag är grymt glad att jag fick komma till Fresno, lära känna staden å människorna, se en så känd del av USA som Kalifornia State ändå är!

Sommarfysen är helt underbar, ingen press, å så kan man drömma hur mkt som helst, i år ska det lossna... Vill man så blir man grymt kunnig inom fysträning, så mkt tid å energi som man ändå måste lägga på det. Hitta några nya övningar på youtube idag  när jag spanade in min nya superidol Sidney Crosby. Sen jag flyttat till USA och med den säsong som Crosby haft så har han växt å blivit helt enormt stor i mina ögon, visst tyckte jag han va grym redan innan men nu har han å jag tagit det till en helt ny nivå!

Han å Lidas, så sjukt stora härborta, ingen som kan förstå hur stora egentligen. Går helt enkelt inte riktigt å beskiva i ord.

Finns flera avsnitt även av detta...

Det är lite kul hur man ibland har termer, ord och "sayings" som existerar och är vanliga, ganska viktiga här i USA som vi inte har någon motsvarighet till i Sverige, jag kan inte komma på jättemånga exempel just nu men det har funnits endel som man har försökt tänka efter finns det där "fenomenet" i Sverige, vad heter det på svenska. Ibland äre nog bara så att vi inte har det!

Så många sjukgymnaster, kiropraktorer, doktorer å kunnigt folk som jag talat med å låtit undersöka min rygg, å visst jag har fått förklaringar på vad som kan vara fel, jag har fått rehab-övningar å jobba med osv men jag har aldrig rent konkret fått en ord eller ett namn på vad det är förnått, äre ryggskott, är det en sträckning eller överansträngning osv.



Nu va jag hos min andra sjukgymnast med ryggen hör i USA å genast fick jag reda på vad mitt problem är, jag har problem med back spasms! Så skönt är det å bara få klart för sig, sätta ett ord på det å liksom, ja ni förstår. Letade efter en översättning eller förklaring på svenska men verkar inte som om vi har kommit på den här "sjukdomen" i Sverige än, å som så mkt annat ligger vi ibland lite efter i utveckling av olika saker. Ett annat område som jag tycker att framförallt kanadickerna är grymma på är specifik fysträning för hockeyspelare, dom ligger väldigt långt framme med utvecklade träningssätt som gynnar hockeyn.

Ett annat ord eller ja fenomen eller begrepp som är så viktigt som grundläggande när det gäller såväl idrott som livet i övrigt härborta är Work Ethics. Man pratar hela tiden om hur viktigt det är med "good work ethics" för att bli framgångsrik å när man beskriver folk så använder man ofta den termen. Hemma säger man väll; god inställning, man har blivit uppfostrad i en familj som jobbar hårt, attityd, TRÄGEL, nej jag vet inte, vi har inte riktigt någon bra term som jag kommer på nu iaf.

Jag kopierade förklaring till Work Ethic från Wikipedia:

Work ethic is a set of values based on hard work and diligence. It is also a belief in the moral benefit of work and its ability to enhance character. An example would be the Protestant work ethic. A work ethic may include being reliable, having initiative, or maintaining social skills.

Workers exhibiting a good work ethic in theory (and ideally in practice) should be selected for better positions, more responsibility and ultimately promotion. Workers who fail to exhibit a good work ethic may be regarded as failing to provide fair value for the wage the employer is paying them and should not be promoted or placed in positions of greater responsibility.

Läs gärna mera på http://en.wikipedia.org/wiki/Work_ethic

Det kan vara rätt intressant om man vill tänka över hur världen fungerar i olika sammanhang, å det vill man ju såklart! :D

 

 

Hittade också en serie, typ dokumentär som jag kan rekommendera, älskar själv sånna här, typ som 24/7 Road to Winter Classics elller Oil Change.

Ja helgens möten med Gren Mountain Glades var verkligen något lite udda. Gren Mountain är ett av lagen som vi måste slå för att kunna gå till slutspel. Således i lördags då jag efter att ha laddat upp med havregrynsgröt, pasta å en pregame walk så åkte vi iväg till Albany Academy, en highschool/prepschool arena som vi normalt sett inte spelar i. Iaf lördagens match förtjänar inte ens att bli omnämnd här på bloggen å slutade med 5-1 förlust.

Ännu mer taggad söndag morgon för returmöte hemma i RPI Houston Field House, vår riktiga hemmaarena, trädde jag på mig understället, joggade å körde lite gymnastik för att sedan köra en rusch i trappan upp till omklädningsrummet då ryggen brast igen!

Det va på träningen i torsdags, efter att jag blivit sittande på bänken å blivit kall gick ut å spelade BP då sträckningen/låsningen kom första gången, efter ett rehabpass på gymmet med bra stretching plus vila hela fredagen så hade det blivit i stort sett bra igen men så small det alltså av igen. Jag har haft dom här ryggproblemen kroniskt sen jag var 17 år, de uppstod i samband med att jag tränade med Lindlöven, för övrigt en historia i sig... De här ryggspasmerna som de kallar det härborta som bara helt plötsligt överfaller en såsom om någon högg en med en kniv i ryggen, uppstår utav spända muskler i som påverkar ryggkotorna som i sin tur kommer åt någon nerv, en nerv som i sin tur skickar signaler till muskler i ryggen att dra ihop sig, det är när detta händer som jag känner mig knivhuggen å inte ens kan peta mig i näsan utan å skrika rakt ut. Ganska dryg grej, speciellt när det bara dyker upp helt random å sätter sig som ett spätt så det tillochmed gör ont å ligga i en säng.

Iaf jag ruschade uppför trappan i tron om att jag var tillräckligt mjuk å varm men tji fick jag! Det var bara linka tillbaka er i korridoren å värma upp 15 min till å försöka stretcha sönder smärtan så mkt det gick så jag skulle kunna genomföra matchen ändå. Det gick, grinade lite illa men kunde genomföra matchen som vi faktiskt vann med 5-1! Nog tänkte jag både en å 15 gånger att jag skulle ge upp, gå in till tränarna å säga att det inte funkar men jag bet ihop istället, tänkte som så att jag spelar ju inte mer än 20 min, nog fan ska jag kunna pressa migsjälv att genomlida lite smärta i bara 20 min, det är ju ingenting, sen får jag åka hem å vila hela kvällen.

Men det blev en halvtam insats såklart, även om någon säkert hade sagt att det var en gedigen insats. Jag spelade bara plexi-ut hela tiden, tog den över röd å dumpa, låg på rätt sida å täckte is, spelade enkelt första pass jag såg osv... Inte var jag snabb å inte kunde jag röra mig särskilt mkt, men täckte nog en 4-5 skott å tyckte att jag får vara nöjd att jag inte kastade in handduken å va en klenis, även fast jag var halvt paralyserad i överkroppen. Jag uppskattar min fysiska förmåga ungefär till att jag kunde gå på 65% av mitt normala/max. Men hur kunde det då gå så pass bra??? Det är ju inte direkt så att jag är 35 % bättre när jag inte har ryggskott...?
Det är den mentala faktorn som än engång spelar in, ngt liknande skedde förra säsongen när jag hade en liknande rygglåsning fast på ett annat ställe i ryggen mot Frölunda borta i Skandinavium förra året, det var också en match som jag gick in i typ 65 procentig, alltså precis på gränsen, sådär så man står å klampar på tränarns dörr å säger att man inte kan lira, att det gör för ont... Den matchen slutade med att jag hade gjort 3 assist då vi vann mot Frölunda med 6-5 på övertid. En av mina bättre matcher förra säsongen (!)

Det är nämligen så att när jag har ryggskott så tänker jag bara på det, jag fokuserar bort från allt annat vilket gör att jag inte blir nervös eller övertaggad, sen blir jag otroligt förbannad när det gör så jävla ont med så då blir jag lagom arg för å vilka mörda motståndarna, det hela gör att trotts att jag kanske bara har hälften såbra speed å rörlighet som vanligt ändå kan göra bra prestationer! Äre inte kul hur hjärnan fungerar å har effekt på ens prestation ibland, ja mig ger det griller i huvudet på iaf, den saken är säker...

Idag var jag iaf hos sjukgymnasten/kiropraktorn som vi har i laget å han knäckte ut min rygg, stretchade lite å så körde lite rehabövningar. Dom har en klinik, Top Form, heter den, det är personlig träning, både elitträning, rehab- och viktnedgång osv, iaf kan dom göra en undersökning som visar hur mkt kroppsfett man har. Så efter passet testade jag mig, BMI, fett% å allt detdära, 185 cm lång, 93 kilo, 20 år, idrottare, ...... 4,7 % bodyfat (!)

Wow, dom var äkta imponerade, shit, du är ju i kanonform, du har samma fettprocent som våra långdistanslöpare, å då är du ju stor med! Grymt stolt var jag!!

Havregrynsdiet, Det NI!! ;)