De tre dödssynderna!
I mina tre nästkommande inlägg kommer jag ta upp tre huvudämnen som normalt sett kanske inte diskuteras å som lite typiskt svenskt kanske har lite tabu på sig att prata om å dela med allmänheten osv. Iaf har jag tänkt till, såsom jag ofta gör å kommit fram till att jag ändå vill ge mig på å knäcka den här nöten. Å ja skulle vilja ta hjälp av en remix eller låt säga en egen tolkning av ett stycke vår kanske mest kända bön "Fader vår" för å förklara hur jag vågar mig på detta. -"Vart jag mig i världen vänder står jag där med en massa vänner
Lycka försvinner, lycka återuppstår,
Gud förbliver fader vår. Amen"
Alltså i klarspråk, jag har kommit till insikt i/blivit bekväm med det faktum att jag har så många kompisar därute, de vet vilken sorts person jag är, å om en 6-7 styckna av alla mina tusentals kompisar därute nu skulle ta illa upp, so what? Då är dom troligtvis ändå lite för dumma för å inse att mina inlägg är helt fredligt menade å mest till för å ge läsaren ett gott skratt, men kanske ändock lära sig ngt nytt lr få en tankeställare...
Ja å visst äre fantastiskt, alltså att jag har flera tusen vänner. Alla är kanonmänniskor med, helt sjukt. Å dessutom har jag säkert en 2 å ett halvt tusen kompisar till därute i världen som jag inte fått äran å träffa än. Ofattbart hur positivt jag ser på framtiden nu när jag vet att jag kommer å få träffa så många nya skööna kompisar. Å om jag ligger där på dödsbädden en vacker dag med tusentals kompisar, ja då tycker nog jag att jag har lyckats här i livet, då kommer jag känna mig stolt och nöjd. Men jaja, nog så, mer svammel en anna gång.
Mina tre ämnen jag kommer gräva ner oss i (som jag naturligtvis kommer att sväva iväg ifrån under inläggets gång) är iallafall dessa;
1. Konservativa USA/sex å samlevnad (som ett gemensamt ämne alltså)
2. Rasism/Nazism eller främlingsfientlighet
3. Alkohol å droger
/ Jordan
Lycka försvinner, lycka återuppstår,
Gud förbliver fader vår. Amen"
Alltså i klarspråk, jag har kommit till insikt i/blivit bekväm med det faktum att jag har så många kompisar därute, de vet vilken sorts person jag är, å om en 6-7 styckna av alla mina tusentals kompisar därute nu skulle ta illa upp, so what? Då är dom troligtvis ändå lite för dumma för å inse att mina inlägg är helt fredligt menade å mest till för å ge läsaren ett gott skratt, men kanske ändock lära sig ngt nytt lr få en tankeställare...
Ja å visst äre fantastiskt, alltså att jag har flera tusen vänner. Alla är kanonmänniskor med, helt sjukt. Å dessutom har jag säkert en 2 å ett halvt tusen kompisar till därute i världen som jag inte fått äran å träffa än. Ofattbart hur positivt jag ser på framtiden nu när jag vet att jag kommer å få träffa så många nya skööna kompisar. Å om jag ligger där på dödsbädden en vacker dag med tusentals kompisar, ja då tycker nog jag att jag har lyckats här i livet, då kommer jag känna mig stolt och nöjd. Men jaja, nog så, mer svammel en anna gång.
Mina tre ämnen jag kommer gräva ner oss i (som jag naturligtvis kommer att sväva iväg ifrån under inläggets gång) är iallafall dessa;
1. Konservativa USA/sex å samlevnad (som ett gemensamt ämne alltså)
2. Rasism/Nazism eller främlingsfientlighet
3. Alkohol å droger
/ Jordan
Möte med Jonas Jerebko/ NBA basket
Boston Celtics mot Detroit Pistons, mina goda vänner familjen McNamaras är nära vänner med Celtics fystränare så vi fick fribiljetter till matchen, fick sitta jättenära planen på nåra av spelarnas resererade platser, dessutom fick vi VIP att gå ner å träffa spelarna i Celtics efter matchen å ta ett par kort med dom osv. Där stötte jag också på Jonas Jerebko, den enda svenska i NBA som spelar för Pistons, fick en liten pratstund med honom å tig ett pr kort. Riktigt trevlig kille, tror han va från Borås, dock inte helt säker. Han hade iaf en sydsvenskdialekt.
/Jögga
Fresno part I
Forts. av "Immigrera aldrig..."
Efter att ha lämnat flygplatsen med alla coowboys i Denver flög jag sista 2 timmarna till Fresno i ett pytteplan såntdär som är ungefär lika stor som en normalstor buss å tar kanske 30-40 passagerare lr nått. Jag fick sitta bredvid massa unga tjejer å nåra killar som hade vart på nån slags resa till Europa, typ åkt genom nån organisation lr nått ni vett, typ som en språkresa. Iaf vi det här laget börja jag bli otroligt trött, vart vaken ca 20 timmar om man inte räknar den lilla stela sömn jag fick i mig över Atlanten. Inte hade jag ätit nästan nånting heller, åt en grymt stabil frukost på Arlanda å sen den lilla pyttiga lunch man fick på planet, jag fick halva grannens låda med men det hjälpte inte såvärst mycket, blev inte nära på mätt iaf.
Som ishockeyspelare så spenderar man enorma mängder tid på att åka buss, flyg, bil osv mellan spelplatserna å det förekommer alltid endel aktiviteter ombord, tex kortspel, filmtittande osv, jag brukar dock sova endel så jag har utvecklat ett sätt att kunna slagga nästan hursomhelst varsomhelst. Så på det här lilla planet som ni förstår inte världens bekvämaste försökte jag ändå få i mig lite sömn. Att luta huvudet fönstret va ungefär som å luta det mot en stenvägg när någon körde med betongborr på andra sidan. Det va kort sagt ett öronbedövande ljud från motorerna hela vägen. Jag halvslumrade ändå största delen av dom där 2-2,5 timmarna. Till min förskräckning vaknade jag upp bara nån halvtimme eller så innan landning utav att folk, däribland flygpersonalen hade samlats runt en av reseledarna till den där gruppen framför mig. De höll på med den där syrgasmasken. "Jaha tänkte jag det fattas ju bara det, är vi påväg å störta nu också, aa fyfan jag ska klara det här med, jag är alldeles för stark för å dö." Men efter att jag vaknat till lite å insett att det bara var honom de satte på masken på å ingen annan använda dom så förstod jag att det va lugnt. Det var dock dåligt med syre i det lilla planet så mannen hade kollapsat, tuppat av, av nån anledning så de ringde på ambulans som väntade på honom å tog emot honom när vi kom till flygplatsen. Det kändes ändå lite olågiskt, det fanns ju små tjejer, mycket klenare individer än den här vuxna mannen på planet å ändå var det han som kollapsade. Ologiskt men det måste ha funnits andra bakomliggande orsaker.
Väl på plats på Fresno flygplats längtade jag bara precis som i planet innan att få komma på plats efter den långa resan, få en säng å gå direkt å lägga sig. Jag hade blivit tillsagd att de skulle möta upp mig på flygplatsen. Efter jag hämtat ut bagaget å kollat runt lite så träffade jag också på en kille i Fresno Monsters piké. -"Hey how was the flight?", Han berättade vad han hade för uppgift inom organisationen å det var typ marknadsföringsansvarig lr ngt liknande. Iaf, "So are you ready to go play a game?", - "Öhm, are you serious?" var väll ungefär mitt svar. "Yes we have a game in 25 minutes, Coach wants to see you right away."
-"You are to play hockey arent you?", .... "Yes I am." Hade lust å totalsåga honom men ville inte göra mig osams lr att dom skulle tycka att jag var klen. Så halvt arg å halvt segerlysten, nu skulle jag tamejfan visa dom där jävla jänkarna, så satt jag där å va trevlig mot honom frågade lite om staden å organisationen osv medans vi åkte dirket från flygplatsen till rinken. Det var bara en sak, jag hade inte ätit nå nästan på hela dagen, alltså ca 25 timar vi det taget pga tidsomställningen. Så jag frågade honom om jag kunde få käka nått innan matchen, om dom hade nå mat jag kunde få eller så. "Yes of course, we have plenty of food at the rink". Det har man hört fler gånger under året, att det är lugnt dom har massor med mat på rinken. Ja, visst men vafan är det för mat då ? (Jo det är flottiga pommes, hotdogs, chicken nuggets, med ketchup, muffins å pretzels. Kallar man det mat å spela match på ???) Ja, dom har ju en lite annan syn på det där här, bara en inflikning...
Så återigen till historien, jag var superduper-hunrig, vilket i mina mått mätt betyder att jag kunde ha ätit upp en hel häst själv. Men jag visste att jag absolut inte kunde låta hungern ta över när jag hade match direkt efter jag käkat. Han ringde coachen å bekräftade att vi var påväg. När vi var framme vid rinken var Maincampen i full gång, hela ishallen full med grabbar å trunkar överallt. Iaf så fick jag en varmkorv med bröd, otrligt flottig jävel å så frågade jag om jag kunde få nån frukt, då fixade han fram en näktarin åt mig å så såklart en gatorade å dricka. Så introducerade han mig till huvudtränaren. Jag satte mig å käkade å kolla på matchen som pågick. De hade beslutat sig, eftersom bilfärden från flyget tog lite längre än väntat att jag inte skulle hinna med nästa match som de tänkt så nu hade jag nån timme på mig å göra mig i ordning istället.
Så jag åt upp lät maten smälta ca 3,5 minut sen gick jag ner å bytte om. De hade gjort provisoriska omklädniingsrum av lakan som draperier å stolar inne i ishallen för att alla skulle få plats. När jag kom var det 200 spelare på plats, som skulle bantas ner till 23. 2 importplatser per lag å på campen fanns det, både en slovak, en sweizchare, två andra svenskar å så jag + att Markus va på ingång dagen efter. Iaf jag joggade igång å körde lite hårdare uppvärmning än vanligt för å väcka kroppen. Jag visste att jag va tvungen å värma ordentligt plus fokusera så jag inte skulle skada mig det första jag gjorde.
Kom jag ut på isen. Tekniken å skottet kändes okej, skridskoåkningen satt tycärr inte riktigt där efter bara ett ispass med Örebro innan jag åkte över. Match gick okej. Jag gjorde inte alls bort mig, jobbade ursinnigt hårt men hade väll inte så mkt läckert för mig direkt. Va inne på nått bakåt å blev bortpassad på nån give-and-go situation. Men under omständigheterna va jag ändå halvnöjd med min insats. Kände mig stark defensivt å säker med pucken.
Så va matchen över. Äntligen skulle jag få åka hem å sova. Pyttsan, jag skulle bo hos operations managern där också två andra spelare bodde. Men dom hade redan åkt hem sen tidigare så jag va tvungen å vänta på honom själv. vid kl 12 alltså midnatt "postade" dom vilka spelare som gått vidare från dagens matcher. Så han va tvungen å va kvar tills dess å sedan vänta tills alla lämnat för det var hans uppgift att låsa ishallen den kvällen... Suck. Jag väntade å väntade. Det sluta med att vi lämnade runt 01 å kom hem typ 20 min senare. Då va alltså klockan 10 på förmiddagen hemma i Sverige å jag gick upp 4 för å åka till Arlanda. 36 timmar hade jag vart vaken. Kom jag hem, tror jag fick lite fingor å mjölk innan jag la mig. Fick ja sova på en lädersoffa i vardagsrummet, med en filt jag fick av morsan. Mitt ovanför soffan satt AC-fläkten som brumma å spruta superkall luft. I de här delarna av USA går det ju inte att leva utan AC i huset. Men jag hatar kylan från dom där, luften å brummandet. Men dom tyckte väll att dom ville göra det extra skönt för mig å drog på ordentligt med kyla. Jaja, jag somnade ganska fort ändå var ju helt slut.
"You get to sleep in tommorrow, we put you in the 10 o'clock game so you can rest out". Ja men du fyfan va snällt, haha, det var väll nästan lite väl generöst av er!? :P
Jag vaknade kl 7 på morgonen, hade man sovit ca 5 timmar men va klarvaken såklart pga att klockan i sverige då var 4 på eftermiddagen. Låg å tänkte på lite av varje, lyckades väll få nån halvtimmes sömn ytterliggare innan halv 9 då det va dags å gå upp å käka frukost å dra iväg till rinken.
Andra matchen gick grymt. Jag var vansinnig inom mig samtidigt som jag var så grymt sugen på å komma igång å spela. Jag hade väll fortfarande inte någon bländade teknik därute men jag körde över allt som fanns därute. I periodpaus hyllade spelarna mig för mitt fysiska spel. "I have never seen a swede hit as much as you"- sa någon. "You're like fuckin' Kronwall out there!" sa nån annan. Jag vet inte om coacherna uppskattade mitt tokproppande lika mkt som mina lagkamrater, i efterhand kan jag tänka att de bara tyckte att jag rusa omkring å inte låg rätt i position, men just då var jag grymt nöjd med matchen. Gjorde det mesta bra med pucken med, hittade bra förstapass å tog upp pucken i banan några gånger...
Hade en till match på eftermiddan, då var jag lite nere i träsket igen, trött såklart. Hade väll inte fått världens bästa föda i mig heller. Operations managern som jag bodde hos kom ned till omklädningsrummet med hamburgare å pommes som han hämtat från In-and-out-burger, en kedja som jag tror dom bara har i Kalifornien å som dom är ortoligt stolta över, å ja visst är det goda hamburgare, helt klart men en annan hade väll föredragit lite spaghetti å köttfärsås framför dom där halvkalla svettig pommesen... Fick ju såklart läfsck med ;)
Så summa summarum tyckte jag att de tre matcherna jag fick på Maincampen; två okej insattser å en riktigt bra enligt mig själv, borde ses från coacherna som okej med, med tanke på omständigheterna alltså. Coacherna sa ju det till både mig å Markus med, att, vi vet att ni inte har vart på is sen i våras, alla killarna här har ju vart på is hela sommaren så ni kommer in i det... Jaja, jag tyckte jag hade visat att jag inte var nån "pussy" i alla fall.
På kvällen rullade Mackan in från flygplatsen, hans resa hade gått bra, inte alls lika stökig som min. Han fick träffa en värdfamilj direkt när han kom ner till hallen å de tog med sig honom till deras hus där han fick riktig mat å sova i en grym säng direkt. En annan blev återigen kvar i hallen tills kl 12.30 minst å fick sedermera åka hem å lägga sig på soffan :S
Dagen efter va det två morgonträningar, för dom som gått vidare. Två lag hade tagits ut till Allstar-matchen. När laguppställningarna kom ut va inte mitt namn med på pappret, det va då vid 12 där på natten. Vafan tänkte jag har dom petat mig efter 3 jävla matcher som jag spelade direkt efter flygresan ???
Det visade sig dock att det inte var så, utan att de tyckte att dom inte kunde peta några som varit med å kämpat hela veckan på campen från Allstar-matchen å att dom hellre ville se mer av dom än att låta mig å Markus spela som redan va klara ändå. (Detta skulle visa vara ett idiotiskt beslut i slutändan, mer om det senare). Innan jag fick veta att det var anledningen dock så blev jag ju minst sagt bekymrad...
Jag å Mackan gjorde där på lördagen de två Morgonträningarna sen spelade vi en internmatch å tränade med det som skulle bli WSHL laget för att få mera is. På kvällen kollade vi på Allstarmatchen, 3700 på plats å man va grymt avundsjuk att man inte va på isen...
To be continued...
/Jörgen
Efter att ha lämnat flygplatsen med alla coowboys i Denver flög jag sista 2 timmarna till Fresno i ett pytteplan såntdär som är ungefär lika stor som en normalstor buss å tar kanske 30-40 passagerare lr nått. Jag fick sitta bredvid massa unga tjejer å nåra killar som hade vart på nån slags resa till Europa, typ åkt genom nån organisation lr nått ni vett, typ som en språkresa. Iaf vi det här laget börja jag bli otroligt trött, vart vaken ca 20 timmar om man inte räknar den lilla stela sömn jag fick i mig över Atlanten. Inte hade jag ätit nästan nånting heller, åt en grymt stabil frukost på Arlanda å sen den lilla pyttiga lunch man fick på planet, jag fick halva grannens låda med men det hjälpte inte såvärst mycket, blev inte nära på mätt iaf.
Som ishockeyspelare så spenderar man enorma mängder tid på att åka buss, flyg, bil osv mellan spelplatserna å det förekommer alltid endel aktiviteter ombord, tex kortspel, filmtittande osv, jag brukar dock sova endel så jag har utvecklat ett sätt att kunna slagga nästan hursomhelst varsomhelst. Så på det här lilla planet som ni förstår inte världens bekvämaste försökte jag ändå få i mig lite sömn. Att luta huvudet fönstret va ungefär som å luta det mot en stenvägg när någon körde med betongborr på andra sidan. Det va kort sagt ett öronbedövande ljud från motorerna hela vägen. Jag halvslumrade ändå största delen av dom där 2-2,5 timmarna. Till min förskräckning vaknade jag upp bara nån halvtimme eller så innan landning utav att folk, däribland flygpersonalen hade samlats runt en av reseledarna till den där gruppen framför mig. De höll på med den där syrgasmasken. "Jaha tänkte jag det fattas ju bara det, är vi påväg å störta nu också, aa fyfan jag ska klara det här med, jag är alldeles för stark för å dö." Men efter att jag vaknat till lite å insett att det bara var honom de satte på masken på å ingen annan använda dom så förstod jag att det va lugnt. Det var dock dåligt med syre i det lilla planet så mannen hade kollapsat, tuppat av, av nån anledning så de ringde på ambulans som väntade på honom å tog emot honom när vi kom till flygplatsen. Det kändes ändå lite olågiskt, det fanns ju små tjejer, mycket klenare individer än den här vuxna mannen på planet å ändå var det han som kollapsade. Ologiskt men det måste ha funnits andra bakomliggande orsaker.
Väl på plats på Fresno flygplats längtade jag bara precis som i planet innan att få komma på plats efter den långa resan, få en säng å gå direkt å lägga sig. Jag hade blivit tillsagd att de skulle möta upp mig på flygplatsen. Efter jag hämtat ut bagaget å kollat runt lite så träffade jag också på en kille i Fresno Monsters piké. -"Hey how was the flight?", Han berättade vad han hade för uppgift inom organisationen å det var typ marknadsföringsansvarig lr ngt liknande. Iaf, "So are you ready to go play a game?", - "Öhm, are you serious?" var väll ungefär mitt svar. "Yes we have a game in 25 minutes, Coach wants to see you right away."
-"You are to play hockey arent you?", .... "Yes I am." Hade lust å totalsåga honom men ville inte göra mig osams lr att dom skulle tycka att jag var klen. Så halvt arg å halvt segerlysten, nu skulle jag tamejfan visa dom där jävla jänkarna, så satt jag där å va trevlig mot honom frågade lite om staden å organisationen osv medans vi åkte dirket från flygplatsen till rinken. Det var bara en sak, jag hade inte ätit nå nästan på hela dagen, alltså ca 25 timar vi det taget pga tidsomställningen. Så jag frågade honom om jag kunde få käka nått innan matchen, om dom hade nå mat jag kunde få eller så. "Yes of course, we have plenty of food at the rink". Det har man hört fler gånger under året, att det är lugnt dom har massor med mat på rinken. Ja, visst men vafan är det för mat då ? (Jo det är flottiga pommes, hotdogs, chicken nuggets, med ketchup, muffins å pretzels. Kallar man det mat å spela match på ???) Ja, dom har ju en lite annan syn på det där här, bara en inflikning...
Så återigen till historien, jag var superduper-hunrig, vilket i mina mått mätt betyder att jag kunde ha ätit upp en hel häst själv. Men jag visste att jag absolut inte kunde låta hungern ta över när jag hade match direkt efter jag käkat. Han ringde coachen å bekräftade att vi var påväg. När vi var framme vid rinken var Maincampen i full gång, hela ishallen full med grabbar å trunkar överallt. Iaf så fick jag en varmkorv med bröd, otrligt flottig jävel å så frågade jag om jag kunde få nån frukt, då fixade han fram en näktarin åt mig å så såklart en gatorade å dricka. Så introducerade han mig till huvudtränaren. Jag satte mig å käkade å kolla på matchen som pågick. De hade beslutat sig, eftersom bilfärden från flyget tog lite längre än väntat att jag inte skulle hinna med nästa match som de tänkt så nu hade jag nån timme på mig å göra mig i ordning istället.
Så jag åt upp lät maten smälta ca 3,5 minut sen gick jag ner å bytte om. De hade gjort provisoriska omklädniingsrum av lakan som draperier å stolar inne i ishallen för att alla skulle få plats. När jag kom var det 200 spelare på plats, som skulle bantas ner till 23. 2 importplatser per lag å på campen fanns det, både en slovak, en sweizchare, två andra svenskar å så jag + att Markus va på ingång dagen efter. Iaf jag joggade igång å körde lite hårdare uppvärmning än vanligt för å väcka kroppen. Jag visste att jag va tvungen å värma ordentligt plus fokusera så jag inte skulle skada mig det första jag gjorde.
Kom jag ut på isen. Tekniken å skottet kändes okej, skridskoåkningen satt tycärr inte riktigt där efter bara ett ispass med Örebro innan jag åkte över. Match gick okej. Jag gjorde inte alls bort mig, jobbade ursinnigt hårt men hade väll inte så mkt läckert för mig direkt. Va inne på nått bakåt å blev bortpassad på nån give-and-go situation. Men under omständigheterna va jag ändå halvnöjd med min insats. Kände mig stark defensivt å säker med pucken.
Så va matchen över. Äntligen skulle jag få åka hem å sova. Pyttsan, jag skulle bo hos operations managern där också två andra spelare bodde. Men dom hade redan åkt hem sen tidigare så jag va tvungen å vänta på honom själv. vid kl 12 alltså midnatt "postade" dom vilka spelare som gått vidare från dagens matcher. Så han va tvungen å va kvar tills dess å sedan vänta tills alla lämnat för det var hans uppgift att låsa ishallen den kvällen... Suck. Jag väntade å väntade. Det sluta med att vi lämnade runt 01 å kom hem typ 20 min senare. Då va alltså klockan 10 på förmiddagen hemma i Sverige å jag gick upp 4 för å åka till Arlanda. 36 timmar hade jag vart vaken. Kom jag hem, tror jag fick lite fingor å mjölk innan jag la mig. Fick ja sova på en lädersoffa i vardagsrummet, med en filt jag fick av morsan. Mitt ovanför soffan satt AC-fläkten som brumma å spruta superkall luft. I de här delarna av USA går det ju inte att leva utan AC i huset. Men jag hatar kylan från dom där, luften å brummandet. Men dom tyckte väll att dom ville göra det extra skönt för mig å drog på ordentligt med kyla. Jaja, jag somnade ganska fort ändå var ju helt slut.
"You get to sleep in tommorrow, we put you in the 10 o'clock game so you can rest out". Ja men du fyfan va snällt, haha, det var väll nästan lite väl generöst av er!? :P
Jag vaknade kl 7 på morgonen, hade man sovit ca 5 timmar men va klarvaken såklart pga att klockan i sverige då var 4 på eftermiddagen. Låg å tänkte på lite av varje, lyckades väll få nån halvtimmes sömn ytterliggare innan halv 9 då det va dags å gå upp å käka frukost å dra iväg till rinken.
Andra matchen gick grymt. Jag var vansinnig inom mig samtidigt som jag var så grymt sugen på å komma igång å spela. Jag hade väll fortfarande inte någon bländade teknik därute men jag körde över allt som fanns därute. I periodpaus hyllade spelarna mig för mitt fysiska spel. "I have never seen a swede hit as much as you"- sa någon. "You're like fuckin' Kronwall out there!" sa nån annan. Jag vet inte om coacherna uppskattade mitt tokproppande lika mkt som mina lagkamrater, i efterhand kan jag tänka att de bara tyckte att jag rusa omkring å inte låg rätt i position, men just då var jag grymt nöjd med matchen. Gjorde det mesta bra med pucken med, hittade bra förstapass å tog upp pucken i banan några gånger...
Hade en till match på eftermiddan, då var jag lite nere i träsket igen, trött såklart. Hade väll inte fått världens bästa föda i mig heller. Operations managern som jag bodde hos kom ned till omklädningsrummet med hamburgare å pommes som han hämtat från In-and-out-burger, en kedja som jag tror dom bara har i Kalifornien å som dom är ortoligt stolta över, å ja visst är det goda hamburgare, helt klart men en annan hade väll föredragit lite spaghetti å köttfärsås framför dom där halvkalla svettig pommesen... Fick ju såklart läfsck med ;)
Så summa summarum tyckte jag att de tre matcherna jag fick på Maincampen; två okej insattser å en riktigt bra enligt mig själv, borde ses från coacherna som okej med, med tanke på omständigheterna alltså. Coacherna sa ju det till både mig å Markus med, att, vi vet att ni inte har vart på is sen i våras, alla killarna här har ju vart på is hela sommaren så ni kommer in i det... Jaja, jag tyckte jag hade visat att jag inte var nån "pussy" i alla fall.
På kvällen rullade Mackan in från flygplatsen, hans resa hade gått bra, inte alls lika stökig som min. Han fick träffa en värdfamilj direkt när han kom ner till hallen å de tog med sig honom till deras hus där han fick riktig mat å sova i en grym säng direkt. En annan blev återigen kvar i hallen tills kl 12.30 minst å fick sedermera åka hem å lägga sig på soffan :S
Dagen efter va det två morgonträningar, för dom som gått vidare. Två lag hade tagits ut till Allstar-matchen. När laguppställningarna kom ut va inte mitt namn med på pappret, det va då vid 12 där på natten. Vafan tänkte jag har dom petat mig efter 3 jävla matcher som jag spelade direkt efter flygresan ???
Det visade sig dock att det inte var så, utan att de tyckte att dom inte kunde peta några som varit med å kämpat hela veckan på campen från Allstar-matchen å att dom hellre ville se mer av dom än att låta mig å Markus spela som redan va klara ändå. (Detta skulle visa vara ett idiotiskt beslut i slutändan, mer om det senare). Innan jag fick veta att det var anledningen dock så blev jag ju minst sagt bekymrad...
Jag å Mackan gjorde där på lördagen de två Morgonträningarna sen spelade vi en internmatch å tränade med det som skulle bli WSHL laget för att få mera is. På kvällen kollade vi på Allstarmatchen, 3700 på plats å man va grymt avundsjuk att man inte va på isen...
To be continued...
/Jörgen
Hur stort är Amerikansk fotboll å College?
Jag har varit på alla amrikanska stora sporter nu. Live alltså. Jag har sett NBA-basket, Highschool-basket, NHL-hockey, AHL-Hockey, College-Hockey, AAA Baseboll, College-Lacrosse, College-Amerikansk Fotboll med mera. Amerikanarna är tokiga i sina sporter. Speceillt amerikansk fotboll. Det här va en match som vi gick på med laget i El Paso, det är UTEP Miners som spelar. University of Texas El Paso. Vet inte hur många som va på plats men säkert 30 000 pers. Det var ett grymt tryck. Å det här är alltså college, ca 19-25 åringar ibland yngre som lirar för sin skola. Snacka om att man är kung på skolan om man är grym i en av de stora sporterna...
Iaf det här är tydligen inte ens ett såvärst bra lag i det stora hela om man ska tro killarna i laget å vad dom säger. Det bevisar ju dock hur enormt populärt det är med collegesport over here, om det kommer 30 lax i snitt å kollar på ett lag som inte ens är ett av de bättre, ja ni förstår. Dom slog ju förresten världsrekord häromveckan nästan 114 000 åskådare i matchen mellan University of Michigan å Michigan State. Då vare ishockey det handlade om.
Motivation är allt
Ibland så måste man hitta extra energi nånstans inom sigsjälv för att orka med den hårda träningen. Tex frivändning med djup benböj 4e setet då är man bra mör och genom att filma sig själv kommer man kunna ge allt ändå, då man på något konstigt sätt hittar ny energi då det känns som att ngn kollar på en. Här är ett klipp från ett av sommarens pass i det nostalgiska brottargymmet i Boga. Längtar redan till sommaren när jag ser detta. Som vanligt är man krigare, kvar ensam sist på gymet när dom andra gått ner å duschat...
:D
Besök hos Kungen av Götlabörg!
En av de bästa helgerna i modern tid utspelade sig förra sommaren i Götebrog, Sverige. Det va ett kärt besök av mig, Emil å Jerker hemma hos David Hofling där minnen för livet skapades. Bland annat då Emil fick för sig att han ville hoppa från en bro mitt i centrala Göteborg på väg hem från krogen vid 3-bläcket :D
Alltid mkt "Jippo"
Jag har en dålig vana i livet å det är att ja ofta/alltid jobbar med alltför mkt kvantitet istället för kvalitet. Det kommer ni märka på vissa inlägg i den här bloggen. Det här fotot är från Allstarmatchen på Fresno Monsters NAHL camp. Det va enligt uppgift 3700 på plats. I övrigt måste sägas att amerikansk idrott i mångt å mkt är rena jippon, alltid massa masskottar såsom denna å utlottningar å annat som pågår, tex att gå på NBA basket tyckte jag nästan va som å gå på cirkus mer jippo än bakset typ.
Iaf detta speglar också för de hockeyintresserade skillnaden mellan att spela juniorhockey i västra å sydvästra USA som jag gjorde i början mot att spela på den östra å i mitten av landet. På västra sidan där hockey inte är någon klassisk sport å inte så stor del av kulturen finns det oftast bara ett lag i städerna, vilket gör att tex som i El Paso å Fresno det ändå kommer tusentals på matcherna. De vill helst se slagsmål dock å dricka öl. På ställen som tex på östkusten finns det massor med lag , collegelag, NHL-lag, juniorlag osv så där får de flesta juniorlagen inte alls speciellt mkt publik typ som hemma i köping eller allmänt i Div1 C. mellan 50 å 300 oftast.
Mer skillnader mellan East å West kommer presenteras in the future!
/Marre
Immigrera aldrig i New York med en Red Sox keps!
Forts. från inlägget "Möte på ambassaden..."
När vi närmade oss landning i New York för första flight-bytet så började jag bli lite pinknödig, hade inte gått på toa en enda gång på de ca 7 timmarna jag suttit på planet dittills. Jag satt längst in och innanför mig mot planets mittgång satt två sovande halvjapaner eller iaf människor av asiatisk härkomst å sov så gott. De som känner mig väl vet att jag pinkar väldigt ofta, men av ngn anledning så lyckas jag när jag verkligen behöver/vill att hålla mig, tex på länga buss-/flygresor. Iaf så bestämde jag mig för att hålla mig den här gången, jag va inte jättenödig så att säga jag hade ca tre bra skäl till detta; 1. Den röda lampan lyste som betyder att man måste ha sitt stolsbälte på sig (jag såg andra gå på toa, men ändå, jag ville inte hamna i trubbel), 2. Jag ville inte missa nån viktig information som de annonserar på tv-skärmarna å i högtalarna angående blanketter, connectande flighter, gate-nr osv osv 3. Jag ville inte väcka de så skönt sovande stolskamraterna till höger (det va troligtvis den största anledningen) 4. Jag tänkte att jag kunde gå senare på flygplatsen för d måste finnas gott om to'or där...
Så jag höll mig, ca 20 min innan landning gick dom igenom info om de blanketten som skulle fyllas i osv, i högtalarna sa dom att (på engelska såklart) "dom som innehar ett "typ 72 Visum" med den här egenskapen blabla bla, behöver endast fylla i den görna blanketten, på dvd skärmarna visas nu vilka länder som ingår" å så rullade en text över min dvd skärm fylld av diverse länder däribland Sweden. Skönt tänkte jag då kanske jag slipper fylla i en av dom där blanketterna nu (jag brukar bli lite åksjuk av å läsa å skriva när plan/bussar svänger osv + att d är svårt å skriva när planet hoppar omkring + att frågorna på blanketterna ofta är svåra å förstå). Men eftersom jag inte hade en aning om vilken typ av visum jag hade om den hette sådär, så tog jag det säkra före det osäkra å frågade den manliga flygvärdinnan, visade mitt visum för honom å frågade vilka blanketter jag va tvungen att fylla i å han sa bara den gröna. Sköönt, allt flöt på bra. Efter landningen skyndade jag mig av planet å kom av bland de 5 första, jag visste att flygplatser (Newark) var jättestor å att jag där va tvungen att checka in mitt bagage på nytt för att det va tvunget å gå genom tullen osv+ de vanliga intervjuerna för å få komma in i USA. Dessutom låg min gate på en annan avdelning av flygplatsen dit man va tvungen att ta flygplatståget så jag kände att de vore bra å va ute i god tid även fast jag kollat på kartan i planet osv. Så jag är familjen jag kände vankade fram till passkontrollerna, men eftersom jag inte var amerikansk medborgare men dom va det skiljdes vi åt ganska direkt, de sa åt mig att jag inte kunde gå samma väg å gick vidare en liten bit till, jag va fortfarande en av de första fram till passkontrollen för utlänningar, en jättetrevlig mörk kille i passkontrolen frågade mig några frågor å sen vill han se alla mina dokument, så jag la fram allt, då frågade han vart jag hade min vita blanket (!!!)... Jag frågade om jag var tvungen å fylla i den å förklarade att flygpersonalen sagt det till mig. Men han sa att jag måste fylla i den innan jag kunde komma igenom. Helvette tänkte jag, vart ska jag fåtag på en såndär blankett nu då? Jag fråga honom å han sa att dom fanns "over there" å pekade nånstans. Så jag stressade iväg å leta efter nånstans där det fanns blanketten å ta, efter etag fick jag tag på en blankett, fyllde i den, vände på den å skulle fylla i baksidan, å upptäkte till min förödelse att den redan va ifyllld, således kunde jag inte använda den å fick leta efter en annan blankett, å börja om från början. Jag hittade en ren blankett fyllde återigen i framsidan med en penna jag fick låna av en jättetrevlig kille som hade begått samma misstag som mig uppenbarligen. Iaf nr jag fyllt i ungefär halva så började det trycka på i blåsan igen å nu började det bli lite mer bråttom, jag kände dessutom att den där amerikanska flygmaten hade kommit i omlopp å ville ut i nr två... Jag kunde inte vänta längre, jag frågade nån i personalen vart det fanns toa, han pekade en 50 meter bort i änden av salen. Det kändes bråttom så jag halvjoggade typ bort till toan, de flesta hade redan gåt igenom passkontrollen å lämnat salen så ja skämdes inte för å jogga :P Jaja, efter toabesöket gick jag till ett av de där borden å fyllde i resterande del av blanketten, sen när ja va klar å kollade upp blev jag inropad av den passkontrolleraren som satt närmast. -"Come here", det här va en halvful, typ skotte lr nått med massa tattueringar. Han frågade mig nått i stil med "Hi, How are you?" eller jag kommer inte ihåg va han sa men iaf så sa jag "Öhm, I'm a little nervous"... "Why are you nervous?" frågar han, "Cause I'm stressed" blev mitt svar, "Well, that's the definition of nervous, why are you stressed?" - "because I have to catch my next flight and this in my first time travelling on my own..." Det var det ju inte riktigt, men det kändes som det, hade ju åkt från Boston själv men det här va ju en helt annan grej, byta plan, å släpa massvis med packning å checka in hitådit å hitta gater å skit. Iaf han frågade mig en rad frågor å om vad jag gjorde i USA, varför jag åkte dit, hur jag kom på tanken å åka dit, vart jag skulle bo, om jag skulle jobba, vad mina föräldrar jobba med, om jag vart i USA förut, med mera å så undra han om jag klev av planet sist, för att jag va siste man genom passkontrollen men då förklara jag att jag inte gick av sist men att jag hade varit tvungen å gå på toa å fylla i den där blanketten å det va därför jag va lite sen... Jaja, han tyckte iaf att jag verka skum, för när jag trodde att han skulle vara snäll å visa mig vägen till vart jag kunde hämta ut mitt bagage å checka in det igen ("Come here, follow me") så tog han in mig till ett litet väntrum där det i ingången stod, Extra Security, Passport Control 2. Han satte alla mina papper å passet i en låda på "disken" där passkontrollanderna stog bakom å intervjuade folk. Det var jag å 5-6 styckna lodis/uteliggar-liknande människor som knappt kunde ett ord engelska, troligtvis härstammande från ngt land i mellanöstern å en otroligt ful tjej som verkade ha IQ -14 i det där väntrummet. Iaf så tänkte jag inom mig själv "vafan äre här, skämtar dom eller..." Jag blev tillsagd att sitta ner i ett av säten å vänta till de ropade upp mitt namn. Där satt jag å kände hur tiden rullade iväg å hur jag hade mindre å mindre tid åt att hitta mina grejjer å ta dom genom tullen å checka in dom igen, hitta tåget som skulle ta mig till det hus där min gate fanns osv...
Efter ungefär 5-10 min så ser jag hur intervjuaren blir klar med mannen som va före mig framför disken å hur han tar upp mina grejjer ur lådan. Så jag tänker nu äre snart min tur, jag går inte fram till honom för jag hade ju blivit tillsagd å vänta tills de kallade upp mig. Men ag reste på mig å satte på mig ryggsäcken. Då glor mannen bakom disken på å säger med en inte alltför vänlig ton. "You sit down, I haven't called your name!" så jag satte mig ner igen å minuten senare kallade han upp mig. Han frågade mig i princip alla de där frågorna som de redan gjort i passkontroll 1 å mata i det i datorn vad jag svarade. Detta är kanske det mest jobbiga, det skullr inte ta sån tid men eftersom de tvunget skulle skriva ned allt på datorn som jag sa så tog det tre gånger så lång tid. Iaf tillslut så tog han min blankett, å frågade vilket datum jag skulle åka hem i vår å sen klistrade han i mitt visum i passet. Sen fick jag tillslut gå vidare. Men vad jag inte visste va att han hade gjort nån notering, typ gjort nån stämpel lr skrivit nått i mitt visum...
Iaf jag letade på mitt bagage, frågade igen personalen då jag inte kunde hitta mina klubbor. Hon pekade på ett rum lite längre bort där det stod specialbagage. Happ, gick jag dit å kollade in bakom ett stort skynke, där låg min klubbor, då satt dom typ å kolla på tv istället för å bära ut grejjerna dit allt det andra va som dom skulle göra. Iaf så hade jag mina grejjer tillslut. Bar iväg dom till tullen som där alla skulle gå igenom. Där blev jag stoppad av vakten (Ful skrynklig gammal Kines) som bad mig å visa honom mitt pass/blankett. Han kollade lite på den å så sa han "you go over there" så fick jag gå åt sidan igen, där igen annan behövde gå, till "Bagage Controll". Happ fick jag släpa över allt dit, här kom den värsta delen. Bakom disken står en liten, kaxig mörkhyad kille, kontrollant, han frågar mig en miljon frågor, försöker få mig att försäga mig med ngt... Jag svarar ärligt på precis allt han frågar mig men han tror int på mig (!!!!) Han tror att jag ljuger säger han (!!!) Haha, det här måste låta som ett skämt med det var precis det det absolut inte va. Han frågar mig, vad jag ska göra i USA, jag säger att jag ska spela amatörhockey. Vi var tillsagda att säga så för om man spelar proffshockey måste man ha helt andra tillstånd/visum å sånt skit. Så jag sa junior hockey, amateur hockey, vilket va helt sant. Han frågade vart jag skulle bo å jag sa hos en värdfamilj. "Jaha, känner du dom sen tidigare?", "Nej det gör jag inte". "Nehe, så du menar alltså att du ska bo hos en familj du aldrig tidigare träffat, aldrig pratat med å dom ska ge dig mat å husrum, gratis?" "Ja, jo men jag antar att dom får betalt från klubben för å ha mig där... (vilket dom också får)". "Oh you think, but you doesnt know?", han är skeptisk, vad jag än säger vänder han det emot mig, "So if I came to your country, would you take me in to your house and feed me for free?"-frågar han mig. Jaja, tiden rinner iväg återigen. "It doesnt make any sense, you only tell me half of the truth" -säger han. Han ringer nått samtal till nån kollega. En annan kollega kommer förbi, han berättar för honom; "We have this kid, he wants to immigrant, he says he's going to play amateur hockey, I don't know what to do with him". Den större mörkhyade kollegan verkar lite snällare, men helt plötsligt börjar dom prata om nånting annat, de irriterar mig som fan, här står jag skitstressad å måste hinna med nästa plan mot Denver å det vet den lille äcklige fan om å så står dom å har kafferep mitt framför näsan på mig. Tillslut frågar jag honom, "excuse me, how much longer is it gonna take, I have to catch my next connecting flight", Jag har flertalet gånger visat honom mitt inbjudningsbrev från coachen i Fresno där han förklarar att jag ska spela för honom å att han ser fram emot mig där, hur lång säsongen är osv, med tfn-nummer å address till honom å allting. Men han tror ändå inte på mig. Frågar mig några fler frågor sen står han å funderar, så jag frågar "But whats the problem?", han svarar "I only know hafl of the thruth and I need to find out why you are here". Han va helt omöjlig å resonera med "I have told you the truth, and I really need to catch my next flight". Då kommer dommedagsstöten; "Hey kid, this is immigration, this is way more important than your flight, we might send you back to Sweden". Just då så tog det ju aldrig slut för mig...
Aa grattis tänkte jag, 8 timmar tillbaka till sverige igen, å om jag nu kommer genom här tillslut, måste jag hitta ett hotell här i New York eller va fan gör jag då !?...
Jag sa till honom, "Men ring min Coach då så kan han berätta för dig! "Ye, I might have to do that". Jag vet inte va som hände men iaf så sket han tillslut i å göra det, på nått vis gav han upp. "alright put your bags up here", så fick jag lyfta upp mina väskor både resväskan, hockey trunken å ryggsäcken å tömma dom å visa allt som va inuti. Mitt uppe i det helt onödiga arbete med att packa upp å ner, så ringer det en klocka i den där idiotens huvud. Vi går igenom hockeybagen han pekar på en av mina skridskor kläcker ur sig något som fick mig övertygad om att han kanske inte bara hade haft en orättvis uppväxt å varit mobbad i skolan å blivit dumpad av frugan 3 gånger å nu va tvungen att ta ut det på oskyldiga svenska juniorhockeyspelare, nej nu fick jag också beviset för att han var IQ-befirad! Här har vi stått i ca en halv timme å diskuterat va jag ska göra i USA, att jag ska spela ishockey för laget Fresno i Kalifornien osv osv. Vi har gått igenom allt i detalj å så kommer han med kommentaren; "So you're saying you're playing hockey, do you play outdoors or indoors?" Å herre min skapare, här står han, nu ihållandes min högra skridsko, vet att jag är påväg till Kalifornien för å spela ishockey, har borde också kunna lista ut att eftersom det vi den tidpunkten ungefär är 35-40 grader varmt där å aldrig blir kallare än en medeltemp på typ +12 så borde han ju kunna förstå att spela ishockey utomhus inte är speciellt fördelaktigt... IDIOT!
Ja svara iaf "We play indoors". Efter det skrev han på några papper som visade att väskorna gått igenom innehållskontroll å sen fick jag slutligen, packa ner allt igen, stänga väskorna å ge mig vidare! Jag tänkte inom mig själv att; "ja fan är man inte terrorist innan man kommer så blir man det", dom gör en till att hata dom genom behandlingen på flygplatsen :P
Men nu ville jag bara komma ut till min gate. Så jag halvsprang typ med alla mina grejjer om folk som va påväg åt samma håll, brydde mig inte ett skit om utifall jag såg löjlig ut med all min packning hängandes å spretandes å alla håll. Två störtsköna surfare med brädan på axeln skrattade åt mig å slängde iväg nån kommentar när jag stressade förbi dom. Jaja, fick mitt bagage incheckat å klart men sen, gick det ganska smidigt. Flygplatståget gick var 5e minut så behövde inte vänta länge på det å med ytterligare lite hjälp av personal som jag frågade om vägen så han jag fram till gaten i tid å han tillochmed slänga iväg ett sms om jag inte minns fel.
Jag var fortfarande uppretad å förbannad på alla korkade kontrollanter, å förstod inte hur fan de kunde tro att jag skulle kunna va en terrorist eller något annat dåligt. Ibland har jag upplevt att folk som inte känner mig tycker att jag ser kaxig ut :P Det har väl i några fall gjort att folk som just inte känner mig inte gillar mig av ngn anledning. Kommer ihåg ett av flera fall, när jag dessutom Johan P blev anklagade av en profil på fyllan inne på McDonalds i Köping att vi såg kaxiga ut, haha. Vi va ett helt gäng där, några borde kunna komma ihåg händelsen... :P
Jaja, resten av resan gick galant. Jag flög från Newark, New Jersey tror jag den ligger i, vidare till Denver, å den trevligaste flygplatsen jag vart på hittills. Där såg jag för övrigt mina första riktiga cowboys, ni vet sånna där med höga boots, tighta blå jeans å cowboy-hatt, det va nästan så att jag satt å skratta högt för mig själv i vänthallen när jag tänkte på att de där verkligen fanns på riktigt å att de inte bara existerade i filmer.
På planet mellan Denver satt jag brevid en 30-årig advokat, eller va han nu va, grymt trevlig människa, som dock såg mkt yngre ut än va han va, hade pluggat på college i Texas där han kom ifrån å sedan ett par år i England inna han började jobba. Iaf så kände han till Sverige för han hade varit en av dom som hade jobbat på en uppmärksammat fall, där ett stort fartyg sjunkit med en last värd miljoner å där ritningarna kom från Sverige tror jag å man utredde iaf vems fel det var osv... Lät grymt intressant. Som vanligt när man träffar nån med koppling till Sverige så säger dom nått ord som dom lärt sig på svenska som dom snappat upp å vill visa att dom kan. Han hade nått sånt med, kommer inte ihåg va d var men det är alltid lika svårt å höra vad dom menar först med den engelska accenten/uttalet. Det kändes som att vi skulle kunna varit ungeför i samma ålder, men han skulle upp till Seattle å hälsa på sin fru å två barn så han måste ha vart lite äldre :) Han berätta också om olika delar i USA, dess skillnader, va ledsen för det jag fått utstå i New York å sa att när man väl kommit in i landet så är det iaf väldigt lätt å flyga omkring å inte alls så mkt säkerhet... Han skickade också namnet på två grymt bra böcker för den som vill förstå hur nationalekonomi fungerar så om nån är intresserad kan ni få namnet på dom!
Slutligen kom jag underfunn med att jag aldrig mer ska försöka immigrera i New York med värsta rivalens Boston Red Sox keps på skallen. Haha
detta blev ett överkryddat långt å detaljerat inlägg men det gör att ni verkligen får en inblick i hur kryddad historien va! Å jag har många fler på lager! Så kika in igen vett ja!
/Big Swede
När vi närmade oss landning i New York för första flight-bytet så började jag bli lite pinknödig, hade inte gått på toa en enda gång på de ca 7 timmarna jag suttit på planet dittills. Jag satt längst in och innanför mig mot planets mittgång satt två sovande halvjapaner eller iaf människor av asiatisk härkomst å sov så gott. De som känner mig väl vet att jag pinkar väldigt ofta, men av ngn anledning så lyckas jag när jag verkligen behöver/vill att hålla mig, tex på länga buss-/flygresor. Iaf så bestämde jag mig för att hålla mig den här gången, jag va inte jättenödig så att säga jag hade ca tre bra skäl till detta; 1. Den röda lampan lyste som betyder att man måste ha sitt stolsbälte på sig (jag såg andra gå på toa, men ändå, jag ville inte hamna i trubbel), 2. Jag ville inte missa nån viktig information som de annonserar på tv-skärmarna å i högtalarna angående blanketter, connectande flighter, gate-nr osv osv 3. Jag ville inte väcka de så skönt sovande stolskamraterna till höger (det va troligtvis den största anledningen) 4. Jag tänkte att jag kunde gå senare på flygplatsen för d måste finnas gott om to'or där...
Så jag höll mig, ca 20 min innan landning gick dom igenom info om de blanketten som skulle fyllas i osv, i högtalarna sa dom att (på engelska såklart) "dom som innehar ett "typ 72 Visum" med den här egenskapen blabla bla, behöver endast fylla i den görna blanketten, på dvd skärmarna visas nu vilka länder som ingår" å så rullade en text över min dvd skärm fylld av diverse länder däribland Sweden. Skönt tänkte jag då kanske jag slipper fylla i en av dom där blanketterna nu (jag brukar bli lite åksjuk av å läsa å skriva när plan/bussar svänger osv + att d är svårt å skriva när planet hoppar omkring + att frågorna på blanketterna ofta är svåra å förstå). Men eftersom jag inte hade en aning om vilken typ av visum jag hade om den hette sådär, så tog jag det säkra före det osäkra å frågade den manliga flygvärdinnan, visade mitt visum för honom å frågade vilka blanketter jag va tvungen att fylla i å han sa bara den gröna. Sköönt, allt flöt på bra. Efter landningen skyndade jag mig av planet å kom av bland de 5 första, jag visste att flygplatser (Newark) var jättestor å att jag där va tvungen att checka in mitt bagage på nytt för att det va tvunget å gå genom tullen osv+ de vanliga intervjuerna för å få komma in i USA. Dessutom låg min gate på en annan avdelning av flygplatsen dit man va tvungen att ta flygplatståget så jag kände att de vore bra å va ute i god tid även fast jag kollat på kartan i planet osv. Så jag är familjen jag kände vankade fram till passkontrollerna, men eftersom jag inte var amerikansk medborgare men dom va det skiljdes vi åt ganska direkt, de sa åt mig att jag inte kunde gå samma väg å gick vidare en liten bit till, jag va fortfarande en av de första fram till passkontrollen för utlänningar, en jättetrevlig mörk kille i passkontrolen frågade mig några frågor å sen vill han se alla mina dokument, så jag la fram allt, då frågade han vart jag hade min vita blanket (!!!)... Jag frågade om jag var tvungen å fylla i den å förklarade att flygpersonalen sagt det till mig. Men han sa att jag måste fylla i den innan jag kunde komma igenom. Helvette tänkte jag, vart ska jag fåtag på en såndär blankett nu då? Jag fråga honom å han sa att dom fanns "over there" å pekade nånstans. Så jag stressade iväg å leta efter nånstans där det fanns blanketten å ta, efter etag fick jag tag på en blankett, fyllde i den, vände på den å skulle fylla i baksidan, å upptäkte till min förödelse att den redan va ifyllld, således kunde jag inte använda den å fick leta efter en annan blankett, å börja om från början. Jag hittade en ren blankett fyllde återigen i framsidan med en penna jag fick låna av en jättetrevlig kille som hade begått samma misstag som mig uppenbarligen. Iaf nr jag fyllt i ungefär halva så började det trycka på i blåsan igen å nu började det bli lite mer bråttom, jag kände dessutom att den där amerikanska flygmaten hade kommit i omlopp å ville ut i nr två... Jag kunde inte vänta längre, jag frågade nån i personalen vart det fanns toa, han pekade en 50 meter bort i änden av salen. Det kändes bråttom så jag halvjoggade typ bort till toan, de flesta hade redan gåt igenom passkontrollen å lämnat salen så ja skämdes inte för å jogga :P Jaja, efter toabesöket gick jag till ett av de där borden å fyllde i resterande del av blanketten, sen när ja va klar å kollade upp blev jag inropad av den passkontrolleraren som satt närmast. -"Come here", det här va en halvful, typ skotte lr nått med massa tattueringar. Han frågade mig nått i stil med "Hi, How are you?" eller jag kommer inte ihåg va han sa men iaf så sa jag "Öhm, I'm a little nervous"... "Why are you nervous?" frågar han, "Cause I'm stressed" blev mitt svar, "Well, that's the definition of nervous, why are you stressed?" - "because I have to catch my next flight and this in my first time travelling on my own..." Det var det ju inte riktigt, men det kändes som det, hade ju åkt från Boston själv men det här va ju en helt annan grej, byta plan, å släpa massvis med packning å checka in hitådit å hitta gater å skit. Iaf han frågade mig en rad frågor å om vad jag gjorde i USA, varför jag åkte dit, hur jag kom på tanken å åka dit, vart jag skulle bo, om jag skulle jobba, vad mina föräldrar jobba med, om jag vart i USA förut, med mera å så undra han om jag klev av planet sist, för att jag va siste man genom passkontrollen men då förklara jag att jag inte gick av sist men att jag hade varit tvungen å gå på toa å fylla i den där blanketten å det va därför jag va lite sen... Jaja, han tyckte iaf att jag verka skum, för när jag trodde att han skulle vara snäll å visa mig vägen till vart jag kunde hämta ut mitt bagage å checka in det igen ("Come here, follow me") så tog han in mig till ett litet väntrum där det i ingången stod, Extra Security, Passport Control 2. Han satte alla mina papper å passet i en låda på "disken" där passkontrollanderna stog bakom å intervjuade folk. Det var jag å 5-6 styckna lodis/uteliggar-liknande människor som knappt kunde ett ord engelska, troligtvis härstammande från ngt land i mellanöstern å en otroligt ful tjej som verkade ha IQ -14 i det där väntrummet. Iaf så tänkte jag inom mig själv "vafan äre här, skämtar dom eller..." Jag blev tillsagd att sitta ner i ett av säten å vänta till de ropade upp mitt namn. Där satt jag å kände hur tiden rullade iväg å hur jag hade mindre å mindre tid åt att hitta mina grejjer å ta dom genom tullen å checka in dom igen, hitta tåget som skulle ta mig till det hus där min gate fanns osv...
Efter ungefär 5-10 min så ser jag hur intervjuaren blir klar med mannen som va före mig framför disken å hur han tar upp mina grejjer ur lådan. Så jag tänker nu äre snart min tur, jag går inte fram till honom för jag hade ju blivit tillsagd å vänta tills de kallade upp mig. Men ag reste på mig å satte på mig ryggsäcken. Då glor mannen bakom disken på å säger med en inte alltför vänlig ton. "You sit down, I haven't called your name!" så jag satte mig ner igen å minuten senare kallade han upp mig. Han frågade mig i princip alla de där frågorna som de redan gjort i passkontroll 1 å mata i det i datorn vad jag svarade. Detta är kanske det mest jobbiga, det skullr inte ta sån tid men eftersom de tvunget skulle skriva ned allt på datorn som jag sa så tog det tre gånger så lång tid. Iaf tillslut så tog han min blankett, å frågade vilket datum jag skulle åka hem i vår å sen klistrade han i mitt visum i passet. Sen fick jag tillslut gå vidare. Men vad jag inte visste va att han hade gjort nån notering, typ gjort nån stämpel lr skrivit nått i mitt visum...
Iaf jag letade på mitt bagage, frågade igen personalen då jag inte kunde hitta mina klubbor. Hon pekade på ett rum lite längre bort där det stod specialbagage. Happ, gick jag dit å kollade in bakom ett stort skynke, där låg min klubbor, då satt dom typ å kolla på tv istället för å bära ut grejjerna dit allt det andra va som dom skulle göra. Iaf så hade jag mina grejjer tillslut. Bar iväg dom till tullen som där alla skulle gå igenom. Där blev jag stoppad av vakten (Ful skrynklig gammal Kines) som bad mig å visa honom mitt pass/blankett. Han kollade lite på den å så sa han "you go over there" så fick jag gå åt sidan igen, där igen annan behövde gå, till "Bagage Controll". Happ fick jag släpa över allt dit, här kom den värsta delen. Bakom disken står en liten, kaxig mörkhyad kille, kontrollant, han frågar mig en miljon frågor, försöker få mig att försäga mig med ngt... Jag svarar ärligt på precis allt han frågar mig men han tror int på mig (!!!!) Han tror att jag ljuger säger han (!!!) Haha, det här måste låta som ett skämt med det var precis det det absolut inte va. Han frågar mig, vad jag ska göra i USA, jag säger att jag ska spela amatörhockey. Vi var tillsagda att säga så för om man spelar proffshockey måste man ha helt andra tillstånd/visum å sånt skit. Så jag sa junior hockey, amateur hockey, vilket va helt sant. Han frågade vart jag skulle bo å jag sa hos en värdfamilj. "Jaha, känner du dom sen tidigare?", "Nej det gör jag inte". "Nehe, så du menar alltså att du ska bo hos en familj du aldrig tidigare träffat, aldrig pratat med å dom ska ge dig mat å husrum, gratis?" "Ja, jo men jag antar att dom får betalt från klubben för å ha mig där... (vilket dom också får)". "Oh you think, but you doesnt know?", han är skeptisk, vad jag än säger vänder han det emot mig, "So if I came to your country, would you take me in to your house and feed me for free?"-frågar han mig. Jaja, tiden rinner iväg återigen. "It doesnt make any sense, you only tell me half of the truth" -säger han. Han ringer nått samtal till nån kollega. En annan kollega kommer förbi, han berättar för honom; "We have this kid, he wants to immigrant, he says he's going to play amateur hockey, I don't know what to do with him". Den större mörkhyade kollegan verkar lite snällare, men helt plötsligt börjar dom prata om nånting annat, de irriterar mig som fan, här står jag skitstressad å måste hinna med nästa plan mot Denver å det vet den lille äcklige fan om å så står dom å har kafferep mitt framför näsan på mig. Tillslut frågar jag honom, "excuse me, how much longer is it gonna take, I have to catch my next connecting flight", Jag har flertalet gånger visat honom mitt inbjudningsbrev från coachen i Fresno där han förklarar att jag ska spela för honom å att han ser fram emot mig där, hur lång säsongen är osv, med tfn-nummer å address till honom å allting. Men han tror ändå inte på mig. Frågar mig några fler frågor sen står han å funderar, så jag frågar "But whats the problem?", han svarar "I only know hafl of the thruth and I need to find out why you are here". Han va helt omöjlig å resonera med "I have told you the truth, and I really need to catch my next flight". Då kommer dommedagsstöten; "Hey kid, this is immigration, this is way more important than your flight, we might send you back to Sweden". Just då så tog det ju aldrig slut för mig...
Aa grattis tänkte jag, 8 timmar tillbaka till sverige igen, å om jag nu kommer genom här tillslut, måste jag hitta ett hotell här i New York eller va fan gör jag då !?...
Jag sa till honom, "Men ring min Coach då så kan han berätta för dig! "Ye, I might have to do that". Jag vet inte va som hände men iaf så sket han tillslut i å göra det, på nått vis gav han upp. "alright put your bags up here", så fick jag lyfta upp mina väskor både resväskan, hockey trunken å ryggsäcken å tömma dom å visa allt som va inuti. Mitt uppe i det helt onödiga arbete med att packa upp å ner, så ringer det en klocka i den där idiotens huvud. Vi går igenom hockeybagen han pekar på en av mina skridskor kläcker ur sig något som fick mig övertygad om att han kanske inte bara hade haft en orättvis uppväxt å varit mobbad i skolan å blivit dumpad av frugan 3 gånger å nu va tvungen att ta ut det på oskyldiga svenska juniorhockeyspelare, nej nu fick jag också beviset för att han var IQ-befirad! Här har vi stått i ca en halv timme å diskuterat va jag ska göra i USA, att jag ska spela ishockey för laget Fresno i Kalifornien osv osv. Vi har gått igenom allt i detalj å så kommer han med kommentaren; "So you're saying you're playing hockey, do you play outdoors or indoors?" Å herre min skapare, här står han, nu ihållandes min högra skridsko, vet att jag är påväg till Kalifornien för å spela ishockey, har borde också kunna lista ut att eftersom det vi den tidpunkten ungefär är 35-40 grader varmt där å aldrig blir kallare än en medeltemp på typ +12 så borde han ju kunna förstå att spela ishockey utomhus inte är speciellt fördelaktigt... IDIOT!
Ja svara iaf "We play indoors". Efter det skrev han på några papper som visade att väskorna gått igenom innehållskontroll å sen fick jag slutligen, packa ner allt igen, stänga väskorna å ge mig vidare! Jag tänkte inom mig själv att; "ja fan är man inte terrorist innan man kommer så blir man det", dom gör en till att hata dom genom behandlingen på flygplatsen :P
Men nu ville jag bara komma ut till min gate. Så jag halvsprang typ med alla mina grejjer om folk som va påväg åt samma håll, brydde mig inte ett skit om utifall jag såg löjlig ut med all min packning hängandes å spretandes å alla håll. Två störtsköna surfare med brädan på axeln skrattade åt mig å slängde iväg nån kommentar när jag stressade förbi dom. Jaja, fick mitt bagage incheckat å klart men sen, gick det ganska smidigt. Flygplatståget gick var 5e minut så behövde inte vänta länge på det å med ytterligare lite hjälp av personal som jag frågade om vägen så han jag fram till gaten i tid å han tillochmed slänga iväg ett sms om jag inte minns fel.
Jag var fortfarande uppretad å förbannad på alla korkade kontrollanter, å förstod inte hur fan de kunde tro att jag skulle kunna va en terrorist eller något annat dåligt. Ibland har jag upplevt att folk som inte känner mig tycker att jag ser kaxig ut :P Det har väl i några fall gjort att folk som just inte känner mig inte gillar mig av ngn anledning. Kommer ihåg ett av flera fall, när jag dessutom Johan P blev anklagade av en profil på fyllan inne på McDonalds i Köping att vi såg kaxiga ut, haha. Vi va ett helt gäng där, några borde kunna komma ihåg händelsen... :P
Jaja, resten av resan gick galant. Jag flög från Newark, New Jersey tror jag den ligger i, vidare till Denver, å den trevligaste flygplatsen jag vart på hittills. Där såg jag för övrigt mina första riktiga cowboys, ni vet sånna där med höga boots, tighta blå jeans å cowboy-hatt, det va nästan så att jag satt å skratta högt för mig själv i vänthallen när jag tänkte på att de där verkligen fanns på riktigt å att de inte bara existerade i filmer.
På planet mellan Denver satt jag brevid en 30-årig advokat, eller va han nu va, grymt trevlig människa, som dock såg mkt yngre ut än va han va, hade pluggat på college i Texas där han kom ifrån å sedan ett par år i England inna han började jobba. Iaf så kände han till Sverige för han hade varit en av dom som hade jobbat på en uppmärksammat fall, där ett stort fartyg sjunkit med en last värd miljoner å där ritningarna kom från Sverige tror jag å man utredde iaf vems fel det var osv... Lät grymt intressant. Som vanligt när man träffar nån med koppling till Sverige så säger dom nått ord som dom lärt sig på svenska som dom snappat upp å vill visa att dom kan. Han hade nått sånt med, kommer inte ihåg va d var men det är alltid lika svårt å höra vad dom menar först med den engelska accenten/uttalet. Det kändes som att vi skulle kunna varit ungeför i samma ålder, men han skulle upp till Seattle å hälsa på sin fru å två barn så han måste ha vart lite äldre :) Han berätta också om olika delar i USA, dess skillnader, va ledsen för det jag fått utstå i New York å sa att när man väl kommit in i landet så är det iaf väldigt lätt å flyga omkring å inte alls så mkt säkerhet... Han skickade också namnet på två grymt bra böcker för den som vill förstå hur nationalekonomi fungerar så om nån är intresserad kan ni få namnet på dom!
Slutligen kom jag underfunn med att jag aldrig mer ska försöka immigrera i New York med värsta rivalens Boston Red Sox keps på skallen. Haha
detta blev ett överkryddat långt å detaljerat inlägg men det gör att ni verkligen får en inblick i hur kryddad historien va! Å jag har många fler på lager! Så kika in igen vett ja!
/Big Swede
Allt är större i USA
Innan Juluppehållet va jag å storhandla på Walmart. Köpte väll mest bara det allra viktigaste. Däribland mjölk, chokladmjölk (som återhämtningsdryck), apelsin å äppeljuice. Det här är helt vanliga förpackningar, inte alls nått speciellt, de är en gallon vilket motsvarar ca 3,78 liter :P
OBS! "Läsfcken" längst till vänster är på 3 liter smakar som Sprite men är inte min, jag köper aldrig läsfk själv i stort sett men dricker det ibland då jag blir bjuden eller käkar ute.
/Gögge
Islanders Fan säs 10/11
Kollade lite på Islanders-Montreal idag, grymt avslagen match såhär i JVM-tider. Islanders har förövrigt ingen rolig säsong. Eftersom jag numera bor i NY state så får vi alla Rangers å Islanders matcher gratis i TV härhemma så jag följer dom ganska mkt, va dessutom på två matcher live under mitt besök hos en god vän, Matt å hans familj, Paloscios som bor på Long Island i New York City. Iaf fansen misströstar, som ni ser på bilden som vi tog i arenan så skäms dom över hur deras lag spelar just nu. Efter en överraskande bra start så har det bara gått nerför å då har man den här lite roliga grejjen för sig på den här sidan. Man går fortfarande på matcherna men man trär en påse över huvudet får å slippa visa vem man är, haha, det är väll mindre på allvar än på skojj men det ligger lite i det iaf! Vile bara visa den roliga bilden för intresserade... Hej
Saint Nicholas
I USA lr ja, i Storbritannien med såvitt jag vet så kallar man Jultomtem för Santa Claus vilket är ett såkallad nick för Saint Nicholas som är ett helgon inom den kristna tron, det tillhör väll den ortodoxa samt den katolska kristendomen å således borde tomten kallas Santa i de länder där de har den tron, blir min logiska slutsats. Saint Nicholas va en grekisk präst7biskop bland annat som kom från Myra, vilket nu är en del av Turkiet, föddes år 270 e.kr å dog den 6e december år 343, han måste ha haft ett gott liv, inte tror jag d va speciellt vanligt att män blev 73 år gamla back then... Han hade ett rykte om sig att ge bort massor med gåvor, han va känd för å va en hemlig gåvoskänkare och tex så gömde han å stoppade ner mynt i folks skor när dom lämnade dom stående i hans närvaro. Därifrån har de troende fått detta helgon, som idag begyller Julen med denne utomordentligt trevliga Jultomten. Tack Nicholas säger jag!
Anledningen till att jag skriver detta är att jag fick frågan ett flertal gången under min vistelse i Boston "Do you believe in Saint Nicholas?" å det översatte ju jag lite tafatt til om jag tror på tomten, (vilket ijuförsig nog va vad dom mena), visste inte riktigt va jag skulle svara för jag har så fruktansvärt svårt å ljuga. Men jag svarade väll ngt väldigt vagt å jag fick frågan igen å igen osv, på Juldagen fick jag så mkt presenter av familjen å deras släktingar, till exempel en jättefin Canon digitalkamera med tilhörande portabel printer dessutom å fotopapper. Ingen dålig grej, fick en massa annat med + husrum, kärlek, nya vänner å så mkt mat jag kunde äta så nu har jag bestämt, nu får jag tamejsjutton ta å börja tro på Saint Nicholas! JAg vet fortfarande inte riktigt om jag tror på tomten men jag tror het klart på Saint Nick! Han har ju dessutom sin alldeles egna dag den 6e december vilket jag hädanefter ska uppmärksamma å fira lite bättre :)
Idag reste jag tillbaka till CD, Albany, mitt hem i New York State, det tog ca 3 timmar från mina vänner i Boston med bil. Slapp tåget då Jack, hans bror Kevin å deras lagkamrat Chris åkte tillbaka till skolan idag å passerade mitt hus påvägen. Detta sparade mig inte bara tid å pengar + att jag fick spendera mer tid med mina vänner. Jag fick träffa ytterligare en ny vän, faktiskt den spelare som vann hela EJHL:s poängliga förra året å blev Draftad av Anaheim i somras.
JVM-inledningen blev en räksmörgås för Lill-monstret, Chelin å deras buddies i Niagara. Roger Rönnberg verkar för övrigt ha sjukt dålig humor :P Det är också under all kritik att man inte kan se matcherna på nätet tkr jag!
Nu ska jag kolla på Beck, det ingår också precis som nästan allt jag gör, i min träning för å bli en bättre hockeyspelare, jag specialstuderar Gunvalds mentala styrka å attityd. Jag Upplever faktiskt en attitydförändring överlag den här säsongen, den snälla Martin finns fortfarande kvar men han har mer spetts nu ;)
Ska fortsätta historien om mitt Fresno-El Paso äventyr men d är så mkt, det orkar ja inte med nu, blir en annan dag!
Heje
/Mårtimus
Anledningen till att jag skriver detta är att jag fick frågan ett flertal gången under min vistelse i Boston "Do you believe in Saint Nicholas?" å det översatte ju jag lite tafatt til om jag tror på tomten, (vilket ijuförsig nog va vad dom mena), visste inte riktigt va jag skulle svara för jag har så fruktansvärt svårt å ljuga. Men jag svarade väll ngt väldigt vagt å jag fick frågan igen å igen osv, på Juldagen fick jag så mkt presenter av familjen å deras släktingar, till exempel en jättefin Canon digitalkamera med tilhörande portabel printer dessutom å fotopapper. Ingen dålig grej, fick en massa annat med + husrum, kärlek, nya vänner å så mkt mat jag kunde äta så nu har jag bestämt, nu får jag tamejsjutton ta å börja tro på Saint Nicholas! JAg vet fortfarande inte riktigt om jag tror på tomten men jag tror het klart på Saint Nick! Han har ju dessutom sin alldeles egna dag den 6e december vilket jag hädanefter ska uppmärksamma å fira lite bättre :)
Idag reste jag tillbaka till CD, Albany, mitt hem i New York State, det tog ca 3 timmar från mina vänner i Boston med bil. Slapp tåget då Jack, hans bror Kevin å deras lagkamrat Chris åkte tillbaka till skolan idag å passerade mitt hus påvägen. Detta sparade mig inte bara tid å pengar + att jag fick spendera mer tid med mina vänner. Jag fick träffa ytterligare en ny vän, faktiskt den spelare som vann hela EJHL:s poängliga förra året å blev Draftad av Anaheim i somras.
JVM-inledningen blev en räksmörgås för Lill-monstret, Chelin å deras buddies i Niagara. Roger Rönnberg verkar för övrigt ha sjukt dålig humor :P Det är också under all kritik att man inte kan se matcherna på nätet tkr jag!
Nu ska jag kolla på Beck, det ingår också precis som nästan allt jag gör, i min träning för å bli en bättre hockeyspelare, jag specialstuderar Gunvalds mentala styrka å attityd. Jag Upplever faktiskt en attitydförändring överlag den här säsongen, den snälla Martin finns fortfarande kvar men han har mer spetts nu ;)
Ska fortsätta historien om mitt Fresno-El Paso äventyr men d är så mkt, det orkar ja inte med nu, blir en annan dag!
Heje
/Mårtimus
Julfirande hos "The Great McNamaras of Boston" !
Tanken va att mor å far skulle ha kommit till Las Vegas å mött mig där för min showcase turnering som anordnas varje år av ligan WSHL. När jag nu blev trejdad å inte längre spelar i Western States Hockey League så sprack dom planerna, tjejen på resebyrån hemma i Sverige fick svettas lite för valutan å en jul i flippflopp å shorts i Kalifornien/Texas byttes mot en häftig vecka i världens huvudstad, det såkallade stora äpplet New York City. Men också vädergudarna ville annat, alltså inte bara hockeygudarna. Det blev snökaos i London och mamma å pappa blev tråkigt nog hemma å fick fira en traditionell svensk jul som vanligt, men jag snyftade inte länge för det, även om jag tkr det va tråkigt att mor å far inte fick chansen å uppleva allt härborta, det hade verkligen varit en häftig upplevelse för dom.
Tankarna fanns att jag skulle åka hem över breaket, ämnet kom upp å mina tankar gick till att festa på hotell Scheele på Juldan', träna med Arboga på is, något som hade varit mkt trevligt, dessutom kanske göra några träningar med moderklubben å träffa alla mina boys :D En inte alls ofrestande tanke men för ca 10000 kr samt en otroligt seg flygresa + tidsomställningen osv så låg en tågtripp bara nåra timmar österut till några goda vänner å spendera Jul med dom på amerikanskt vis, spela en massa ishockey å bara ha det allmänt trevligt. Det föll på alternativ 2. Familjen McNamara å min inneboende lagkamrat från förra sässen i SSK Jack är otroligt gästfrivänliga å genomtrevliga å hade redan tidigare erbjudit mig att komma å spendera julen hos dem.
John som är pappan i familjen, kanske den mest hockeytokiga i familjen samt Jack mötte upp mig på tågstationen Back Bay i Boston, resan gick utomordentligt smidigt, några Beck-rullar å ett avsnitt av Two and a half men så va man framme. om det är något amerikanarna kan så är det att göra det komfortabelt för sig, där har tågen väldigt stora sköna säten med gott om utrymme till varje plats.
Anywho, typiskt för den amerikanska Julen är; alla miljontals små lampor som lyser upp uteplatser å trädgårdar, husväggar å restaurangtak, detta kombineras dessutom med enorma uppblåsbara Jultomtar å granar, slädar å annat juligt med lampor i dem. Dessutom massa andra småtomtar å krimskrams. Julsångerna som rullar redan i tidiga november på radion, stora reor och överbefolkade shoppingcenter, å precis som Sverige så samlas familjen, släkten å äter massvis med mat kollar endel på TV å delar ut massor med paket.
Något som jag vanligtvis inte gör men som jag borde är att gå på mässan i kyrkan, lyssna på julkören å sjunga med i psalmer, tacka för det goda liv vi fått chansen å leva å allmänt bara vara trevliga. Lyssna på prästens kloka ord å äta bröd å smutta vin å droppa fingrarna i det heliga vattnet. Synd att folk inte i större utsträckning går i kyrkan, jag funderar på att göra det till en tradition den dag jag själv skaffar mig en familj. Lite kul va det också att de sjöng samma sånger som vi sjunger därhemma, Silent Night, den engelska versionen av Stilla Natt är ytterligare ett tecken på hur liten världen är, en bevis på hur relaterade vi européer är till USA å hur musik är ett internationellt instrument att föra fram budskap med. Denna Julmässa ligger dessutom som grund till den 1a teori som jag kommer att presentera här på bloggen...
Så vad bestod julbordet av, på Christmas Eve åt vi mycket honungsskinka, en tradition i McNamara familjen till detta åt man sallader nån slags ris tillagat å smaksatt, Ricepilef kallar dom det men grabbarna visste inte själva va det va, dom är väll ungefär lika intresserade som undertecknad när det kommer till matlagning... Det ska sägas att den största skillnaden förutom att rätterna i sig skiljer sig åt mellan Sverige å USA är att man alltid har förrätter/aptitsretare innan själva julbordet. Efterrätt också naturligtvis men det har vi ju oftast även i Sverige. På julaftons morron åt vi dessutom "cream of wheat", väldigt likt gröt, vet inte exakt hur det tillagas å orkar inte ta reda på det nu men det va gott å måste ju ha samma bakgrund/koppling som anledningen till att vi äter tomtegröt i Sverige. På Julaftonskvällen hos mor å farföräldrarna var släkten samlad och efter man ätit så lekte man "Yankee-swop" vilket går ut på att man alla som deltar köper ett present för en oftast uttalad summa pengar i detta fallet mellan 50 å 100 dollar för att sedan lägga ihop alla presenter. Därefter får lottar man vilket rangorning deltagarna får välja present i 1an väljer först osv. Grejen är den att när 2an öppnar sin present kan han om denne gillar 1ans present bättre trejda present med 1an å på det sättet ta dennes present. 3an får vidare välja mellan sitt "pick" å de andra två vilken denne helst vill ha. Å så rullar det runt hela vägen tills alla har öppnat å om de vill trejdat till sig den presenten de helst vill ha... Det man måste tänka på är dock att om man trejdar något mot en present som är väldigt eftertraktad så riskerar man ju att nån annan tar denna som är efter ensjälv i nummerordningen å då kan man ju bli tilldelad vad som helst osv. Iaf så får 1an trejda sist efter alla presenter är öppnade så således vill man ju helst vara nr1. Jag vet inte om den här leken hade gått hem så bra i de svenska familjehemmen, detta av den anledningen att jag inte vet om vi svenskar har den mentaliteten som krävs för att ta någon lycklig persons nyöppnade present å ge denne något helt annat som den troligen inte vill ha för att få den vi helst vill ha själva, något säger mig att detta är typiskt amerikanskt och väldigt otypiskt svenskt, speciellt i juletider då vi nog är extra snälla mot varandra, iaf stämmer detta in bra på min släkt/familj om jag nu får använda den som en svensk rollmodell för mentalitet... Det vi kanske inte har förstått dock är att det hela görs med en stor släng av humor, glädje och det inte är särksilt mycket allvar inblandat i det stora hela, det är mest bara en kul grej liksom en rolig lek som skapar många skratt. Självklart finns risken att någon blir sur, besviken å tycker att den blev bestulen på den bästa presenten eller orättvist behandlad, eller att bröder ryker ihop för man anser att man köpt en bättre present än vad brodern bidragit med osv. Men är det nått jag lärt mig under min vistelse i USA så är det att man generellt sett inte bryr sig ett skit om huruvida nån annan känner sig orättvist behandlad, "jaha så du är inte nöjd med vad du fick, nej, men världen är inte alltid rättvis, jag är nöjd med vad jag fick, att du inte fick det, det är ditt problem, det kommer inte jag lägga min energi på"- å så går man vidare...
Inget konstigt med det. Å jag säger inte att dethär alltid är en dålig grej. Ibland kanske det är det bästa. Men jag vill definitivt inte heller säga att den här relationsattityden är en bra grej. Jag tycker i mångt å mycket att (iaf när d gäller hockey), ligger USA i framkant va det gäller, system, taktik, träning, organisering, attityd, dom alltid skapar tävling på ett bra sätt, allting är överlag väldigt proffsigt, förutom på en punkt som jag tkr att dom ligger sjumila kliv efter oss i Europa (Sverige), å det är mänskliga relationer, hur man får den indiviuella individen att må som bäst lr prestera som bäst, att man ser till personen bakom spelaren, det unika med honom/henne å följer upp med den support som den individen kommer ha mest nytta av. Detta kan i klarspråk inom idrottsvärlden betyda att nån behåller smekas å tas hand om lite extra, få höra hur bra den är lite oftare än andra, en liten extra klapp på axeln för självförtroendets skull medan en annan individ kanske behöver en utskällning för å inse allvaret å vakna till under en match. Ja kort sagt ingen människa är ju den andre lik därav kommer ingen reagera lika på lika behandling... Tycker att vi i Sverige ligger å nosar på något väldigt stort här i den här frågan å tex en tränare som Per Mårts måste vara världsledande på den här typen av coaching... Kul om vi kan fortsätta att leda utvecklingen här å därmed utvecklas själva på vägen.
Tillbaka till ämnet; på juldaqen delar man normalt sett ut julklapparna såsom vi i sverige normalt sett (?) gör på julafton. Juldagen är liksom den stora dagen D. Det som hände på juldagen såg ut ungefär såsom den hade sett ut för mig hemma i Sverige med, men med undantaget att jag inte åkte hem till min egen farmor å farfar/ min egen släkt å åt mera mat, umgicks osv. På juldagen åt vi mycket kalkon, nån sags omellett, kokt potatis, nån broccoligratäng som va riktigt god, dessutom nötkött, nån slags biff/filé å såser med mera. Som apperticers äter man chips med dipp, standard, sen musslor med salsasås eller nån anna sås, räkor, ganska stora, också som man doppa i nån slags röd sås. Champinionbollar som jag inte har en aning om va dom bestod av men som va grymt goda. Man har dock ingen speciell dryck såsom vi har i julmusten å jag såg heller inte till ngn glögg. Däremot en massa vin.
Tankarna fanns att jag skulle åka hem över breaket, ämnet kom upp å mina tankar gick till att festa på hotell Scheele på Juldan', träna med Arboga på is, något som hade varit mkt trevligt, dessutom kanske göra några träningar med moderklubben å träffa alla mina boys :D En inte alls ofrestande tanke men för ca 10000 kr samt en otroligt seg flygresa + tidsomställningen osv så låg en tågtripp bara nåra timmar österut till några goda vänner å spendera Jul med dom på amerikanskt vis, spela en massa ishockey å bara ha det allmänt trevligt. Det föll på alternativ 2. Familjen McNamara å min inneboende lagkamrat från förra sässen i SSK Jack är otroligt gästfrivänliga å genomtrevliga å hade redan tidigare erbjudit mig att komma å spendera julen hos dem.
John som är pappan i familjen, kanske den mest hockeytokiga i familjen samt Jack mötte upp mig på tågstationen Back Bay i Boston, resan gick utomordentligt smidigt, några Beck-rullar å ett avsnitt av Two and a half men så va man framme. om det är något amerikanarna kan så är det att göra det komfortabelt för sig, där har tågen väldigt stora sköna säten med gott om utrymme till varje plats.
Anywho, typiskt för den amerikanska Julen är; alla miljontals små lampor som lyser upp uteplatser å trädgårdar, husväggar å restaurangtak, detta kombineras dessutom med enorma uppblåsbara Jultomtar å granar, slädar å annat juligt med lampor i dem. Dessutom massa andra småtomtar å krimskrams. Julsångerna som rullar redan i tidiga november på radion, stora reor och överbefolkade shoppingcenter, å precis som Sverige så samlas familjen, släkten å äter massvis med mat kollar endel på TV å delar ut massor med paket.
Något som jag vanligtvis inte gör men som jag borde är att gå på mässan i kyrkan, lyssna på julkören å sjunga med i psalmer, tacka för det goda liv vi fått chansen å leva å allmänt bara vara trevliga. Lyssna på prästens kloka ord å äta bröd å smutta vin å droppa fingrarna i det heliga vattnet. Synd att folk inte i större utsträckning går i kyrkan, jag funderar på att göra det till en tradition den dag jag själv skaffar mig en familj. Lite kul va det också att de sjöng samma sånger som vi sjunger därhemma, Silent Night, den engelska versionen av Stilla Natt är ytterligare ett tecken på hur liten världen är, en bevis på hur relaterade vi européer är till USA å hur musik är ett internationellt instrument att föra fram budskap med. Denna Julmässa ligger dessutom som grund till den 1a teori som jag kommer att presentera här på bloggen...
Så vad bestod julbordet av, på Christmas Eve åt vi mycket honungsskinka, en tradition i McNamara familjen till detta åt man sallader nån slags ris tillagat å smaksatt, Ricepilef kallar dom det men grabbarna visste inte själva va det va, dom är väll ungefär lika intresserade som undertecknad när det kommer till matlagning... Det ska sägas att den största skillnaden förutom att rätterna i sig skiljer sig åt mellan Sverige å USA är att man alltid har förrätter/aptitsretare innan själva julbordet. Efterrätt också naturligtvis men det har vi ju oftast även i Sverige. På julaftons morron åt vi dessutom "cream of wheat", väldigt likt gröt, vet inte exakt hur det tillagas å orkar inte ta reda på det nu men det va gott å måste ju ha samma bakgrund/koppling som anledningen till att vi äter tomtegröt i Sverige. På Julaftonskvällen hos mor å farföräldrarna var släkten samlad och efter man ätit så lekte man "Yankee-swop" vilket går ut på att man alla som deltar köper ett present för en oftast uttalad summa pengar i detta fallet mellan 50 å 100 dollar för att sedan lägga ihop alla presenter. Därefter får lottar man vilket rangorning deltagarna får välja present i 1an väljer först osv. Grejen är den att när 2an öppnar sin present kan han om denne gillar 1ans present bättre trejda present med 1an å på det sättet ta dennes present. 3an får vidare välja mellan sitt "pick" å de andra två vilken denne helst vill ha. Å så rullar det runt hela vägen tills alla har öppnat å om de vill trejdat till sig den presenten de helst vill ha... Det man måste tänka på är dock att om man trejdar något mot en present som är väldigt eftertraktad så riskerar man ju att nån annan tar denna som är efter ensjälv i nummerordningen å då kan man ju bli tilldelad vad som helst osv. Iaf så får 1an trejda sist efter alla presenter är öppnade så således vill man ju helst vara nr1. Jag vet inte om den här leken hade gått hem så bra i de svenska familjehemmen, detta av den anledningen att jag inte vet om vi svenskar har den mentaliteten som krävs för att ta någon lycklig persons nyöppnade present å ge denne något helt annat som den troligen inte vill ha för att få den vi helst vill ha själva, något säger mig att detta är typiskt amerikanskt och väldigt otypiskt svenskt, speciellt i juletider då vi nog är extra snälla mot varandra, iaf stämmer detta in bra på min släkt/familj om jag nu får använda den som en svensk rollmodell för mentalitet... Det vi kanske inte har förstått dock är att det hela görs med en stor släng av humor, glädje och det inte är särksilt mycket allvar inblandat i det stora hela, det är mest bara en kul grej liksom en rolig lek som skapar många skratt. Självklart finns risken att någon blir sur, besviken å tycker att den blev bestulen på den bästa presenten eller orättvist behandlad, eller att bröder ryker ihop för man anser att man köpt en bättre present än vad brodern bidragit med osv. Men är det nått jag lärt mig under min vistelse i USA så är det att man generellt sett inte bryr sig ett skit om huruvida nån annan känner sig orättvist behandlad, "jaha så du är inte nöjd med vad du fick, nej, men världen är inte alltid rättvis, jag är nöjd med vad jag fick, att du inte fick det, det är ditt problem, det kommer inte jag lägga min energi på"- å så går man vidare...
Inget konstigt med det. Å jag säger inte att dethär alltid är en dålig grej. Ibland kanske det är det bästa. Men jag vill definitivt inte heller säga att den här relationsattityden är en bra grej. Jag tycker i mångt å mycket att (iaf när d gäller hockey), ligger USA i framkant va det gäller, system, taktik, träning, organisering, attityd, dom alltid skapar tävling på ett bra sätt, allting är överlag väldigt proffsigt, förutom på en punkt som jag tkr att dom ligger sjumila kliv efter oss i Europa (Sverige), å det är mänskliga relationer, hur man får den indiviuella individen att må som bäst lr prestera som bäst, att man ser till personen bakom spelaren, det unika med honom/henne å följer upp med den support som den individen kommer ha mest nytta av. Detta kan i klarspråk inom idrottsvärlden betyda att nån behåller smekas å tas hand om lite extra, få höra hur bra den är lite oftare än andra, en liten extra klapp på axeln för självförtroendets skull medan en annan individ kanske behöver en utskällning för å inse allvaret å vakna till under en match. Ja kort sagt ingen människa är ju den andre lik därav kommer ingen reagera lika på lika behandling... Tycker att vi i Sverige ligger å nosar på något väldigt stort här i den här frågan å tex en tränare som Per Mårts måste vara världsledande på den här typen av coaching... Kul om vi kan fortsätta att leda utvecklingen här å därmed utvecklas själva på vägen.
Tillbaka till ämnet; på juldaqen delar man normalt sett ut julklapparna såsom vi i sverige normalt sett (?) gör på julafton. Juldagen är liksom den stora dagen D. Det som hände på juldagen såg ut ungefär såsom den hade sett ut för mig hemma i Sverige med, men med undantaget att jag inte åkte hem till min egen farmor å farfar/ min egen släkt å åt mera mat, umgicks osv. På juldagen åt vi mycket kalkon, nån sags omellett, kokt potatis, nån broccoligratäng som va riktigt god, dessutom nötkött, nån slags biff/filé å såser med mera. Som apperticers äter man chips med dipp, standard, sen musslor med salsasås eller nån anna sås, räkor, ganska stora, också som man doppa i nån slags röd sås. Champinionbollar som jag inte har en aning om va dom bestod av men som va grymt goda. Man har dock ingen speciell dryck såsom vi har i julmusten å jag såg heller inte till ngn glögg. Däremot en massa vin.
Möte på Ambassaden, strul på Arlanda, missat plan, terrorsim osv
Hej igen,
Under sommaren hade jag kontakt med ett stort antal klubbar och personer angående vart jag skulle spela, själv siktade jag som alltid högt å satsade på USHL vilket är högstaligan för juniorer i USA där om jag är riktigt informerad en ca 80 % av spelarna får stipendium till div1 college vilket pengamässigt handlar om från 250-500 tusen om året i fyra år beroende på vilken skola du går på. Jag blev inbjuden på en rad tryouter, men för ovanlighetens skull tog jag det säkra före det osäkra å åkte inte över på någon av dessa, jag kände att jag inte hade lust att lägga pengarna som det kostade för att åka över mitt i sommarn fram å tillbaka för å göra en tryout. Dessutom hade jag info om att många av dessa tryouter är s k "moneymakers" för klubbarna då det är en spelaravgift för å delta på camperna...
Dessutom hade jag redan vart över till Boston å visat upp mig under en Showcase turnering i Marlboro, kallad Beantown Classic å fått lite kontakter redan. Jag visste att jag skulle åka över, det hade jag bestämt. Därför ville jag ha varenda dag jag fick hemma i "Köping" under sommaren så jag litade på de kontakter jag redan hade + att det mesta av arbetet tillslut sköttes av "rådgivare"...
Mina rådgivare i det här fallet, placerade mig i Fresno i NAHL vilket är en nykomling i den näst högsta divisionen för juniorer. Jag skulle komma till en klubb som suktade efter en back med min spelstil, där ja skulle få mkt istid, bra läge för att visa upp mig för collegescouter, leva hos en bra värdfamilj m m. Nått man lär sig snabbt i den här branschen är att inte ta vad någon säger för ordagrant...
Iaf dom mest kryddade historierna började i stort sett alla redan innan jag kommit till Fresno. Jag å en kille till från Sverige, Markus Palmberg, som hade hjälp av samma rådgivare, hade blivit halft om halft tillsagda att de ville ha oss på plats i Fresno den 2a Augusti. Men innan vi kunde boka flygbiljetterna var vi tvunga att gå igenom en ganska massiv process som alla som vill bo i USA måste genomgå, dvs att söka visum. Detta inkluderar att man måste åka på ett möte på amerikanske ambassaden i Stockholm där man måste visa upp inbjudan från lag/skola/arbetsgivare osv, försäkringspapper, pass med mycket mera. Det är utomordentligt korkat, eftersom många vill ha visum till USA är det väldigt lång väntetid för att få tid för att sådant möte, jag fick ett i mitten av augusti men efter ett antal telefonsamtal så visade det sig att de hade en speciell anställd som hjälpte hockeyspelare att gå före i kön... Det löste problemet för mig men Markus fick inte sitt visum förrän ett par dagar senare. Jag bestämde mig för att vänta på honom även fast coachen hade sagt att de ville ha oss där den 2a eftersom våra rådgivare sa att det inte spelade ngn roll att det tillochmed kunde vara en fördel för oss att komma in senare eftersom laget var närmare en "spikning" vilket också låter logiskt. (Mkt kan sägas om det här med mötet på ambassaden men det tar vi i nån av mina teorier senare, glöm inte å påminn mej!)
Så vi bokade biljetter den till torsdagen den 5e istället, eftersom vi skulle lämna Arlanda på morgonen å vi reste "bakåt i tiden" skulle vi komma fram sent på kvällen samma dag i Fresno. Att vi kom iväg aningen senare bekom mig inte alls vi den tidpunkten då vår rådgivare sagt att det inte spelade ngn roll för tränarna. Så jag passade ju på å göra en massa roliga saker sista veckan, va på Westerqvarn med Johan Pettersson å såg Paul Granats farsa rocka skjortan av publiken, va ner till bryggan å badade med min käre vän Elvis, va till Örebro å fick göra 2 ispass med mitt gamla lag där med mera osv
Kryddad historie nr1 sker på torsdagsmorgonen redan på Arlanda, jag, mor å far kommer dit checkar in å går å käkar lite frukost. Efter frullen möter vi Markus å hans mamma i incheckningen å först så försöker flygplatspersonalen som jobbade i incheckningen ta typ dubbelt så mkt betalt av Markus för å få ta med hans klubbor som de tog av mig... Det beror väldigt mkt på hur snäll personen är som checkar in en, hur mkt man får betala för detta specialbaggage. Iaf medans de står å tjafsar om det så säger ljushuvet i incheckningen att han inte hittar någon biljett. Att Markus inte har bokat... Eftersom vi gick igenom hela bokningsprocessen tillsammans över telefon å vi båda hade s k confirmationpage som visade på att vi bokat biljett så hade det av nån anledning strulat med betalningen från Markus kort... Så där stog vi inte allför långt innan avgång å Markus hade ingen biljett. Medans de idioterna där höll på å ringde samtal hit å dit så rann tiden ut så tillslut fick inte ens Markus köpa en ny biljett trotts att det fanns gott om platser kvar i planet. "great" tänkte jag som va tvungen å kuta genom säkerhetskontrollerna å vinka av farsan lite snabbt å inte ens säga hejdå till mor som energiskt försökte hjälpa stackars Markus att komma ombord...
Medan jag travade ut till gaten nynnande på Whitesnakes "Here I go again" on my own... i huvet så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, att lämna sin familj sitt hemland osv kändes, ångest blandat med äventyrslysta grymt speciell känsla som nog måste upplevas för å kunna förstås. Iaf i väntrummet utanför gaten vid boardingen träffade jag på en familj jag kände, hade förresten sagt hej till dom redan innan ute vid incheckningen å dom skulle med samma plan så det kändes lite bättre å veta att jag kände nån på planet. Det var faktiskt släktingar till Jack som bor uppe i Stockholm som skulle åka till USA å hälsa på släktingar. Jag lärde känna dom under en middag som jag tillsammans med Jack blev inbjudna till i deras hem där vi också såg den spännande finalen mellan USA-Kanada i OS.
Några minuter senare kom en ung tjej som jobbade på flygplatsen å talade om för mig att Markus inte skulle få komma med planet å att han skulle sova över på Arlanda å ta ett plan morgonen efter å att jag fick välja hur jag skulle göra. Men kändes inte som jag hade nått val å det verkade ju bara dumt att vänta en dag till så jag hoppade såklart på planet.
Resan gick utomordentligt smidigt, inget dåligt väder å ingen illaluktande medpassagerare heller, bra filmer i dvd:n i de små dataskärmarna som finns framför en i sätena å sov hyffsat gott med. Maten var god å jag hade några trevliga konversationer med Mats som är pappan i familjen som jag kände...
so far so good
/Jürgen
Under sommaren hade jag kontakt med ett stort antal klubbar och personer angående vart jag skulle spela, själv siktade jag som alltid högt å satsade på USHL vilket är högstaligan för juniorer i USA där om jag är riktigt informerad en ca 80 % av spelarna får stipendium till div1 college vilket pengamässigt handlar om från 250-500 tusen om året i fyra år beroende på vilken skola du går på. Jag blev inbjuden på en rad tryouter, men för ovanlighetens skull tog jag det säkra före det osäkra å åkte inte över på någon av dessa, jag kände att jag inte hade lust att lägga pengarna som det kostade för att åka över mitt i sommarn fram å tillbaka för å göra en tryout. Dessutom hade jag info om att många av dessa tryouter är s k "moneymakers" för klubbarna då det är en spelaravgift för å delta på camperna...
Dessutom hade jag redan vart över till Boston å visat upp mig under en Showcase turnering i Marlboro, kallad Beantown Classic å fått lite kontakter redan. Jag visste att jag skulle åka över, det hade jag bestämt. Därför ville jag ha varenda dag jag fick hemma i "Köping" under sommaren så jag litade på de kontakter jag redan hade + att det mesta av arbetet tillslut sköttes av "rådgivare"...
Mina rådgivare i det här fallet, placerade mig i Fresno i NAHL vilket är en nykomling i den näst högsta divisionen för juniorer. Jag skulle komma till en klubb som suktade efter en back med min spelstil, där ja skulle få mkt istid, bra läge för att visa upp mig för collegescouter, leva hos en bra värdfamilj m m. Nått man lär sig snabbt i den här branschen är att inte ta vad någon säger för ordagrant...
Iaf dom mest kryddade historierna började i stort sett alla redan innan jag kommit till Fresno. Jag å en kille till från Sverige, Markus Palmberg, som hade hjälp av samma rådgivare, hade blivit halft om halft tillsagda att de ville ha oss på plats i Fresno den 2a Augusti. Men innan vi kunde boka flygbiljetterna var vi tvunga att gå igenom en ganska massiv process som alla som vill bo i USA måste genomgå, dvs att söka visum. Detta inkluderar att man måste åka på ett möte på amerikanske ambassaden i Stockholm där man måste visa upp inbjudan från lag/skola/arbetsgivare osv, försäkringspapper, pass med mycket mera. Det är utomordentligt korkat, eftersom många vill ha visum till USA är det väldigt lång väntetid för att få tid för att sådant möte, jag fick ett i mitten av augusti men efter ett antal telefonsamtal så visade det sig att de hade en speciell anställd som hjälpte hockeyspelare att gå före i kön... Det löste problemet för mig men Markus fick inte sitt visum förrän ett par dagar senare. Jag bestämde mig för att vänta på honom även fast coachen hade sagt att de ville ha oss där den 2a eftersom våra rådgivare sa att det inte spelade ngn roll att det tillochmed kunde vara en fördel för oss att komma in senare eftersom laget var närmare en "spikning" vilket också låter logiskt. (Mkt kan sägas om det här med mötet på ambassaden men det tar vi i nån av mina teorier senare, glöm inte å påminn mej!)
Så vi bokade biljetter den till torsdagen den 5e istället, eftersom vi skulle lämna Arlanda på morgonen å vi reste "bakåt i tiden" skulle vi komma fram sent på kvällen samma dag i Fresno. Att vi kom iväg aningen senare bekom mig inte alls vi den tidpunkten då vår rådgivare sagt att det inte spelade ngn roll för tränarna. Så jag passade ju på å göra en massa roliga saker sista veckan, va på Westerqvarn med Johan Pettersson å såg Paul Granats farsa rocka skjortan av publiken, va ner till bryggan å badade med min käre vän Elvis, va till Örebro å fick göra 2 ispass med mitt gamla lag där med mera osv
Kryddad historie nr1 sker på torsdagsmorgonen redan på Arlanda, jag, mor å far kommer dit checkar in å går å käkar lite frukost. Efter frullen möter vi Markus å hans mamma i incheckningen å först så försöker flygplatspersonalen som jobbade i incheckningen ta typ dubbelt så mkt betalt av Markus för å få ta med hans klubbor som de tog av mig... Det beror väldigt mkt på hur snäll personen är som checkar in en, hur mkt man får betala för detta specialbaggage. Iaf medans de står å tjafsar om det så säger ljushuvet i incheckningen att han inte hittar någon biljett. Att Markus inte har bokat... Eftersom vi gick igenom hela bokningsprocessen tillsammans över telefon å vi båda hade s k confirmationpage som visade på att vi bokat biljett så hade det av nån anledning strulat med betalningen från Markus kort... Så där stog vi inte allför långt innan avgång å Markus hade ingen biljett. Medans de idioterna där höll på å ringde samtal hit å dit så rann tiden ut så tillslut fick inte ens Markus köpa en ny biljett trotts att det fanns gott om platser kvar i planet. "great" tänkte jag som va tvungen å kuta genom säkerhetskontrollerna å vinka av farsan lite snabbt å inte ens säga hejdå till mor som energiskt försökte hjälpa stackars Markus att komma ombord...
Medan jag travade ut till gaten nynnande på Whitesnakes "Here I go again" on my own... i huvet så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, att lämna sin familj sitt hemland osv kändes, ångest blandat med äventyrslysta grymt speciell känsla som nog måste upplevas för å kunna förstås. Iaf i väntrummet utanför gaten vid boardingen träffade jag på en familj jag kände, hade förresten sagt hej till dom redan innan ute vid incheckningen å dom skulle med samma plan så det kändes lite bättre å veta att jag kände nån på planet. Det var faktiskt släktingar till Jack som bor uppe i Stockholm som skulle åka till USA å hälsa på släktingar. Jag lärde känna dom under en middag som jag tillsammans med Jack blev inbjudna till i deras hem där vi också såg den spännande finalen mellan USA-Kanada i OS.
Några minuter senare kom en ung tjej som jobbade på flygplatsen å talade om för mig att Markus inte skulle få komma med planet å att han skulle sova över på Arlanda å ta ett plan morgonen efter å att jag fick välja hur jag skulle göra. Men kändes inte som jag hade nått val å det verkade ju bara dumt att vänta en dag till så jag hoppade såklart på planet.
Resan gick utomordentligt smidigt, inget dåligt väder å ingen illaluktande medpassagerare heller, bra filmer i dvd:n i de små dataskärmarna som finns framför en i sätena å sov hyffsat gott med. Maten var god å jag hade några trevliga konversationer med Mats som är pappan i familjen som jag kände...
so far so good
/Jürgen
Äntligen är den här, Epa-Jögga/Gögge/Jörgen aka Big Swede blogg!
Efter många om å men så väljer jag Martin Jörgensen, 90 (alltså född 90, inom hockeykretsar svarar man alltid sitt födelseår när någon frågar när man är född, på det viset blir det lättare att jämföra spelare), alltså att starta en blogg trotts min tidigare skeptisism. Jag har tidigare ansett det lite "homo" att blogg, tyckt att det inte riktigt passar min personlighet å vill inte va en kille som skriker med orden efter uppmärksamhet. Men under mitt pågående USA-äventyr har jag nu upplevt så mkt att mitt minne svämmar över, erfarenheterna å historierna riskerar att förtvina å det tycker vore jäkligt synd för jag skulle verkligen vilja dela med mig av mina livserfarenheter till alla mina kompisar, men problemet är ju att jag har så jävla många! Skämt åsido så kommer jag på mig dag efter dag med att jag glömt berätta ngt superviktigt för någon av mina nära vänner, det känns bara inte bra. Så detta är lika mkt en dagbok å reminder för migsjälv som det är en blogg för alla mina vänner o andra intresserade att ta del av...
Iaf, bloggen kommer ha rikta sig till olika intelligens grupper från inlägg till inlägg, dvs vissa inlägg kommer vara rent idiotiska medan andra kommer ha mycket djupt tänkande ingraverat, troligen i form av mina "teorier" något som jag älskar att komma upp med i alla dess former o varianter. De som inte finner mina livsteorier intressanta lr vettiga kan lätt hoppas till nästa inlägg då jag lovar att inte ha djupa teorier i mer än vartannat inlägg. :)
Så här ligger jag alltså snart 247 månader ung å skriver om mitt liv på andra sidan den stora pölen. Traditionellt sett så är jag väll inte den öppnaste människan, eller jag vet inte hur folk ser på det men blogga känns iaf inte som någon helt naturlig grej för mig. Såvida det inte är glädje så brukar jag inte gärna dela med mig av mina känslor till omvärlden. Glädje är ngt som jag mer än jättegärna delar med mig av å försöker alltid få ut minsta lilla glädehistoria jag kan hitta på, å det har blivit många, ujujuj, mina närmaste vänner har troligen tröttnat för sjuttielva år sen men eftersom jag alltid skrattar lika gott själv troligen mest av alla åt mina rövarhistorier så kommer jag inte sluta förtelja dem :D
Tilläggas bör att det absolut inte är så att jag stänger in mina negativa känslor, såsom ledsamhet, arghet osv.. Ledsen har jag nog bara varot ett par ggr i mitt liv, ja högst 2 (lr så äre kanske så att man minns va man vill minnas ;) ) arg är jag väll lite då å då, oftast när någon behandlar mig lr någon annan orättvist, gör någon illa lr när jag blir petad av nån tränare som inte vet hur hockey ska spelas ;) För ja det är faktiskt ett återkommande fenomen, varje gång jag blir petad så har jag haft en tränare som inte riktigt kan sin hockey...
Så till de viktiga, USA-äventyret; Jag vill börja från skratch även om d va etag sen jag kom hit. Annars blir historien inte lika kryddad å äre nått jag älskar så äre kryddor i livet. Upphovet till att jag ville testa lyckan såsom många uttrycker det var från början kanske mest min käre vän Jack McNamaras förtjänst. Visst har jag alltid drömt om NHL, kollat runt på EP om spelare, ligor, klubbar osv inte bara i USA å Kanada utan även i resten av världen, men d va inte förrän jag bodde tillsammans med Jack från Boston, Massachussetts, USA som jag verkligen bestämde mig för att jag skulle åka över i år. Å när jag väll bestämde mig såsom alltid då äre inte jag vill utan då äre jag ska.
Innan förra säsongen i SSK J20 så har jag alltid varit lite för hemmakär för mitt eget bästa, jag trivs alltid som bäst nära min familj å mina vänner. Näs Gård i Västra Skedvi, Kolsva, Köping, Västmanlands län, Sverige ligger mig otroligt varmt om hjärtat å för mig är det paradiset på jorden. Iaf, låt säga att man bara har ett liv, vilket ingen ännu har lyckats bevisa för mig, men om man utgår från detta samt alla sina mål å drömmar i livet å har det i åtanke så kom jag fram till att lidandet vs upplevelsen slutade på stort + till upplevelsen. Dagens globala samhälle gör det också så simpelt å hålla kontakt med nära å kära, faktum är att programmet skype i princip gjort så att jag hittills inte längtat hem till Sverige en enda gång sen jag åkte över i månadsskiftet Juli/Augusti.
Jag hade innan förra säsongen sett fram emot att ta klivet ut i seniorhockeyn igen, att spela division 1 har jag sett fram emot i många år. Jag hade väll chansen att göra det mkt tidigare i min karriär men av olika anledningar så har jag valt att gå en annan väg, kortfattat så kan man säga att jag alltid har resonerat med mig själv att spela där jag störst utvecklingsmöjligheter. Något som inte många känner till är att jag redan som 17-åring blev inbjuden att träna med Lindlöven i div.1 å gjorde 3 veckor med dom, där jag inte alls skämdes för migsjälv. Ibland kan jag tycka att de 3 veckorna kan vara de som jag haft bäst känsla på isen i hela mitt liv...mer om d en annan gång. Jag kom iaf fram till att div.1 kan jag spela resten av livet, finns ingen åldersgräns alltså, men den här möjligheten att spela Juniorhockey/college fanns bara en gång å det gjorde valet slutligen ganska enkelt.
Dessutom är college en lysande idé för mig eftersom jag vill satsa 110% på hockeyn men samtidigt 98,5 på skolan,dvs jag vill skaffa mig en riktigt bra utbildning. Om det nu blir college nästa säsong lr någon högskola/universitet i sverige nästa säs låter jag vara osagt.
Såhär efter ca 4,5 månad härborta har jag hunnit göra lika många klubb-byten som jag gjort sedan jag började lira i 12-årsåldern. Många vill kalla mig "suitcase" som de säger härborta eller klubb..ra med mer lr mindre allvar men jag tkr absolut inte att jag är en egoistisk spelare eller försöker alltid spela för laget i första hand, vilket dock inte alltid gynnar mig...
Jag packade alltså för Kalifornien, å laget Fresno Monsters i NAHL, där fick jag stanna drygt en månad sen bar det av till, Texas, (inga traditionella hockeyområden alltså), å laget El Paso Rhinos i WSHL där jag bodde i 2,5-3 månader innan jag återigen blev "trejdad" å bor nu i Alabany, New York på totalt andra sidan av USA mot där jag startade å spelar numera för CD Selects i EJHL. Tre olika lag, tre väldigt olika delar av USA tre olika ligor å tre grymt häftiga upplevelser!
Eftersom bloggen kom till så pass sent inpå säsongen så kommer jag starta upp med att göra lite tillbaka-blickar på det som har hänt så att ni sedan kan hänga med på allt jag svamlar om i nutid...
Fresno Part 1 kommer inom kort, håll ut
/ Jugga
Iaf, bloggen kommer ha rikta sig till olika intelligens grupper från inlägg till inlägg, dvs vissa inlägg kommer vara rent idiotiska medan andra kommer ha mycket djupt tänkande ingraverat, troligen i form av mina "teorier" något som jag älskar att komma upp med i alla dess former o varianter. De som inte finner mina livsteorier intressanta lr vettiga kan lätt hoppas till nästa inlägg då jag lovar att inte ha djupa teorier i mer än vartannat inlägg. :)
Så här ligger jag alltså snart 247 månader ung å skriver om mitt liv på andra sidan den stora pölen. Traditionellt sett så är jag väll inte den öppnaste människan, eller jag vet inte hur folk ser på det men blogga känns iaf inte som någon helt naturlig grej för mig. Såvida det inte är glädje så brukar jag inte gärna dela med mig av mina känslor till omvärlden. Glädje är ngt som jag mer än jättegärna delar med mig av å försöker alltid få ut minsta lilla glädehistoria jag kan hitta på, å det har blivit många, ujujuj, mina närmaste vänner har troligen tröttnat för sjuttielva år sen men eftersom jag alltid skrattar lika gott själv troligen mest av alla åt mina rövarhistorier så kommer jag inte sluta förtelja dem :D
Tilläggas bör att det absolut inte är så att jag stänger in mina negativa känslor, såsom ledsamhet, arghet osv.. Ledsen har jag nog bara varot ett par ggr i mitt liv, ja högst 2 (lr så äre kanske så att man minns va man vill minnas ;) ) arg är jag väll lite då å då, oftast när någon behandlar mig lr någon annan orättvist, gör någon illa lr när jag blir petad av nån tränare som inte vet hur hockey ska spelas ;) För ja det är faktiskt ett återkommande fenomen, varje gång jag blir petad så har jag haft en tränare som inte riktigt kan sin hockey...
Så till de viktiga, USA-äventyret; Jag vill börja från skratch även om d va etag sen jag kom hit. Annars blir historien inte lika kryddad å äre nått jag älskar så äre kryddor i livet. Upphovet till att jag ville testa lyckan såsom många uttrycker det var från början kanske mest min käre vän Jack McNamaras förtjänst. Visst har jag alltid drömt om NHL, kollat runt på EP om spelare, ligor, klubbar osv inte bara i USA å Kanada utan även i resten av världen, men d va inte förrän jag bodde tillsammans med Jack från Boston, Massachussetts, USA som jag verkligen bestämde mig för att jag skulle åka över i år. Å när jag väll bestämde mig såsom alltid då äre inte jag vill utan då äre jag ska.
Innan förra säsongen i SSK J20 så har jag alltid varit lite för hemmakär för mitt eget bästa, jag trivs alltid som bäst nära min familj å mina vänner. Näs Gård i Västra Skedvi, Kolsva, Köping, Västmanlands län, Sverige ligger mig otroligt varmt om hjärtat å för mig är det paradiset på jorden. Iaf, låt säga att man bara har ett liv, vilket ingen ännu har lyckats bevisa för mig, men om man utgår från detta samt alla sina mål å drömmar i livet å har det i åtanke så kom jag fram till att lidandet vs upplevelsen slutade på stort + till upplevelsen. Dagens globala samhälle gör det också så simpelt å hålla kontakt med nära å kära, faktum är att programmet skype i princip gjort så att jag hittills inte längtat hem till Sverige en enda gång sen jag åkte över i månadsskiftet Juli/Augusti.
Jag hade innan förra säsongen sett fram emot att ta klivet ut i seniorhockeyn igen, att spela division 1 har jag sett fram emot i många år. Jag hade väll chansen att göra det mkt tidigare i min karriär men av olika anledningar så har jag valt att gå en annan väg, kortfattat så kan man säga att jag alltid har resonerat med mig själv att spela där jag störst utvecklingsmöjligheter. Något som inte många känner till är att jag redan som 17-åring blev inbjuden att träna med Lindlöven i div.1 å gjorde 3 veckor med dom, där jag inte alls skämdes för migsjälv. Ibland kan jag tycka att de 3 veckorna kan vara de som jag haft bäst känsla på isen i hela mitt liv...mer om d en annan gång. Jag kom iaf fram till att div.1 kan jag spela resten av livet, finns ingen åldersgräns alltså, men den här möjligheten att spela Juniorhockey/college fanns bara en gång å det gjorde valet slutligen ganska enkelt.
Dessutom är college en lysande idé för mig eftersom jag vill satsa 110% på hockeyn men samtidigt 98,5 på skolan,dvs jag vill skaffa mig en riktigt bra utbildning. Om det nu blir college nästa säsong lr någon högskola/universitet i sverige nästa säs låter jag vara osagt.
Såhär efter ca 4,5 månad härborta har jag hunnit göra lika många klubb-byten som jag gjort sedan jag började lira i 12-årsåldern. Många vill kalla mig "suitcase" som de säger härborta eller klubb..ra med mer lr mindre allvar men jag tkr absolut inte att jag är en egoistisk spelare eller försöker alltid spela för laget i första hand, vilket dock inte alltid gynnar mig...
Jag packade alltså för Kalifornien, å laget Fresno Monsters i NAHL, där fick jag stanna drygt en månad sen bar det av till, Texas, (inga traditionella hockeyområden alltså), å laget El Paso Rhinos i WSHL där jag bodde i 2,5-3 månader innan jag återigen blev "trejdad" å bor nu i Alabany, New York på totalt andra sidan av USA mot där jag startade å spelar numera för CD Selects i EJHL. Tre olika lag, tre väldigt olika delar av USA tre olika ligor å tre grymt häftiga upplevelser!
Eftersom bloggen kom till så pass sent inpå säsongen så kommer jag starta upp med att göra lite tillbaka-blickar på det som har hänt så att ni sedan kan hänga med på allt jag svamlar om i nutid...
Fresno Part 1 kommer inom kort, håll ut
/ Jugga
