Äntligen är den här, Epa-Jögga/Gögge/Jörgen aka Big Swede blogg!
Efter många om å men så väljer jag Martin Jörgensen, 90 (alltså född 90, inom hockeykretsar svarar man alltid sitt födelseår när någon frågar när man är född, på det viset blir det lättare att jämföra spelare), alltså att starta en blogg trotts min tidigare skeptisism. Jag har tidigare ansett det lite "homo" att blogg, tyckt att det inte riktigt passar min personlighet å vill inte va en kille som skriker med orden efter uppmärksamhet. Men under mitt pågående USA-äventyr har jag nu upplevt så mkt att mitt minne svämmar över, erfarenheterna å historierna riskerar att förtvina å det tycker vore jäkligt synd för jag skulle verkligen vilja dela med mig av mina livserfarenheter till alla mina kompisar, men problemet är ju att jag har så jävla många! Skämt åsido så kommer jag på mig dag efter dag med att jag glömt berätta ngt superviktigt för någon av mina nära vänner, det känns bara inte bra. Så detta är lika mkt en dagbok å reminder för migsjälv som det är en blogg för alla mina vänner o andra intresserade att ta del av...
Iaf, bloggen kommer ha rikta sig till olika intelligens grupper från inlägg till inlägg, dvs vissa inlägg kommer vara rent idiotiska medan andra kommer ha mycket djupt tänkande ingraverat, troligen i form av mina "teorier" något som jag älskar att komma upp med i alla dess former o varianter. De som inte finner mina livsteorier intressanta lr vettiga kan lätt hoppas till nästa inlägg då jag lovar att inte ha djupa teorier i mer än vartannat inlägg. :)
Så här ligger jag alltså snart 247 månader ung å skriver om mitt liv på andra sidan den stora pölen. Traditionellt sett så är jag väll inte den öppnaste människan, eller jag vet inte hur folk ser på det men blogga känns iaf inte som någon helt naturlig grej för mig. Såvida det inte är glädje så brukar jag inte gärna dela med mig av mina känslor till omvärlden. Glädje är ngt som jag mer än jättegärna delar med mig av å försöker alltid få ut minsta lilla glädehistoria jag kan hitta på, å det har blivit många, ujujuj, mina närmaste vänner har troligen tröttnat för sjuttielva år sen men eftersom jag alltid skrattar lika gott själv troligen mest av alla åt mina rövarhistorier så kommer jag inte sluta förtelja dem :D
Tilläggas bör att det absolut inte är så att jag stänger in mina negativa känslor, såsom ledsamhet, arghet osv.. Ledsen har jag nog bara varot ett par ggr i mitt liv, ja högst 2 (lr så äre kanske så att man minns va man vill minnas ;) ) arg är jag väll lite då å då, oftast när någon behandlar mig lr någon annan orättvist, gör någon illa lr när jag blir petad av nån tränare som inte vet hur hockey ska spelas ;) För ja det är faktiskt ett återkommande fenomen, varje gång jag blir petad så har jag haft en tränare som inte riktigt kan sin hockey...
Så till de viktiga, USA-äventyret; Jag vill börja från skratch även om d va etag sen jag kom hit. Annars blir historien inte lika kryddad å äre nått jag älskar så äre kryddor i livet. Upphovet till att jag ville testa lyckan såsom många uttrycker det var från början kanske mest min käre vän Jack McNamaras förtjänst. Visst har jag alltid drömt om NHL, kollat runt på EP om spelare, ligor, klubbar osv inte bara i USA å Kanada utan även i resten av världen, men d va inte förrän jag bodde tillsammans med Jack från Boston, Massachussetts, USA som jag verkligen bestämde mig för att jag skulle åka över i år. Å när jag väll bestämde mig såsom alltid då äre inte jag vill utan då äre jag ska.
Innan förra säsongen i SSK J20 så har jag alltid varit lite för hemmakär för mitt eget bästa, jag trivs alltid som bäst nära min familj å mina vänner. Näs Gård i Västra Skedvi, Kolsva, Köping, Västmanlands län, Sverige ligger mig otroligt varmt om hjärtat å för mig är det paradiset på jorden. Iaf, låt säga att man bara har ett liv, vilket ingen ännu har lyckats bevisa för mig, men om man utgår från detta samt alla sina mål å drömmar i livet å har det i åtanke så kom jag fram till att lidandet vs upplevelsen slutade på stort + till upplevelsen. Dagens globala samhälle gör det också så simpelt å hålla kontakt med nära å kära, faktum är att programmet skype i princip gjort så att jag hittills inte längtat hem till Sverige en enda gång sen jag åkte över i månadsskiftet Juli/Augusti.
Jag hade innan förra säsongen sett fram emot att ta klivet ut i seniorhockeyn igen, att spela division 1 har jag sett fram emot i många år. Jag hade väll chansen att göra det mkt tidigare i min karriär men av olika anledningar så har jag valt att gå en annan väg, kortfattat så kan man säga att jag alltid har resonerat med mig själv att spela där jag störst utvecklingsmöjligheter. Något som inte många känner till är att jag redan som 17-åring blev inbjuden att träna med Lindlöven i div.1 å gjorde 3 veckor med dom, där jag inte alls skämdes för migsjälv. Ibland kan jag tycka att de 3 veckorna kan vara de som jag haft bäst känsla på isen i hela mitt liv...mer om d en annan gång. Jag kom iaf fram till att div.1 kan jag spela resten av livet, finns ingen åldersgräns alltså, men den här möjligheten att spela Juniorhockey/college fanns bara en gång å det gjorde valet slutligen ganska enkelt.
Dessutom är college en lysande idé för mig eftersom jag vill satsa 110% på hockeyn men samtidigt 98,5 på skolan,dvs jag vill skaffa mig en riktigt bra utbildning. Om det nu blir college nästa säsong lr någon högskola/universitet i sverige nästa säs låter jag vara osagt.
Såhär efter ca 4,5 månad härborta har jag hunnit göra lika många klubb-byten som jag gjort sedan jag började lira i 12-årsåldern. Många vill kalla mig "suitcase" som de säger härborta eller klubb..ra med mer lr mindre allvar men jag tkr absolut inte att jag är en egoistisk spelare eller försöker alltid spela för laget i första hand, vilket dock inte alltid gynnar mig...
Jag packade alltså för Kalifornien, å laget Fresno Monsters i NAHL, där fick jag stanna drygt en månad sen bar det av till, Texas, (inga traditionella hockeyområden alltså), å laget El Paso Rhinos i WSHL där jag bodde i 2,5-3 månader innan jag återigen blev "trejdad" å bor nu i Alabany, New York på totalt andra sidan av USA mot där jag startade å spelar numera för CD Selects i EJHL. Tre olika lag, tre väldigt olika delar av USA tre olika ligor å tre grymt häftiga upplevelser!
Eftersom bloggen kom till så pass sent inpå säsongen så kommer jag starta upp med att göra lite tillbaka-blickar på det som har hänt så att ni sedan kan hänga med på allt jag svamlar om i nutid...
Fresno Part 1 kommer inom kort, håll ut
/ Jugga
Iaf, bloggen kommer ha rikta sig till olika intelligens grupper från inlägg till inlägg, dvs vissa inlägg kommer vara rent idiotiska medan andra kommer ha mycket djupt tänkande ingraverat, troligen i form av mina "teorier" något som jag älskar att komma upp med i alla dess former o varianter. De som inte finner mina livsteorier intressanta lr vettiga kan lätt hoppas till nästa inlägg då jag lovar att inte ha djupa teorier i mer än vartannat inlägg. :)
Så här ligger jag alltså snart 247 månader ung å skriver om mitt liv på andra sidan den stora pölen. Traditionellt sett så är jag väll inte den öppnaste människan, eller jag vet inte hur folk ser på det men blogga känns iaf inte som någon helt naturlig grej för mig. Såvida det inte är glädje så brukar jag inte gärna dela med mig av mina känslor till omvärlden. Glädje är ngt som jag mer än jättegärna delar med mig av å försöker alltid få ut minsta lilla glädehistoria jag kan hitta på, å det har blivit många, ujujuj, mina närmaste vänner har troligen tröttnat för sjuttielva år sen men eftersom jag alltid skrattar lika gott själv troligen mest av alla åt mina rövarhistorier så kommer jag inte sluta förtelja dem :D
Tilläggas bör att det absolut inte är så att jag stänger in mina negativa känslor, såsom ledsamhet, arghet osv.. Ledsen har jag nog bara varot ett par ggr i mitt liv, ja högst 2 (lr så äre kanske så att man minns va man vill minnas ;) ) arg är jag väll lite då å då, oftast när någon behandlar mig lr någon annan orättvist, gör någon illa lr när jag blir petad av nån tränare som inte vet hur hockey ska spelas ;) För ja det är faktiskt ett återkommande fenomen, varje gång jag blir petad så har jag haft en tränare som inte riktigt kan sin hockey...
Så till de viktiga, USA-äventyret; Jag vill börja från skratch även om d va etag sen jag kom hit. Annars blir historien inte lika kryddad å äre nått jag älskar så äre kryddor i livet. Upphovet till att jag ville testa lyckan såsom många uttrycker det var från början kanske mest min käre vän Jack McNamaras förtjänst. Visst har jag alltid drömt om NHL, kollat runt på EP om spelare, ligor, klubbar osv inte bara i USA å Kanada utan även i resten av världen, men d va inte förrän jag bodde tillsammans med Jack från Boston, Massachussetts, USA som jag verkligen bestämde mig för att jag skulle åka över i år. Å när jag väll bestämde mig såsom alltid då äre inte jag vill utan då äre jag ska.
Innan förra säsongen i SSK J20 så har jag alltid varit lite för hemmakär för mitt eget bästa, jag trivs alltid som bäst nära min familj å mina vänner. Näs Gård i Västra Skedvi, Kolsva, Köping, Västmanlands län, Sverige ligger mig otroligt varmt om hjärtat å för mig är det paradiset på jorden. Iaf, låt säga att man bara har ett liv, vilket ingen ännu har lyckats bevisa för mig, men om man utgår från detta samt alla sina mål å drömmar i livet å har det i åtanke så kom jag fram till att lidandet vs upplevelsen slutade på stort + till upplevelsen. Dagens globala samhälle gör det också så simpelt å hålla kontakt med nära å kära, faktum är att programmet skype i princip gjort så att jag hittills inte längtat hem till Sverige en enda gång sen jag åkte över i månadsskiftet Juli/Augusti.
Jag hade innan förra säsongen sett fram emot att ta klivet ut i seniorhockeyn igen, att spela division 1 har jag sett fram emot i många år. Jag hade väll chansen att göra det mkt tidigare i min karriär men av olika anledningar så har jag valt att gå en annan väg, kortfattat så kan man säga att jag alltid har resonerat med mig själv att spela där jag störst utvecklingsmöjligheter. Något som inte många känner till är att jag redan som 17-åring blev inbjuden att träna med Lindlöven i div.1 å gjorde 3 veckor med dom, där jag inte alls skämdes för migsjälv. Ibland kan jag tycka att de 3 veckorna kan vara de som jag haft bäst känsla på isen i hela mitt liv...mer om d en annan gång. Jag kom iaf fram till att div.1 kan jag spela resten av livet, finns ingen åldersgräns alltså, men den här möjligheten att spela Juniorhockey/college fanns bara en gång å det gjorde valet slutligen ganska enkelt.
Dessutom är college en lysande idé för mig eftersom jag vill satsa 110% på hockeyn men samtidigt 98,5 på skolan,dvs jag vill skaffa mig en riktigt bra utbildning. Om det nu blir college nästa säsong lr någon högskola/universitet i sverige nästa säs låter jag vara osagt.
Såhär efter ca 4,5 månad härborta har jag hunnit göra lika många klubb-byten som jag gjort sedan jag började lira i 12-årsåldern. Många vill kalla mig "suitcase" som de säger härborta eller klubb..ra med mer lr mindre allvar men jag tkr absolut inte att jag är en egoistisk spelare eller försöker alltid spela för laget i första hand, vilket dock inte alltid gynnar mig...
Jag packade alltså för Kalifornien, å laget Fresno Monsters i NAHL, där fick jag stanna drygt en månad sen bar det av till, Texas, (inga traditionella hockeyområden alltså), å laget El Paso Rhinos i WSHL där jag bodde i 2,5-3 månader innan jag återigen blev "trejdad" å bor nu i Alabany, New York på totalt andra sidan av USA mot där jag startade å spelar numera för CD Selects i EJHL. Tre olika lag, tre väldigt olika delar av USA tre olika ligor å tre grymt häftiga upplevelser!
Eftersom bloggen kom till så pass sent inpå säsongen så kommer jag starta upp med att göra lite tillbaka-blickar på det som har hänt så att ni sedan kan hänga med på allt jag svamlar om i nutid...
Fresno Part 1 kommer inom kort, håll ut
/ Jugga
Kommentarer
Postat av: #13
Idianhövdingen in the U.S
Stort!
Postat av: Steinarsigrun
I found this site very useful while surfing Google.Interesting page containing serveral helpful information and nice pictures. Greetings
Trackback
