epajoggas

Sista delen av El Paso artiklarna. Ja, som ni läste i Jonatans gästinlägg blev han sjuk å blev tillslut tvungen att avbryta säsongen och åka hem till Sverige. Otrolig otur för Jonatan, jag ska berätta min syn på händelsen. Det var så att vi hade tagit för mycket utvisningar under helgens matcher å mkt pga det förlorat, därför åkte vi mer skridskor än tidigare på träningen. Träningarna var stenhårda normalt sett, 2 timmar, minst, ibland längre när matchen i slutet drog ut på tiden, och stenhård disciplin rakt igenom. Straff med armhävningar, situps och skridskoåkning om vi missade passningar eller på annat sätt gjorde något. På det viset blev det otrolid disciplin på laget. Jag gillade det, men måste erkänna att jag hade problem med att orka ibland alltså, har aldrig känt så förut. Att komma till träningen å vara rädd att man kanske kommer å stupa typ...

Iaf så körde vi en övning kallad "mountain climber", vilket går ut på man åker skridskor, från förlängda, till närmsta blå, tillbaka, till röd, tilbaka, till bortre blå, tillbaka och till bortre förlängda och tillbaka. Målet är att man ska nå ner under 45 sekunder. Jag kom ner i 47 som lägst tror jag, låg normalt på 47-53 beroende på hur många gånger å hur trött man var. Två spelare kom ner i 45 sekunder under perioden jag var därnere + ett proffs som spela i CHL som gjorde en träning med oss kom ner i 43.

Iaf det är en oerhört jobbig övning normalt sett, lägg därtill att vi körde den på slutet av en 2 timmar lång tuff träning, dessutom var träningen relativt tidigt på dygnet, mellan 8-10. Vi körde i typ 5 grupper, Jonatan var alltid topp i sin grupp, en riktigt ettrig skridskoåkare med bra driv och fin inställning.

Just den här träningen skulle var coach som sagt upprörd och rasande, så vi skulle köra 3 tycken mountain climbers och om man inte slog sin bästa tid minst två av de tre gångerna var man tvungen att åka en 4e gång osv...

I princip en omöjlig uppgift kändes det som, men som coach därnere tydligt klargjorde för oss varje dag handlar allting om att pressa sigsjälv utanför sin "comfort zone", tänja sina gränser för hut  hårt man pallar med att köra, i princip. Iaf så visade det sig att rätt många klarade sig, men många gjorde det inte. När Jonatan var på sin 6:e runda, då bara han och en annan spelare var kvar, (jag vet inte varför Jonatan, som normalt är väldigt vältränad hamnade bland dom sämsta just den dagen, tror det kanske var för att han normalt sett verkligen pressade sig sitt allra yttersta å det bara inte gick å tänja gränsen mer) Iaf, så va han en mkt bättre tränad person och skridskoåkare än den andre som va kvar.

Vi som var klara satt i båset och hämtade andan, dock såsom alltid så hängde faran i luften. För om inte Jonatan å den andra killen skulle klara sin 6e runda skulle alla få köra igen. Det slog typ slint på folk, alla var i princip livrädda å köra en gång till så trött var man. Jonatan såg svagare å svagare ut och fick hjälp ev "gamlingen" att bara hålla sig stående på skridskorna, jag trodde han hade kramp i benen, det såg så ut, han kunde inte stödja på benen. Men att han fick hjälp det gillade inte coach. Släpp honom, skrek han åt gamlingen, så Jonatan fick klara sig själv. Han tog sig framåt saktare å saktare, samtidigt som coach psykade på sidan, "give up, just give up" med ironi i rösten.

Tilläggas ska att alla, exakt alla andra vid det laget stog upp på bänken å skrek på Jonatan och den andra killen, gallskrek, "Come on", "fight" osv för ingen ville kö igen. Jag var den enda som satt ner, en snarare låg utmattad å hämtade andan bakom bänken, när jag insåg allvaret, eller snarare det var exakt det jag inte gjorde, för jag förstod inte hur illa det va med Jonatan, jag trodde han bara hade enorm kramp å mjölksyra i kroppen. För han kunde inte längre stå upp, från blå till övre cirkelkant kravlade han liggandes på mage mot förlängda mållinjen. Om jag inte förstod allvaret så var det bara förnamnet för va coach inte insåg, vid övre cirkelkant skrek han att Jonatan hade 1 minut på sig att ta sig över förlängda annars skulle vi alla få köra igen. Nu skrek grabbarna på mig, "Martin, talk to him in Swedish!" "Scream in swedish to him!" Så jag hängde mig över sargkanten jag med å skrek i desperation, kom igen Jonatan, kämpa jonatan. Skrek mig helt hes. Jonatan drog sin egen kropp fram, sakta med armarna, han hann precis komma över förlängda innan minuten var slut. Å sen bara låg han där, jag å de andra grabbarna åkte ju ner å kolla hur det var med honom, försökte prata med honom å sådär. Men det gillade inte Coach, vår "trainer" vilket är typ sjukgymnast, som dom kallade vår lagdoktor å gamlingen skickades ner i hörnet och coach samlade oss andra i mittcirkeln, "Don't touch him, he is a fucking pussy", det var hans exakta ord om Jonatan. Ingen hade riktigt insett allvaret ännu. Men så åkte coach av isen å gick in på sitt kontor. Då åkte ju de flesta ner å kollade till Jonatan som fortfarande låg i sarghörnet, nån minut senare. Då gick det upp ett ljus, han var inte bara helt slutkörd, nånting var fel, killen kunde inte prata å ögonen rullade, kunde knappt hålla dom öppna. Så vi bar honom till båset samtidigt som jag skrek i ansiktet på honom på svenska för att jag var rädd att förlora kontakten.

Idiotläkarn å gamlingen gav honom vatten (försökte), Å satte en såndär påse under näsan så han skulle kvickna till. Men det hjälpte inte. Det var svårt å få ur han några ord men jag fortsatte babbla å "ser du mig, jonatan!" i princip gjorde jag bara allt jag kunde få att han inte skulle stänga ögonen å förlora medvetandet. Vi bar sedan in honom i behandlingsrummet intill omklädningsrummet, vi fick i honom lite lite vatten. Tillslut efter vad som kändes som en evighet, tog man det mogna beslutet att ringa en ambulans, då hade jag frågat/tjatat om det i flera minuter. Jonatans hjärta rusade, jag kommer inte ihåg om det var innan abulanspersonalen kom eller om det var med deras mätinstrument vi såg det, fast han låg, i princip halvt avsvimmad hade han maxpuls, kommer ihåg att det var uppemot 200 etag. Det var väll absolut inget bra men just då tänkte jag väll i princip att det var tur att det slog istället för att slockna iaf. Innan abulansen kom på plats han Jonatan med att spy ett par gånger, det var jobbigt för vi ville få i han vatten men eftersom de verkade som att han bara skulle spy upp det så gick det ju inte heller.

Så fort ambulanspersonalen kom på plats så blev det mindre kritiskt, de gav honom dropp å efter det lugnade väll hjärtat ner sig å, sakta mer säkert såg man en vändpunkt att det skulle bli bättre. Jag åkte med Jonatan i ambulansen, eftersom också var svensk var jag den enda som gjorde det, "lag-doktorn" och gamlingen kom in direkt efter oss å lite senare tittade även Coach in på sjukhuset. Jag fick ge alla uppgifter till ambulanspersonalen, grymt mkt papper som skulle fyllas i, tyckte att det inte kunde vara oviktigare i det läget, irriterade mig lite, men personalen var väldigt lugna å sansade så jag lugnade ner mig också. Dom tryckte i Jonatan två-tre påsar till med dropp innan vi var framme vid sjukhuset, där satte dom honom i rullstoll å så fick han mera dropp å andra saker med så han skulle kvickna till. Sakta men säkert så kom talet tillbaka till honom, ögonen slutade att stängas och han blev lite piggare. Men kunde fortfarande knappt röra kroppen och fick sitta i rullstol.

Från den punkten blev det väll bara bättre i princip, även om Jonatan var som i slow motion så levde han ju iaf. Lite ironiskt kändes det dock å sitta där, men en kamrat i rullstol för att vi hade tränat för hårt. En liten tankeställare fick man sig allt. Tror även att coach insåg det, åtminstone blev han nog lite skraj där ettag. Dessutom såg han därefter till att vi fick ordentligt med vattenpauser, när vi körde skridskoåkning på slutet av träningarna. 

När Coach kom in på sjukhuset, det var ovanligt för honom att "bry sig om spelare", svårt å förklara. Jag kommer inte ihåg vad han sa till Jonatan, men det var bara ngt kort, typ hej. Sen pratade han lite med doktorn å försöskte lista ut var det var som hände, han trodde det var en allergisk chock som hade utlöst det, eller uttorkning, det va hans hypoteser. Jag ville väll också veta exakt varför det gick som det gick, inte minst för att jag själv i framtiden skulle våga pressa mig själv stenhårt igen.

Fortfarande fick Jonatan väll dock ingen riktigt bra förklaring på varför det gick så illa, han, normalt sett mycket vältränad bara kunde "dö" sådär fullständigt. Jag tror inte på nå allergisk chock eller att det BARA berodde på uttorkning, vilket är det som jag tror ses som anledningen. För vi hade ju kört riktigt hårt andra dagar med. Visst hade det väll gått säkert ett par dagar med att han druckit för lite i värmen men det kändes grymt konstigt att bara det skulle ligga till grund för kollapsen eftersom Jonatan var vädigt noga med å dricka å äta ordentligt, mer noga än mig tillochmed. Han hade inte sovit bra, haft huvudvärk morgonen innan å han kanske hade något virus i kroppen å höll på å bli sjuk vilket tog energi, sen för lite sömn, kanske då för lite dryck totalt sett, ingen dricka alls just under slutet av träningen då vi åkte skridskor, sen den höga höjden, alltså El Paso låg ju väldigt högt över havet vilket gjorde det tre gånger så jobbigt att andas där. Lägg därtill temperaturskillnaden mellan 35-40 plusgrader utomhus å sen en relativt kall ishall och totalt stenhård träning. Dessutom tror jag pressen, eller ska jag säga rädslan, som man hade på sig att pressa sigsjälv tog energi från en med. Åtminstone kände jag så. Att veta att om man inte klarade det skulle man definitivt få åka till man spydde, om inte dessutom fortsätta bra långt efter det, man visste inte vart coach skulle sätta gränsen, ibland kändes det omänskligt pressande å bara det gjorde ju hela processen extra jobbig.

Allt dethär tillsammans tror jag är orsaken till att Jonatan nästan dog på träningen den morgonen. Jag är ju ingen doktor, eller så men så bra som jag ändå tyckte att Jonatan skötte kosten till skillnad från många andra så kan jag än idag inte förstå hur han skulle va den som blev värst drabbad, å inte nån av dom andra slashasarna. Det är för mig obegripligt. Därför tror jag att det var en rad av faktorer som inverkade och allt tillsammans fick de här förödande konsekvenserna.

Där får man lära sig hur viktigt det är med rätt kost å ordentligt med sömn om man tränar hårt. Inget ont som inte har något gott med sig, men såklart otroligt synd för Jonatan som inte kunde käka annat än soppa den närmsta veckan, fick kramper i ryggen, å njurarna tog så mycket stryk att han fick åka in å ut på sjukhuset flera gånger den veckan, å fick tillochmed ta morfin för att kunna leva med smärtan från de sårade njurarna.

En sjuk krigare Jonatan, jag förstår inte än idag att vi inte insås hur allvarligt det var, att tränarn inte avbröt, när killen knappt kunde röra sig, å tog sig sakterliga krypandes i slow motion fram mot förlängda mållinjen. Helt sinnesjukt egentligen. Vad det handlade om var ju att tränarn i princip såg sitt tillfälle att sätta sig i respekt, visa att det inte finns något ge upp, inga ursäkter, inga genvägar. Att han aldrig skulle ge med sig, oavsett vad. Antar att han fick rätt men ändå måste man säga att han samtidigt bevisade hur oerhört dum han är med...

Upplevelsen kommer nog alltid att sitta som ett skarpt minne i skallen på mig. Det som imponerar mest på mig än idag är att inte Jonatan gav upp. Det fanns inte i huvudet på honom, det var sann karaktär, sjukt starkt å kunna pressa sig själv nästan till döds. Ja jag vet egentligen inte hur nära det var att han dog, jag vet inte om jag vill veta heller. Men hursomhelst så måste jag, inte bara för den här händelsen men framförallt pga av den utnämna Jonatan till Den största Trägeln jag någonsin spelat med!!!

Å det vill inte säga lite det ;)