epajoggas

I morse så lämnade Peter oss å åkte hem till Sverige igen å Götlaborg. Det var väldigt tråkigt eftersom vi blivit mer lr mindre tajta som man blir när man bor tillsammans speciellt utomlands. Han hade väll flera orsaker till att åka hem men inget sådär väldigt specifikt utan det var nog mest kulturkrocken som tog... Iaf så har jag fått se svenskar lämna å åka hem medan jag fortfarande är kvar här borta, jag har lärt mig att lära känna personer ganska nära inpå å sen säga adjö ett par gånger. Förra året så bodde jag med Markus Palmberg i Fresno, han blev som jag skrev under förra säsongen trejdad några dagar innan mig för att sedermera bara få några träningar i Corpus Christi i Texas för att sedan trejdas en andra gång men åkte då hem till Rättvik i Svedala å spruta in poäng i ettan istället. När man bor en månad eller mer tillsammans med nån å umgås varje dag så lär man känna folk, så det är alltid tråkigt när dom åker hem. I Fresno hade vi även Alexander Johansson och Martin Lundberg i laget, som även dom åkte hem till Sverige, angående Alexander så finns det en rätt sjuk historia om hur coacherna sände hem honom till Sverige för att fixa visum för att han skulle återvända till laget en vecka senare men när han väl var hemma i Sverige så hörde dom aldrig av sig och var helt omöjliga att få tag på på alla sätt, så Alexander som hade lämnat massa saker i Fresno där han dessutom spelade säsongen innan åkte över igen den ca 25 timmar långa resan och uppskattningsvis 12000 dyra biljetten. Väl på plats så gick han in å skällde ut coacherna för hur dom hade betett sig och med all rätt så tog dom på sig ansvaret å var villiga att betala för att han skulle få gratis boende osv för att få stanna resten av säsongen å spela med b-laget men det var inget som var aktuellt, speciellt inte efter deras beteende. Tränarna hade ju såklart trott att vi skiter å att svara å så så kommer han inte tillbaka, men de kanske borde ha kollat upp att Alexander tex hade en i princip sprillans Mustang som han fortfarande var tvungen att ta itu med därborta. Jaja så kan man iaf också beté sig som tränare, uselt... Iaf tillbaka till ämnet, hemfärder till fosterlandet

Alexander lämnade Fresno ungefär samtidigt som mig kan man säga, även om han då kom tillbaka nån vecka sen... Martin Lundberg blev kvar längst av oss, han fick endel speltid men även han vände hem till Sverige efter några månader. Så kom jag till El Paso, där blev jag en del i att Oliver Wong fick lämna och trejdades till Bakersfield vilket han å en finne som också fick lämna El Paso vid namn Jesse Kantanen sedermera lämnade för att fara vidare till ett lag norrut där de båda gjorde succé får man säga. Iaf dom två åkte ju inte hem. :P

Sen kvar i El Paso blev ju jag å Jonatan som tidigare gjort gästinlägg här i bloggen! REkommenderas att läsa! Iaf så bodde vi också ihop i 2 månader cirkus, plus att vi umgicks efter det också dagligen såklart, som ni som följt bloggen vet så blev han tvungen att åka hem pga hälsan, därför tycker jag det är riktigt kul att han nu förra veckan anlände till Winnipeg i Kanada, bara ett bilåkar-avstånd ifrån mig här i Minnesota för att än en gång ge sig på utmaningen att spela juniorhockey häröver i Nordamerika. Tycker alla ska gå in å gilla Jonatan på Eliteprospects på denna länken http://eliteprospects.com/player.php?player=23378 för det mod och den karaktär han visar med att återvända efter förra säsongens tragedi, stort tycker jag!

Nu har iaf en ytterligare vän vänt hem till Svedala imorse å jag hoppas de som är kvar såhär långt nu väljer å får chansen/inte tvingas åka hem så dom får vara med å uppleva hela året med mig härborta ;)

Dessutom har jag lite egna stats i huvet på svenskar som spelade juniorhockey härborta i USA förra året, av ca 10 som jag känner till så var det bara 3 som inte blev trejdade, där kan ni se problematiken med importreglerna härborta...

Slutligen vill jag bara rikta en tanke till alla berörda i flygkraschen i Ryssland, tyvärr är det ju precis sånt där som inte får ske, alltså det som inte behöver ske, tekniska fel eller individuella misstag ska inte behöva leda till att unga människor får sätta livet till, då kan vi ju lika gärna sluta använda modern teknik, det är ju inte värt priset...

/Jögga

Tjenare "Dagboken"

Sen sist har jag hunnit plugga mkt, haft upptaktsmöte med hockeylaget, fått prova ut utrustningen, träffat alla i coaching teamet, fystränaren, materialare och "trainern" (sjukgymnast!?). Fick sajna lite fler papper om att jag är frisk, undrar hur mkt stämd jag skulle nli om det visade sig att jag led av någon allvarig sjukdom så många läkarintyg mm som jag har skrivit under och intygat om min kryhet. Vi fick en genomgång av schemat å sen visade även vår fystränare John Swanson hur man måste göra på Murph-testet den 12e. Efter mötet passade en tredjedel av laget, uppskattningsvis, förmodligen de flesta seriösaste, att köra igenom hela testet för att se om vi klarade det, jag puttsade min tid från förra veckan med 4 minuter ungefär å slutade på hyffsade men inte alls tillfredställande 53:12 min.

Tydligen hade någon spelare på highschool gjort testet under 30 min, killen måste ju väga fjäder å helium tycker man...

Sen har jag pluggat Calculus hela dagen, mer eller mindre. Sin, Cos, Tan, Sec, Ln, e, y, x, z, c+b, lim. Att räkna med imaginära tal, (tal som inte finns), eller negativ å positiv oändlighet, det kräver sin klurighet, känner mig som Einstein när jag räknar rätt utan å kika facit :P

Imorrn drar första ispasset igång förresten, YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEY :D

Som man har väntat, helt sjukt, har aldrig varit mer taggad inför en säsong som den här, jag har ju sagt att det här ska bli min genombrottssäsong :)

just nu är vi 4 lag uppdelade varav det ska bli ett "A-lag" som kallas varsity team och ett "B-lag" som fungerar typ som farmarlag å som kallas JV (Junior Varsity). Det är i nuläget 17 backar i truppen! Jag antar att det kommer att spelas på 6, kanske en extra på bänken under matcher, så det gäller ju att visa framfötterna, å så tänker ju såklart alla, så det gäller å sticka ut, så det ska jag försöka med. Blir nog dock mest med fysiskt spel dock...

Med tanke på att det var 200 på plats i Fresno när jag kom förra året, å att dom hade sållat bort runt 500 under flera sommarcamper + att det tillkom ett 10-30-tal spelare under min tid där förra året så känns det här som en liten tryout! :P

Sjukt hur mkt folk det finns som vill spela ishockey härborta, det är inte så många som egentligen förstår hur mkt spelare det finns härborta. konstigt att inte toppen är bättre å framförallt, en MYCKET STOR ELOGE till det lilla pyttelandet Sverige som lyckas hävda sig, med det lilla antalet spelare vi har, förhållandevis, å jag tänker ofta på vad det är vi gör så himla bra i Svedala för å vara så dominanta i världshockeyn som jag faktiskt vill hävda att vi är!!

Nog snicksnackat för den här gången, mer bilder kommer nog inom ett par veckor, vill inte utstå som den där knäppa turisten som springer runt å tar bilder på allt :P

/ Jorge

Ja, helt ologiskt så kallar man ju i USA sporten som man springer med bollen i händerna hela tiden för Fotball, å sen sporten som vi i resten av världen kallar för fotboll för att man spelar boll med fötterna det kallas jänkarna för SOCCER. Men men, äre så i USA så äre ju såklart så det ska vara så det kommer dom nog inte ändra på i första taget, precis som man vägrar gå ifrån mätsystemet med miles, yards, feet och inches, istället för metersystemet som är 100 gånger mer logiskt och används i övriga världen...

Soccerlaget vann igår med 2-0 i sin premiär å Fotballs"laget vann med 38-0 eller ngt sådant å hela skolan plus halva stan va på plats för å kika på den omåttligt poplära sporten å följa sitt Johnnies lag. Längtar som sjutton tills Hockey-Johnniesarna kommer igång också, alltså vi som spelar på is! Nu har ju dom andra lagen börjat bra så nu har vi ju lite press på oss om vi vill vara med å fajtas om publiken... Annars är hockeyn omåttligt populär här i Minnesota state det märks överallt! Kul tycker jag!

Ja nu har jag haft mina tre första riktiga skoldagar. Dom är inte så långa direkt, ca 3 timmar lektion om dagen... Jag fick riktigt bra resultat på mitt engelskatest så jag behövde inte läsa någon engelskakurs utan de rekommenderade att jag skulle ta ngt annat istället så jag valde calculus, egentligen ville jag ha accounting men det passade inte in i mitt schema. Efter att inte ha läst matte på 3,5 år och dessutom med massa nya termer å allting på engelska känner jag att den kursen kommer vara den som jag ligger närmast ett "fail" i. Men det är väll bara ta sig i kragen å plugga lite extra så ska det väll orna sig. De övriga kurserna jag läser nu innan jul är; Economics (nationalekonomi), First Year Seminar (en obligatorisk kurs där man lär sig om studietekniker, presentationstekniken, diskussionstekniker, ska förbättra sitt skrivande osv för att anpassa sig till universitetsnivå), Cultural Academic Orientation (detta är en obligatorisk kurs för alla internationella studenter som man har för att läsa sig lite mer om kulturen, studiemiljö osv i USA), Calculus ( matematikkurs med mkt algebra, ekvationer, grafer, och geometri), och historia (amerikansk i första hand). Hittills gillar jag alla mina lektioner.

Har köpt alla mina böcker nu också ca 10 stycken så det är bara börja plöja igenom dom. Imorn har vi upptaktsmöte med hockeyn så det ska bli otroligt kul att komma igång med uttagningarna å allt nu :)

Jag var i förrgår å kollade på fotbollslagets seriepremiär som dom vann enkelt med 2-0. Tror fotbollslaget håller typ div4 klass rent skicklighetsmässigt men typ div.2 klass krigarmässigt om ni förstår vad jag menar...

Ska alldeles strax sticka iväg till amerikanska fotbollsarenan nu, för att beskåda den premiären, det förväntas bli runt 15000 pers på plats och det är en "very big deal" här på skolan. Alla har vart igång hela morgonen å gått runt å sjungit å alla går klädda i rött, vilket är lagets officiella färger. Bilder från matchen och även "soccer"-matchen i förrgår kommer inom kort :)

Igår gjorde jag Murphy-testet igen, slutade på 57:18 min. (2*1,6 km löpning, 100 räckhävningar/chins, 200 armhävningar och 300 benböj) Egentligen skulle jag kunnat kapa tiden med säkert 10-15 minuter om jag hade vart lite bättre på chins...

Höres

Igårkväll körde vi ett riktigt hårt träningspass på gymmet, sedan var det egentligen dans/collegeparty i Sexton men eftersom jag var på dans hela natten igår så skippade jag den å laddade för klassrummet idag istället. Nu har man precis vaknat, otroligt sliten, men efter en stor frukost bestående av en nygräddad våffla med sirap, en plain bagel med cream cheese (philadelphia-ost typ), en tallrik scrambled eggs, en glas gatorade, ett glas äppeljuice och en breakfast biscuit så var man i hyffsad form igen...

Ny ska vi iväg till kyrkan där alla lärarna skulle ha nån mässa, vilket förskjuter den här första dagens lektioner med ett par timmar, så jag har min första lektion, Economics 111 kl 10 .15 istället för 8.00.

Förhoppningen är att jag ska hinna söka lite jobb på campus och hinna träna ännu hårdare på gymmet i eftermiddag/kväll också. Fullt upp alltså.

Ha det bra!

/Jorgs

Här va vi påväg att sätta oss å äta lite å få lite välkomsttal osv från skolans överhuvuden.



En liten kärra som parkerat på campus, små fälgar på den här trucken, den skulle vi ha hemma på gårn å köra med i leran ;)



Sexton Building, det är en byggnad precis bredvid där jag bor på campus som har minilivs/souvenirshop, restaurang, study rooms m.m.



Här är en bild från mitt dorm. Det är ett ganska enkelt boende man har, två sängar, två skrivbord, två stora garderober, två byråar å ett hörn med handfat osv.. Inte så mkt å städa + att man får maten frukost, lunch, middag + mellanmål så man behöver inget kök å behöver således inte heller diska (excellent) :D




Tror detta va nån middag vi hade, käkade kyckling med ris å diverse. Kycklingen hade insprutat nånting innuti sig, aldrig ätit ngt liknande förr men det va riktigt gott :)











Jag och min kanadensiska rumskamrat Zach är redo för möte med han som är Boss på Universitet, alla hade vi ett möte eller vad man ska kalla det med honom så man va tvungen å va lite uppklädd, han spelade piano å håll lite fina tal till oss han med sen va vi på dansgala.



Jag och Peter Sjögren, en ny bekantskap som även han är hockeyback från Sverige, närmare bestämt Kungsbacka i Göteborg.



Dags för foto av alla förstaårs-"Johnnies" dvs alla killarna i freshman class.



På den fina middagen fick man tillochmed sallad ;)





Alla tjusigt uppklädda påväg till dansgalan... Vissa körde kostym å keps, det funkar ju det med :P



Nattbussarna med grym stämning ombord :)


Tjejernas "The Bennies" Baskethall




Skolans poker/black jack/spel-turnering i full gång :)



Trökig stekare vid Blackjacken i the States ;)



Idag hade vi ngn slags teambuilding/fine arts/community/uppträdande/ja jag vet inte, vi satt alla i en stor teatersal å hade lite filmvisning + lite lektion i samspel i slaginstrument och fokuserande övningar å sång. Riktigt kul tyckte en annan, väldigt speciellt dock...






I Tommy Hall så finns det i källaren en lokal som kommer utnyttjas endel i vinter. Den kallas "The Rat Hole" och där finns, massa biljard å pingisbord, lite spelmaskiner, tv, xbox å andra tv-spel, flipperspel å alltmöjligt annat. Vi var där å softade lite idag, jag hittade en pokerkö som fått sig några förmånga stötar :P



American Fotball arenan.



Ganska ny löparbana som redan har börjat användas av undertecknad.



Baksidan på sportcentrumet, inne i denna byggnaden finns, squash-hallar, klätterväggshallar, inomhusfriidrottsarena, simhall, gym, massor med omklädningsrum, basketarena å mycket mer, där inne tillsammans med ishallen kommer man spendera mycket av sin fritid i år :)



En ganska tom fotbollsarena men kommer nog bli rätt fränt när det är 17 000 pers på plats som de hade förra året, återkommer med bilder när deras matcher har dragit igång :)



Tur att dom har stor arena, för i det fotbollslaget är dom 200 spelare. Dom har som princip att inte peta någon förstaårselev därav är det så många i truppen...


Pojkarna är glada att det regnar å springer i vattenpölarna å leker ;)




Jag, Buzz och Peter

Igår å idag har vi haft rundtur på campus mest hela dagarna, lärt oss hitta till alla olika avdelningar å salar m.m. Vi har också hunnit med att introduceras till de viktigaste personerna på skolan å fått hjälp med schemaläggning å val av kurser med mera. Annars hade vi en Cook-Out igår tillsammans med alla internationella studenter, det innebar i princip att vi käkade hamburgare å korv med bröd tillsammans. Idag på kvällen efter lite gym å engelskatest m.m. så hade vi Pizza-Party ilket innebar att vi lyssnade på hög musik, minglade, käkade så mkt pizza, chips, glass osv som vi ville + att vi körde lite amerikansk fotboll å badminton å lite andra lekar utomhus i det fina vädret. Än så länge har det nog serverats chips på 3 av 4 måltider vilket är beundransvärt och man börjar inse varför första året kallas "15-pound year" haha. Obegränsat med mat, ofta onyttig om man så vill kan lätt leda till viktuppgång om man inte idrottar eller dylikt...

Har inte haft med mig kameran dom här första dagarna dumt nog men ska försöka ha det i framtiden, så håll ut så kommer det snart lite fina foton å mumsa på ;)

/ Marty

Idag va jag, Zach, Peter å Fredrik ute å löpte ca 5-6 km i en slinga runt sjön, jag höll på å springa över en sån här liten vacker typ :P

Gardener snake,

Efter en otroligt lång sommar hade jag packat för att åka till ett höstgrått Minnesota, väl på plats fick jag en glad överaskning, alla springer runt i flippflopp å tischa! Jag som inte ens packade ner ett par shorts fick sota för det, tur att jag inte tog med mig kängorna bara det hade vart skämmigt. Annars är 30 gradig värme å klarblå himmel inget jag gråter över. Kanske kan man få en bränna den här sommarn iaf, men, men, jag är ju inte från Mjölby ändå...

Första två dagarna har jag bara kommit på plats i mitt rum, lärt känna min kanadensiska rumskamrat Zach och ätit otroliga mängder sockrad mat, typ. Alla är otroligt sociala å utåtriktade som vanligt å engelskan flyter på. Vi har inte börjat träna med laget än men ska iaf till gymmet eller löparbanan ikväll å försöka komma igång efter jetlaggen. Förra året hade jag redan spelat 3 matcher vid det här laget, direkt efter landning, med ett 2 timmar mer tidsomställning, å bara ett ispass med Örebro J20 i benen innan. Ursinnig är/var jag! Riktigt ursinnig, har inte en tanke på å dra på mig matchstället i nuläget, helt seg i basen, känns som jag har käkat sniglar med knäck så seg är man....

Hörs

/Jögga

Sista delen av El Paso artiklarna. Ja, som ni läste i Jonatans gästinlägg blev han sjuk å blev tillslut tvungen att avbryta säsongen och åka hem till Sverige. Otrolig otur för Jonatan, jag ska berätta min syn på händelsen. Det var så att vi hade tagit för mycket utvisningar under helgens matcher å mkt pga det förlorat, därför åkte vi mer skridskor än tidigare på träningen. Träningarna var stenhårda normalt sett, 2 timmar, minst, ibland längre när matchen i slutet drog ut på tiden, och stenhård disciplin rakt igenom. Straff med armhävningar, situps och skridskoåkning om vi missade passningar eller på annat sätt gjorde något. På det viset blev det otrolid disciplin på laget. Jag gillade det, men måste erkänna att jag hade problem med att orka ibland alltså, har aldrig känt så förut. Att komma till träningen å vara rädd att man kanske kommer å stupa typ...

Iaf så körde vi en övning kallad "mountain climber", vilket går ut på man åker skridskor, från förlängda, till närmsta blå, tillbaka, till röd, tilbaka, till bortre blå, tillbaka och till bortre förlängda och tillbaka. Målet är att man ska nå ner under 45 sekunder. Jag kom ner i 47 som lägst tror jag, låg normalt på 47-53 beroende på hur många gånger å hur trött man var. Två spelare kom ner i 45 sekunder under perioden jag var därnere + ett proffs som spela i CHL som gjorde en träning med oss kom ner i 43.

Iaf det är en oerhört jobbig övning normalt sett, lägg därtill att vi körde den på slutet av en 2 timmar lång tuff träning, dessutom var träningen relativt tidigt på dygnet, mellan 8-10. Vi körde i typ 5 grupper, Jonatan var alltid topp i sin grupp, en riktigt ettrig skridskoåkare med bra driv och fin inställning.

Just den här träningen skulle var coach som sagt upprörd och rasande, så vi skulle köra 3 tycken mountain climbers och om man inte slog sin bästa tid minst två av de tre gångerna var man tvungen att åka en 4e gång osv...

I princip en omöjlig uppgift kändes det som, men som coach därnere tydligt klargjorde för oss varje dag handlar allting om att pressa sigsjälv utanför sin "comfort zone", tänja sina gränser för hut  hårt man pallar med att köra, i princip. Iaf så visade det sig att rätt många klarade sig, men många gjorde det inte. När Jonatan var på sin 6:e runda, då bara han och en annan spelare var kvar, (jag vet inte varför Jonatan, som normalt är väldigt vältränad hamnade bland dom sämsta just den dagen, tror det kanske var för att han normalt sett verkligen pressade sig sitt allra yttersta å det bara inte gick å tänja gränsen mer) Iaf, så va han en mkt bättre tränad person och skridskoåkare än den andre som va kvar.

Vi som var klara satt i båset och hämtade andan, dock såsom alltid så hängde faran i luften. För om inte Jonatan å den andra killen skulle klara sin 6e runda skulle alla få köra igen. Det slog typ slint på folk, alla var i princip livrädda å köra en gång till så trött var man. Jonatan såg svagare å svagare ut och fick hjälp ev "gamlingen" att bara hålla sig stående på skridskorna, jag trodde han hade kramp i benen, det såg så ut, han kunde inte stödja på benen. Men att han fick hjälp det gillade inte coach. Släpp honom, skrek han åt gamlingen, så Jonatan fick klara sig själv. Han tog sig framåt saktare å saktare, samtidigt som coach psykade på sidan, "give up, just give up" med ironi i rösten.

Tilläggas ska att alla, exakt alla andra vid det laget stog upp på bänken å skrek på Jonatan och den andra killen, gallskrek, "Come on", "fight" osv för ingen ville kö igen. Jag var den enda som satt ner, en snarare låg utmattad å hämtade andan bakom bänken, när jag insåg allvaret, eller snarare det var exakt det jag inte gjorde, för jag förstod inte hur illa det va med Jonatan, jag trodde han bara hade enorm kramp å mjölksyra i kroppen. För han kunde inte längre stå upp, från blå till övre cirkelkant kravlade han liggandes på mage mot förlängda mållinjen. Om jag inte förstod allvaret så var det bara förnamnet för va coach inte insåg, vid övre cirkelkant skrek han att Jonatan hade 1 minut på sig att ta sig över förlängda annars skulle vi alla få köra igen. Nu skrek grabbarna på mig, "Martin, talk to him in Swedish!" "Scream in swedish to him!" Så jag hängde mig över sargkanten jag med å skrek i desperation, kom igen Jonatan, kämpa jonatan. Skrek mig helt hes. Jonatan drog sin egen kropp fram, sakta med armarna, han hann precis komma över förlängda innan minuten var slut. Å sen bara låg han där, jag å de andra grabbarna åkte ju ner å kolla hur det var med honom, försökte prata med honom å sådär. Men det gillade inte Coach, vår "trainer" vilket är typ sjukgymnast, som dom kallade vår lagdoktor å gamlingen skickades ner i hörnet och coach samlade oss andra i mittcirkeln, "Don't touch him, he is a fucking pussy", det var hans exakta ord om Jonatan. Ingen hade riktigt insett allvaret ännu. Men så åkte coach av isen å gick in på sitt kontor. Då åkte ju de flesta ner å kollade till Jonatan som fortfarande låg i sarghörnet, nån minut senare. Då gick det upp ett ljus, han var inte bara helt slutkörd, nånting var fel, killen kunde inte prata å ögonen rullade, kunde knappt hålla dom öppna. Så vi bar honom till båset samtidigt som jag skrek i ansiktet på honom på svenska för att jag var rädd att förlora kontakten.

Idiotläkarn å gamlingen gav honom vatten (försökte), Å satte en såndär påse under näsan så han skulle kvickna till. Men det hjälpte inte. Det var svårt å få ur han några ord men jag fortsatte babbla å "ser du mig, jonatan!" i princip gjorde jag bara allt jag kunde få att han inte skulle stänga ögonen å förlora medvetandet. Vi bar sedan in honom i behandlingsrummet intill omklädningsrummet, vi fick i honom lite lite vatten. Tillslut efter vad som kändes som en evighet, tog man det mogna beslutet att ringa en ambulans, då hade jag frågat/tjatat om det i flera minuter. Jonatans hjärta rusade, jag kommer inte ihåg om det var innan abulanspersonalen kom eller om det var med deras mätinstrument vi såg det, fast han låg, i princip halvt avsvimmad hade han maxpuls, kommer ihåg att det var uppemot 200 etag. Det var väll absolut inget bra men just då tänkte jag väll i princip att det var tur att det slog istället för att slockna iaf. Innan abulansen kom på plats han Jonatan med att spy ett par gånger, det var jobbigt för vi ville få i han vatten men eftersom de verkade som att han bara skulle spy upp det så gick det ju inte heller.

Så fort ambulanspersonalen kom på plats så blev det mindre kritiskt, de gav honom dropp å efter det lugnade väll hjärtat ner sig å, sakta mer säkert såg man en vändpunkt att det skulle bli bättre. Jag åkte med Jonatan i ambulansen, eftersom också var svensk var jag den enda som gjorde det, "lag-doktorn" och gamlingen kom in direkt efter oss å lite senare tittade även Coach in på sjukhuset. Jag fick ge alla uppgifter till ambulanspersonalen, grymt mkt papper som skulle fyllas i, tyckte att det inte kunde vara oviktigare i det läget, irriterade mig lite, men personalen var väldigt lugna å sansade så jag lugnade ner mig också. Dom tryckte i Jonatan två-tre påsar till med dropp innan vi var framme vid sjukhuset, där satte dom honom i rullstoll å så fick han mera dropp å andra saker med så han skulle kvickna till. Sakta men säkert så kom talet tillbaka till honom, ögonen slutade att stängas och han blev lite piggare. Men kunde fortfarande knappt röra kroppen och fick sitta i rullstol.

Från den punkten blev det väll bara bättre i princip, även om Jonatan var som i slow motion så levde han ju iaf. Lite ironiskt kändes det dock å sitta där, men en kamrat i rullstol för att vi hade tränat för hårt. En liten tankeställare fick man sig allt. Tror även att coach insåg det, åtminstone blev han nog lite skraj där ettag. Dessutom såg han därefter till att vi fick ordentligt med vattenpauser, när vi körde skridskoåkning på slutet av träningarna. 

När Coach kom in på sjukhuset, det var ovanligt för honom att "bry sig om spelare", svårt å förklara. Jag kommer inte ihåg vad han sa till Jonatan, men det var bara ngt kort, typ hej. Sen pratade han lite med doktorn å försöskte lista ut var det var som hände, han trodde det var en allergisk chock som hade utlöst det, eller uttorkning, det va hans hypoteser. Jag ville väll också veta exakt varför det gick som det gick, inte minst för att jag själv i framtiden skulle våga pressa mig själv stenhårt igen.

Fortfarande fick Jonatan väll dock ingen riktigt bra förklaring på varför det gick så illa, han, normalt sett mycket vältränad bara kunde "dö" sådär fullständigt. Jag tror inte på nå allergisk chock eller att det BARA berodde på uttorkning, vilket är det som jag tror ses som anledningen. För vi hade ju kört riktigt hårt andra dagar med. Visst hade det väll gått säkert ett par dagar med att han druckit för lite i värmen men det kändes grymt konstigt att bara det skulle ligga till grund för kollapsen eftersom Jonatan var vädigt noga med å dricka å äta ordentligt, mer noga än mig tillochmed. Han hade inte sovit bra, haft huvudvärk morgonen innan å han kanske hade något virus i kroppen å höll på å bli sjuk vilket tog energi, sen för lite sömn, kanske då för lite dryck totalt sett, ingen dricka alls just under slutet av träningen då vi åkte skridskor, sen den höga höjden, alltså El Paso låg ju väldigt högt över havet vilket gjorde det tre gånger så jobbigt att andas där. Lägg därtill temperaturskillnaden mellan 35-40 plusgrader utomhus å sen en relativt kall ishall och totalt stenhård träning. Dessutom tror jag pressen, eller ska jag säga rädslan, som man hade på sig att pressa sigsjälv tog energi från en med. Åtminstone kände jag så. Att veta att om man inte klarade det skulle man definitivt få åka till man spydde, om inte dessutom fortsätta bra långt efter det, man visste inte vart coach skulle sätta gränsen, ibland kändes det omänskligt pressande å bara det gjorde ju hela processen extra jobbig.

Allt dethär tillsammans tror jag är orsaken till att Jonatan nästan dog på träningen den morgonen. Jag är ju ingen doktor, eller så men så bra som jag ändå tyckte att Jonatan skötte kosten till skillnad från många andra så kan jag än idag inte förstå hur han skulle va den som blev värst drabbad, å inte nån av dom andra slashasarna. Det är för mig obegripligt. Därför tror jag att det var en rad av faktorer som inverkade och allt tillsammans fick de här förödande konsekvenserna.

Där får man lära sig hur viktigt det är med rätt kost å ordentligt med sömn om man tränar hårt. Inget ont som inte har något gott med sig, men såklart otroligt synd för Jonatan som inte kunde käka annat än soppa den närmsta veckan, fick kramper i ryggen, å njurarna tog så mycket stryk att han fick åka in å ut på sjukhuset flera gånger den veckan, å fick tillochmed ta morfin för att kunna leva med smärtan från de sårade njurarna.

En sjuk krigare Jonatan, jag förstår inte än idag att vi inte insås hur allvarligt det var, att tränarn inte avbröt, när killen knappt kunde röra sig, å tog sig sakterliga krypandes i slow motion fram mot förlängda mållinjen. Helt sinnesjukt egentligen. Vad det handlade om var ju att tränarn i princip såg sitt tillfälle att sätta sig i respekt, visa att det inte finns något ge upp, inga ursäkter, inga genvägar. Att han aldrig skulle ge med sig, oavsett vad. Antar att han fick rätt men ändå måste man säga att han samtidigt bevisade hur oerhört dum han är med...

Upplevelsen kommer nog alltid att sitta som ett skarpt minne i skallen på mig. Det som imponerar mest på mig än idag är att inte Jonatan gav upp. Det fanns inte i huvudet på honom, det var sann karaktär, sjukt starkt å kunna pressa sig själv nästan till döds. Ja jag vet egentligen inte hur nära det var att han dog, jag vet inte om jag vill veta heller. Men hursomhelst så måste jag, inte bara för den här händelsen men framförallt pga av den utnämna Jonatan till Den största Trägeln jag någonsin spelat med!!!

Å det vill inte säga lite det ;)

Sista matchen blev ingen jätterolig historia direkt, 9-3 blev slutspelet, å ett par rejäla utskällningar får symbolisera varför vi inte gick till slutspel. Eller iaf ett minne som får symbolisera tiden med tränarn här. Den klart mest hetlevrade och "hårdmunnade" tränare å även person jag någonsin träffat. Nån sa att om man klarar av att spela för honom så klarar man av att spela för alla tränare. Lite så känns det, tränarn vi hade i El Paso var hårdare, rent disciplinmässigt å hur hårt han pressade oss å hur vi tränade men ingen kan skälla ut dig å mindfucka dig som den här killen. En riktig erfarnhet att få ha haft ett par sånna här riktiga Tichonov typer i båset, lärorikt!

Tyvärr måste jag tycka att returmötet i back-to-back mötet med Valley igår var kanske min bästa match för säsongen, kände mig halvsjuk på morgonen, lite illamående, men så fort matchen var igång tänkte jag inte på det, vi har haft lite influensan gående i laget så jag tror det är det viruset jag känner av men att det inte brutit ut helt än. Jag hade iaf en solid insats, var inne på "bara" 1 bakåt av dom 9 vi släppte in. Hade 5-6 skott på mål, men inte fick jag in pucken... Story of my year.

12 5 7 2
20 4 16 0

32 Matcher spelade 9 Vinster 23 Förluster varav 2 Övertidsföluster

Vinst % 28 vilket inte är alls bra, en vinstprocent på 50 eller bättre är bra.

Det är "my record" den här säsongen, ingen vidare läsning, lite svider det å läsa den statistiken. Men det är bara köra ännu hårdare i sommar och vända på det nästa säsong.

Jag måste bara passa på att ge mig själv utmärkelsen Lady Byng Trophy! Lady Byng Memorial Trophy är ett årligt pris som tilldelas den spelare i National Hockey League som under grundserien visat största sportsliga och gentlemannamässiga uppträdande kombinerat med stor spelskicklighet.

På 32 matcher tog jag bara 5 stycken 2-minutersutvisningar. Vilket betyder att jag bara orsakade laget 10 minuter i boxplay. Nu fick jag 5+10 minuter för fighten när jag blev påhoppad nere i El Paso, så därför har jag totalt 25 minuter på hela sässen.

Det är en grym förbättring med tanke på att kag för två år sen var en av de mest utvisade spelarna i Superelit. Nu är det tyvärr inte bara en förbättring från min sida utan även så att det tillåts hårdare tag härborta än hemma i Sverige. Jag hade en interference, tre holding, och en slashing den här sässen!

Jag måste bli elakare och aggressivare men det är ändå riktigt bra att inte dra på sig mer utvisningar på en hel säsong.

/ Jorgie

Första mötet idag slutade 6-4 til Valley. Vi var bra med i matchen men, släppte in ett par i boxplay som dödade oss idag. Själv spelade jag ganska stabilt, hade ett par skott, bra förstapass, några bra proppar och kände mig fräsch därute. Var dock -1, inne på två bakåt så är absolut inte nöjd.

Kom precis hem från Ihop där jag sätte i mig en Monster Bacon Cheeseburger med seasoned fries, största burgaren jag någonsin sett alltså :P Fri dricka med, fint som snus ;)

Dags å sova nu, kallt som svin ute, men varmt å skönt på hotellrummet, det är bittert att sässen är över imorrn men ska göra det bästa möjliga av matchen imorrn!

Det mest spännande idag var dock hitresan på ca 3 timmar i snöstorm, minst 10 avkörningar/olyckor efter vägen och jag själv fick rycka in å putta loss bilen 4 gånger idag. Ingen kör med dubbdäck så om vägarna inte är kliniskt rena, (som de oftast är) så blir det oerhörda problem.

Peace, hörs imorrn,

By the way så fick jag träffa min första knarklangare igår, ett okrydd, råskön neger med guldtänder, riktig seg i skallbasen dock, troligtvis hög, försörjer ungarna genom att sälja marijana och jobba på pizzeria. Skönt liv.

/ Jögga

we played pond hockey for days.....i am the best. i am that of hitler of the third reich. i made those american swine go home crying with their miller lights and their sminorff icess.
end of story i love weiner


(written by Bloom)

Detta är början av en match vi hade uppe i Marlboro, Boston, Massachusetts, i EJHL winter Showcase. Mot ett fransk-kanadensiskt lag!

Ja, efter nätan tre veckor med handen i gips, var det otroligt stelt och orörligt, jag trodde nästan att det hade läkt ihop fel å att jag skulle bli tvungen å bryta av den igen å sätta den på plats. Kunde inte varken knipa ihop näven eller räta ut den helt. Fredagsmatchen å dessutom den stora hemmapremiären fick jag ju som sagt uppleva på läktarn, lite besviken eftersom Coach hade tagit ut mig i laguppställningen å jag var så taggad. Men men, är det nått som tränarn därnere inte gillade så var det om man trottsade läkare. Han hade själv haft 12 hjärnskakningar som aktiv och i princip hade väll doktorn räddat hans live genom att förbjuda honom att spela vidare. Tilläggas måste göras att han var en fighter i de lägre proffsligorna.

Lördagens match fick jag spela. Lite konstigt tyckte jag själv det var att handen skulle ha blivit så mkt bättre över en natt, men men, nu fick jag ju spela så jag kunde ju inte gnälla för mkt även fast jag va besviken att jag inte kunde delta på fredan. Lördagsmatchen gick sådär, vi förlora på övertid. Jag va inne på två bakåt kommer jag ihåg, det första va turligt, killen som kom ner på min kant å som jag bara styrde ut i hörnet skickade bara pucken på mål, typ tänkt som en passning snett bakåt, men gick på min backkollega och in i målet. Vet inte om den typ tog i bröstet lr nått på honom med...

Andra målet jag var inne på bakåt var olyckligt, för min del, jag hade markering framför kassen, center å backkollega ute i sarghörnet, en av dera fw med puck där, så kom han låss lite så han kunde slå en passning så jag gled upp lite å höll tät markering på min gubbe i slottet. Då kom deras bortre back nerstörtandes på bortre stolpen, fick en pass i högra cirkeln å skjöt mellan benen på vår keeper. Då skrek tränarn på mig, "Fuck, D-men, thats your guy". Jag förstod inte ett jota, det var ju en back, den botre backen, som vår ytterforward bara släppte. Jag hade ju min gubbe, den farligaste, mitt i slottet. Hur kan det vara bara mitt fel!?- tänkte jag, men det var tydligen så att vi hade ett system där fw skulle släppa borte backen och "weakside-D" dvs ickepucksida-back skulle hålla koll på den som kom ner från blå, gubben i slottet tror jag ytterforwarden skulle gå ner å ta. Det hela verkade helt ologiskt som system, verkar svårt, men det var så vi spela, något som nån aldrig hade nämnt ett ord om... Så det var ju inte lätt för mig å veta. Jaja, det där tog ganska hårt på mig, att nån skriker en rakt i ansiktet för en grej där man tror man är helt oskyldig, men det visar sig att man inte hade en susning om att det va min uppgift. Efter matchen så förklarade min backkollega Kyle för mig hur det skulle gå till. Ibland tror jag att alla coachens hjärnskakningar därnere har satt sig på fel ställe, känns som hans prioriteringar är väldigt ologiska ibland. En så pass viktig detalj i spelet tycker man att han borde talat om för laget och gjort klart att alla förstod. Men han antog alltså att veteranerna som spelade där förra året hade förklarat allt lr nått för han hade inte sagt ett ljud om det.

Jaja, nog med bortförklaringar, kanske lyssnade jag inte tillräckligt mycket?! Match nr 3 på söndagen gick helt okej, kommer inte ihåg att jag gjorde något speciellt offensivt men att jag behandla puck säkert, å hade endel halvsköna tacklingar i hörnen.

"Rule 76 No excuses, play like a Champ!"

Något jag lärde mig därnere, en livsviktig grej som jag är glad att jag fick uppleva men som jag tkr gick till överdrift tyvärr, va att det inte fanns några ursäkter. Alltså NOLL, ingen, aldrig. Det var det som var så pressande med hela systemet därnere, man visste att även om man drabbades av en olycka så var det ingen ursäkt. Om man blev fast i en bilkö å blev sen till träningen så var det för att man inte planerade å åkte tidigare. Om man fick punktering var det för man inte hade sett till att ha tillräckligt bra däck osv...

Det värsta var ju också om ngn gjorde fel så fick hel laget lida för det. Kollektiv bestraffning: Jobbigt, men oerhört effektivt. Eftersom alla vaktar varandra då!

Went through Texas

Jag fick tydligen ett artistkontrakt här på epajoggas.blogg.se. Kontraktet innebär bara ett inlägg angående min syn om cirkusen i El Paso.

Jag ska presentera mig, Jonatan Peterson, född 91, forward från Norrtälje i underbara Uppland. För att glida lite off-topic kan jag berätta att jag var på Leksands sommarhockeyskola, året var kanske 03, tillsammans med en massa Köpingbor. Vill också minnas att dessa boys var de som höll mest låda och spexxade mest i vår grupp. Sköna grabbar! Kommer dock inte ihåg några namn.

Nåväl åter till El Paso from my point of view. Återvände dit i augusti (var där på tryout i juni i somras och fick lovord) efter en sommar men en helvetes massa fys samt styrande med visum. Redan innan jag åkte fanns det rykten om att två andra europeér skulle dit. mycket riktigt var vi 4 europeér under campen och vi visste att två utav oss skulle få sticka. Jag och Martin klarade ”cutten” och allt var frid och fröjd. Ja förutom det Martin nämnt tidigare att vi aldrig fick komma till respektive värdfamilj och fick sova på soffkuddar i två veckor.

Direktiven var tydliga från coachen. Vissa grejer förstod man och accepterade. Alltså helt vanliga vettiga regler som att passa tider, behandla alla med respekt osv. Men på något vänster ta ifrån alla lagets spelare all deras fritid mellan träningarna var han expert på. Han tyckte att vi var där för att spela hockey, sopa in så mycket pengar som möjligt på hans konto, vinna matcher så att de skulle komma mycket folk på matcherna som skulle generera mer pengar i hans egen ficka. Det jag menar med att man skulle stå till hans tjänst 24/7 är tex:

-Vi hade inget som helst schema (förutom träningar) på händelser eller extraträningar som skulle ske helst under helgerna. Såsom massa jävla skitevent som vi var tvugna att delta i osv.

-Driva hans egen hockeyskola. Vi hjälpte till 2 gånger i veckan á 2-3 timmar på hans hockeyskola med att dela ut utrustning till ungar samt att vara med på isen. Vi har alltså betalat en bra summa pengar för att komma dit att jobba gratis, samtidigt som det genererar ÄNNU mer pengar rakt ner i coach ficka med tanke på att han har 10 man gratis arbetskraft.

-Curfew kl. 22. Betyder alltså att man skulle vara hemma kl 22 alla dagar och meddela det till coach. Visst om man hade lust med det kunde man mytta. Men enligt vets så kunde raider göras mot lägenheter och verkligen kolla att alla ligger i sin säng och sover så sött. Lite som en överbeskyddande morsa.

 

Mycket gnäll nu från min sida. Men jag vill UNDERSTRYKA tydligt att detta var fan bland de bättre jag vart med om i mitt 19åriga liv. Ångrar inte en sekund av de 2 månader jag spenderade där, trots en massa pengar kastade i sjön. Sen att jag totalt rasa in i väggen en träning och ”Coach almost fucking killed you” som grabbarna så fint sa är en annan historia. Kan lite snabbt ge er lite ledord vad som hände: mycket skridskoåkning+ambulans till sjukan+ uttorkning+hem+återvända till sjukan+2 icke fungerande njurar+morfin+1 vecka på sjukan+torska 8kg.

Lite så blev min resa till USA, året då jag skulle leva lite av min dröm.

Bitter? Ja lite grann.

Jag hörde häromveckan att superveteranen i sammanhanget, min mentor under första a-lagssäsongen hemma i Köping och better known as "Farfar" hade gjort comeback i KHC. "Faffen" vars bror spelade elitseriehockey för Luleå och HV71 och fick sluta pga att Djurgårdsspelare vid upprepade tillfällen crosscheckat eller på annat fult sätt utsatt han huvud för kollision så till den vida grad att hjärnskakning blev påföljden. Med tanke på storleken kan man inte anta annat än att Thomas Javeblad var en oerhört skicklig målvakt. Men nog om detta å tillbaka till huvudpersonen.

Joakim Javeblad var under säsongen 06/07 den jag såg upp till mest och hade mest respekt för i laget. Dessutom enligt mitt tycke och säkerligen många andras också, div.2 västra B:s bästa back den säsongen. Jag minns speciellt hur svårfångad och pucksäker Jave var i många situationer, ett bildspel som ettsatt sig fast på hjänhinnan är när han mot Kungsör borta tog 3 varv runt egen kasse med puck å på så vis lurade bort tre snurriga forcheckande KIK-lirare för att sedan sätta en flippmacka på bladet till en av våra egna forwards i mittzon.

Lika väll minns jag hur jag ett par år innan stod med ett gäng lagkamrater å kollade på KHC som då spelade i div.1 och hur två av de bästa spelarna i laget bjöd på show genom att Javeblad spelade diagonalare, klockren fippmacka genom mittzon som landade exakt på bortre blå där Anders Svedlund kom i högsta fart å sprätte dit den.

Faffen har även spelat en JuniorSM med Niclas Lidström i VIK samt fått legendstatus nere i småland med den anrika klubben Nybro IK.

Har även ett klassisk citat i minnet så hans bruna Eastonskaft som hängt med ändå från nybro-tiden, med säkert 8-9 olika specialgjorda förlängninsknoppar för att kunna spela vidare med den slutligen gick av på mitten.
"Jahapp, då var min säsong över då!" haha

Man måste annars beundra hans kärlek till ishockeyn, att aldrig vilja lägga av. Underbart att ha dig tillbaka i kranskostymen!

/Epajögga

Väl hemma igen efter raodtrippen till Dallas så hade vi Kettlebellsträning på måndagskvällen. Jag visade handen för tränaren eftersom jag var osäker om jag skulle kunna genomföra träningen. Han kollade på handen å sa att jag skulle sätta mig på motionscykeln istället eftersom han trodde att den var bruten. Jag sa till honom att jag skulle se doktorn, men eftersom ingen hade ringt mig å gett mig en tid hos doktorn så gick jag inte dit på måndagen...

Sen vart det tisdag morgon och träning mellan 8-10, stenhårt i 2 timmar som vanligt. Så jag tejpade handen igen och genomförde träningen. Som straff när vi missade passningar eller gjorde fel på övningarna så fick vi göra armhävning och situps på isen. Att göra armhävningar på knogarna som man gör på isen, var rent vansinne. Men jag gjorde dom ändå. Lika med "Crab-walk". Dom som förlorar "matchen" som vi spelade de sista ca 20 minutrarna på träningen fick åka skridkor, göra "situpsgång" och Crab-walk" som straff. Crab-walk är att man vandrar på knogarna med tårna i isen från sarg till sarg utan att någon annan kroppsdel får nudda isen, typ som en knogstående "plankan" där man rör sig framåt. Så snabbt som möjligt också, om man latar sig får man köra extra. Och det var då jag insåg, tillsammans med att jag inte ens kunde hålla i klubban å slå vaniga passningar ordentligt. Crab-walk med bruten hand, det måste vara jag å Ironman som kan genomföra det!

Iaf efter träningen, sa jag till andrecoachen att jag var tvungen å åka upp till sjukhuset å ha läkarn kolla på min hand för jag inte ens kunde hålla i klubban därute. Så jag fick lagdoktorns nummer, fick skjuts upp till sjukhuset av lagkamraten Matt och fick handen röntgad.

Bilderna visade att den var bruten. Precis där benet som går från handleden ut till knogen på lillfingret, där var benet i hande av, precis innan knogen. Så det blev gips i 3 veckor. Å mera motionscykel och joggingpass...

Under de 3 veckorna hade vi inga matcher, det var uppehåll som tur va, men jag missade ju en enorm massa träning, men höll igång bra ändå med att bara åka skridskor, motionscykel och lite lättare styrke själv. Så när hemmapremiären närmade sig på fredagen, då jag egentligen skulle haft gipset några dagar till så tog jag av det på tosdagskvällen och så var jag med på morgonvärmningen inför matchen. Tränarn tog ut mig till matchen direkt å jag va skitglad att få gå rakt in i laget efter 3 veckors uppehåll efter bara 45 mins träning morgonen innan. Jag gjorde mig i ordning för matchen, köpte ny kostym å kom ner svintaggad till rinken.

Men då fick jag veta genom en av de assisterande tränarna, gamlingen, att jag inte fick spela för huvudtränarn hade pratat med doktorn och det var för tidigt att spela match med handen...

Så till den andra match-helgen. Även denna en borta-turné. Enligt min värdfamilj så planerade vår tränare in så att första månaden eller så spelade vi bara bortamatcher, hans tanke var med detta att se vilka som fungera i grupp, vilka som inte klarade med när man lever inpå varandra som man gör 24 timmar om dygnet i 3 dagar i sträck på roadtripsen. Hans andra tanke var väll att laget skulle komma ihop å få en bra lagsammanhållning. Iaf roadtrip 2 gick till Dallas. Vi spelade i utkanten där mot Texas Jr Brahmas. Fredagsmatchen dominerade vi kraftigt, men lyckades ändå förlora med 3-0 då deras svenska målvakt Anton Olsson, stod på huvudet å var rent fantastisk den matchen. Vi hade säkert 45-50 skott om inte mer.

Men på lördagen, dagen efter lossnade det, då orkade inte ens den gode Anton stå emot vår dominanta offensiv, vi vann med 8-1 eller ngt liknande. Matchen kändes otroligt lugn å jag spelade riktigt bra för egen del med. Var skicklig med pucken och fysisk i defensiven.

Sen skedde det som egentligen inte får ske, otroligt klantigt av mig själv. Det var bara ca 5 min kvar av matchen då dom dumpade in en puck i mitt sarghörn. Jag hade för mycket självförtroende, eller iaf tog jag det alldeles för lugnt, gick inte 110% till puck å skyddade mig inte tillräckligt, å naturligtvis får jag en propp i ryggen, vissa hade säkert sagt att den var rätt ful. Grejen var att jag klarade smällen bra delvis men tog emot mig med händerna mot plexit eller sargen så högerhanden mosades mellan migsjälv å sargen å jag kände direkt att den gjorde ont i handen. Men jag spelade ett par byten till den matchen, utan att egentligen kunna hålla i klubban.

Efteråt så kylde jag handen mot isen, det värkte å jag visade handen för vår "lagdoktor" som alltid var med. Men som egentligen inte ska kallas doktor utan, dålig sjukgymnast. Hur som helst så tryckte han lite på handen där det var svullet, bad mig röra på fingret å drog lite i det. "Ja, det är ju inte brutet iaf..."

När vi kom tillbaka till hotellet fick jag en hink med is å vatten, jag skulle ha handen däri i 10-minutersintervaller. körde det 3 gånger. å där runt 5 minutersstäcket innan handen domnat bort var jag tvungen å ha en kudde i käften å bita på för det värkte så mkt.

Det där isandet hjälpte inte ett skit, värkte lika mkt ändå, svullnaden la sig inte ett dugg, å knogen såg 4a gånger så stor ut som den skulle. Men nu hade jag ju precis kommit igång i spelet, hade 2 assist i matchen dagen innan å ville fortsätta bevisa att jag var en bra hockeyspelare.

Så jag värmde upp, å fick handen tejpad av lagdoktorn. I tron om att handen inte var bruten, så värmde jag upp den å försökte röra den så mkt jag kunde, för jag trodde ju bara det var en blödning, så att bara jag bev tillräckligt varm å fick igång blodflödet så skulle smärtan släppa lite. Så jag åkte runt å veva med klubban, greppade saker så hårt jag kunde å verkligen plågade mig själv så den skulle bli varm. Men det blev inget bättre.

Men så fort match satt igång tänkte jag inte så mkt, snarare gjorde det mig starkare för jag var så jävulskt förbannad. Det gjorde mig arg, å på det viset spelade jag bara bättre, rent fysiskt och defensivt den matchen. Kunde inte skjuta speciellt hårt å passningarna var bara fladder men gjorde inte bort mig när jag hade pucken ändå utan det såg säkert bara lite klent ut vid ett par tillfällen, men hade ändå en 2-3 skott på mål den matchen.

Rätt nöjd som jag var med att ha genomfört hela matchen som vi också denna ledde med 5-1 med 4 min kvar så hände detta:





Kolla igenom det här highlights-klippet från matchen, speciellt i slutet. Känsliga tittare varnas. Jag tänkte innan matchen, bara jag inte hamnar i en fight idag. Jag får försöka hålla mig undan från det idag. Jag visste att jag skulle behöva ta en fight så småningom, dels för att jag är svensk, om dom vill visa sig tuffa, dels för att jag var en ledande spelare i laget, dels för att jag var en av dom största i laget och en fysisk back. Om ni tittar noga ser ni att hela min högerhand är tejpad med svart sjukhustejp...

Naturligtvis är det en liten äcklig jävla idiot som hoppar på mig, när det är 4 min kvar. Överaskad å överrumplad som jag blev visste jag inte vad jag skulle göra, bättre förutsättningar kunde man ju ha fått för sin första fight. Först tänkte jag bara hålla bort honom, jag kan ju inte veva med min trasiga hand, den kanske blir sämre så missar jag resten av sässen med operation lr nått. Men han skickade på en smäll över visiret, fegsmäll, jag kände inget men visiret skärde upp vänstra ögonbrynet på mig å blodet forsade ner å täckte så jag inte såg nått på vänsterögat, då lacka jag till, nej helvete, så kastade jag hjälmen å hansdskarna. Försökte smälla på honom med samma hand som jag höll i honom med dvs min friska vänster, men det blev inte mkt till slag. Sen tänkte jag dra av honom hjälmen lr dra över tröjan över huvudet på honom men jag visste att det är aotumatisk avstängning om man fightas med mindre än 5 min kvar av matchen så, jag tänkte nej den här jävla tönten ska inte få mig avstängd bara för han ska visa sig tuff å macho. Jag testade skicka en smäll med högern, men det gjorde ondare på migsjälv än på honom så det gav jag fan i därefter. Höll bara bort honom tills dommarn tog isär oss. Anledningen till att jag inte tog av honom grejjerna var att jag inte visste om man fick göra det å att jag inte ville bli avstängd, i efterhand borde jag väll ha struntat i det men jag ville verkligen inte missa matcher...

Så fick jag åka till sjukhuset å sy 12 stygn i ögonbrynet. Otroligt lack var jag, dom ville röntga min hand med, men tränarna ville inte att dom skulle göra det pga att dom skulle vara tvungna att betala dom där på sjukhuset å dom ville inte sitta å vänta i bussen, utan ville komma iväg hem så fort som möjligt, så jag fick inte ens duscha. Dom sa att vår lagläkare, den riktiga som jobba på sjukhuset, skulle undersöka handen direkt dagen därpå när vi kom hem. Fick ta av mig resten av den blodiga utrustningen på bussen å duscha när jag kom hem typ 15 timmar senare...