El Paso Part VII
Ja, efter nätan tre veckor med handen i gips, var det otroligt stelt och orörligt, jag trodde nästan att det hade läkt ihop fel å att jag skulle bli tvungen å bryta av den igen å sätta den på plats. Kunde inte varken knipa ihop näven eller räta ut den helt. Fredagsmatchen å dessutom den stora hemmapremiären fick jag ju som sagt uppleva på läktarn, lite besviken eftersom Coach hade tagit ut mig i laguppställningen å jag var så taggad. Men men, är det nått som tränarn därnere inte gillade så var det om man trottsade läkare. Han hade själv haft 12 hjärnskakningar som aktiv och i princip hade väll doktorn räddat hans live genom att förbjuda honom att spela vidare. Tilläggas måste göras att han var en fighter i de lägre proffsligorna.
Lördagens match fick jag spela. Lite konstigt tyckte jag själv det var att handen skulle ha blivit så mkt bättre över en natt, men men, nu fick jag ju spela så jag kunde ju inte gnälla för mkt även fast jag va besviken att jag inte kunde delta på fredan. Lördagsmatchen gick sådär, vi förlora på övertid. Jag va inne på två bakåt kommer jag ihåg, det första va turligt, killen som kom ner på min kant å som jag bara styrde ut i hörnet skickade bara pucken på mål, typ tänkt som en passning snett bakåt, men gick på min backkollega och in i målet. Vet inte om den typ tog i bröstet lr nått på honom med...
Andra målet jag var inne på bakåt var olyckligt, för min del, jag hade markering framför kassen, center å backkollega ute i sarghörnet, en av dera fw med puck där, så kom han låss lite så han kunde slå en passning så jag gled upp lite å höll tät markering på min gubbe i slottet. Då kom deras bortre back nerstörtandes på bortre stolpen, fick en pass i högra cirkeln å skjöt mellan benen på vår keeper. Då skrek tränarn på mig, "Fuck, D-men, thats your guy". Jag förstod inte ett jota, det var ju en back, den botre backen, som vår ytterforward bara släppte. Jag hade ju min gubbe, den farligaste, mitt i slottet. Hur kan det vara bara mitt fel!?- tänkte jag, men det var tydligen så att vi hade ett system där fw skulle släppa borte backen och "weakside-D" dvs ickepucksida-back skulle hålla koll på den som kom ner från blå, gubben i slottet tror jag ytterforwarden skulle gå ner å ta. Det hela verkade helt ologiskt som system, verkar svårt, men det var så vi spela, något som nån aldrig hade nämnt ett ord om... Så det var ju inte lätt för mig å veta. Jaja, det där tog ganska hårt på mig, att nån skriker en rakt i ansiktet för en grej där man tror man är helt oskyldig, men det visar sig att man inte hade en susning om att det va min uppgift. Efter matchen så förklarade min backkollega Kyle för mig hur det skulle gå till. Ibland tror jag att alla coachens hjärnskakningar därnere har satt sig på fel ställe, känns som hans prioriteringar är väldigt ologiska ibland. En så pass viktig detalj i spelet tycker man att han borde talat om för laget och gjort klart att alla förstod. Men han antog alltså att veteranerna som spelade där förra året hade förklarat allt lr nått för han hade inte sagt ett ljud om det.
Jaja, nog med bortförklaringar, kanske lyssnade jag inte tillräckligt mycket?! Match nr 3 på söndagen gick helt okej, kommer inte ihåg att jag gjorde något speciellt offensivt men att jag behandla puck säkert, å hade endel halvsköna tacklingar i hörnen.
"Rule 76 No excuses, play like a Champ!"
Något jag lärde mig därnere, en livsviktig grej som jag är glad att jag fick uppleva men som jag tkr gick till överdrift tyvärr, va att det inte fanns några ursäkter. Alltså NOLL, ingen, aldrig. Det var det som var så pressande med hela systemet därnere, man visste att även om man drabbades av en olycka så var det ingen ursäkt. Om man blev fast i en bilkö å blev sen till träningen så var det för att man inte planerade å åkte tidigare. Om man fick punktering var det för man inte hade sett till att ha tillräckligt bra däck osv...
Det värsta var ju också om ngn gjorde fel så fick hel laget lida för det. Kollektiv bestraffning: Jobbigt, men oerhört effektivt. Eftersom alla vaktar varandra då!
Lördagens match fick jag spela. Lite konstigt tyckte jag själv det var att handen skulle ha blivit så mkt bättre över en natt, men men, nu fick jag ju spela så jag kunde ju inte gnälla för mkt även fast jag va besviken att jag inte kunde delta på fredan. Lördagsmatchen gick sådär, vi förlora på övertid. Jag va inne på två bakåt kommer jag ihåg, det första va turligt, killen som kom ner på min kant å som jag bara styrde ut i hörnet skickade bara pucken på mål, typ tänkt som en passning snett bakåt, men gick på min backkollega och in i målet. Vet inte om den typ tog i bröstet lr nått på honom med...
Andra målet jag var inne på bakåt var olyckligt, för min del, jag hade markering framför kassen, center å backkollega ute i sarghörnet, en av dera fw med puck där, så kom han låss lite så han kunde slå en passning så jag gled upp lite å höll tät markering på min gubbe i slottet. Då kom deras bortre back nerstörtandes på bortre stolpen, fick en pass i högra cirkeln å skjöt mellan benen på vår keeper. Då skrek tränarn på mig, "Fuck, D-men, thats your guy". Jag förstod inte ett jota, det var ju en back, den botre backen, som vår ytterforward bara släppte. Jag hade ju min gubbe, den farligaste, mitt i slottet. Hur kan det vara bara mitt fel!?- tänkte jag, men det var tydligen så att vi hade ett system där fw skulle släppa borte backen och "weakside-D" dvs ickepucksida-back skulle hålla koll på den som kom ner från blå, gubben i slottet tror jag ytterforwarden skulle gå ner å ta. Det hela verkade helt ologiskt som system, verkar svårt, men det var så vi spela, något som nån aldrig hade nämnt ett ord om... Så det var ju inte lätt för mig å veta. Jaja, det där tog ganska hårt på mig, att nån skriker en rakt i ansiktet för en grej där man tror man är helt oskyldig, men det visar sig att man inte hade en susning om att det va min uppgift. Efter matchen så förklarade min backkollega Kyle för mig hur det skulle gå till. Ibland tror jag att alla coachens hjärnskakningar därnere har satt sig på fel ställe, känns som hans prioriteringar är väldigt ologiska ibland. En så pass viktig detalj i spelet tycker man att han borde talat om för laget och gjort klart att alla förstod. Men han antog alltså att veteranerna som spelade där förra året hade förklarat allt lr nått för han hade inte sagt ett ljud om det.
Jaja, nog med bortförklaringar, kanske lyssnade jag inte tillräckligt mycket?! Match nr 3 på söndagen gick helt okej, kommer inte ihåg att jag gjorde något speciellt offensivt men att jag behandla puck säkert, å hade endel halvsköna tacklingar i hörnen.
"Rule 76 No excuses, play like a Champ!"
Något jag lärde mig därnere, en livsviktig grej som jag är glad att jag fick uppleva men som jag tkr gick till överdrift tyvärr, va att det inte fanns några ursäkter. Alltså NOLL, ingen, aldrig. Det var det som var så pressande med hela systemet därnere, man visste att även om man drabbades av en olycka så var det ingen ursäkt. Om man blev fast i en bilkö å blev sen till träningen så var det för att man inte planerade å åkte tidigare. Om man fick punktering var det för man inte hade sett till att ha tillräckligt bra däck osv...
Det värsta var ju också om ngn gjorde fel så fick hel laget lida för det. Kollektiv bestraffning: Jobbigt, men oerhört effektivt. Eftersom alla vaktar varandra då!
Kommentarer
Trackback
