Draken lyfter i motvind
Jaha nu var det dags för å publicera lite text igen då...
Tyvärr har jag tråkiga nyheter att anteckna här i dagboken och dela med mig till alla mina trogna läsare. Tryouten blev inte vad jag hade hoppats på och således får jag inleda säsongen med b-laget. Det kanske inte låter så illa i folks öron, men sanningen är att det är en ganska lång väg tillbaka till att få spela med a-laget.
Jag tänker inte sitta här å rabbla upp massa ursäkter för att jag inte lyckades prestera så pass bra så att tränaren såg mig om en spelare han ville satsa på. Om man hela tiden har ursäkter för att man misslyckas så kommer man aldrig att lyckas, vilket jag har lärt mig genom åren. Däremot så har jag en hel del faktorer som jag behöver förbättra för att lyckas bättre nästa gång.
Å bara för att klargöra för folk som inte har spelat eller sett NCAA division 3 hockey, vill jag bara understryka att mitt lag iaf inte på något sätt är överdjävliga. Med det menar jag att det är inte som att jag misslyckades med att ta en plats i NHL eller elitserien. När folk frågar hur bra nivån är brukar jag oftast säga att det motsvarar div.1 hockey i Svierige om man tar bort dom absoluta topplagen såsom, Vita Hästen, Karlskrona osv... Jag brukar säga att jag tror att "vi" alltså St John's Univeristy's A-lag skulle slå Arboga på liten rink och förmodligen förlora på stor rink. Detta för att spelet i sig är så pass mycket annorlunda. Vad det är för skillnader på nordamerikansk och svensk ishockey tror jag många har bra koll på så det tänker jag inte skirva nått om just nu.
Tryouten pågick i 4:a dagar, kan man säga, delar av tryouten gick bra. Jag hade en hyffsad start, hyffsad näst sista match men var i övrigt rättså medelmåttig. Jag hade en hyffsad känsla angående den över en månad långa Captain Practice och fysträning/fystest-perioden, där jag tyckte att jag kunde dominera vissa dagar och i vissa delar av spelet, speciellt när vi körde smålagsspel. Jag var inte så värst nervös under hela tiden innan tryouten, vilket gjorde att spelet flöt på bra även fast jag hade inflammation i ryggen och hade en övergående förkylning.
Under tryouten led jag inte av något sådant, varken ryggen lr förkylningen hindrade mig från att prestera på max. Däremot ville jag alldeles för mkt, det var så viktigt för mig att ta en plats så att spelet låste sig helt. Jag började bra men sen va jag inne på några mål bakåt där jag inte hann hem för att jag hade fyllt på i anfallet å ingen täckte upp för mig. Det var nog det dummaste jag har gjort. Jag borde ha kunnat förutse att ingen skulle täcka upp för mig om jag stack fram på offensiven under en tryout. På en tryout spelar alla för sig själva. Alla tänker bara på sitt eget bästa och det vanliga reglerna som man har i ett lag under en säsong existerar inte. I och med att ingen täckte upp för mig såg det ut som det var mitt misstag, tänkte jag iaf. Jag hade ju känt mig så pigg med pucken å vass offensivt så jag ville ju verkligen visa vad jag kunde, men återigen när jag fyllde på så var det ingen som täckte upp för mig. Jag tror det hände 3 gånger, även om det bara blev mål en gång. Med det så brasst dock mitt självförtroende. Å där försvann min plats i laget. Jag visste såväl innan att jag hade det som krävdes för att kunna spela på den nivån, å det vet jag nu med att jag har. Men just då så blev jag bara darrigare å darrigare. Jag försökte bara gå tilbaka till grunderna å spela enkelt osv, men de negativa tankarna gjorde att jag inte hade det där lilla extra som krävdes för att ta en plats.
Sista matchen så tänkte jag alldeles för mkt på att jag inte skulle vara nervös, räknade hela tiden minuterna i matchen som jag hade kvar på mig att vända den negativa trenden å bevisa att jag va värd en plats. Men som alla vet så går det inte att spela match om man har fokus i huvudet på nånting annat, man måste leva sig in i matchen å släppa allt annat. Men det lyckades jag inte med, inte under hela matchen å gjorde därför en riktigt blek insats. Inte för att jag tyckte att jag spelade så mkt sämre än någon annan, men för att ta en plats i laget var jag tvungen att vara bättre än dom andra, det visste jag väll kanske inte riktigt men borde ha kunnat lista ut det...
Så här är jag, förmodligen den som bryr sig mest om hockeyn i laget, eller iaf en av dom, en av dom som har tränat hårdast å förberett sig mest under hela sommaren men som inte lyckades på dom ynka fyra dagarna när det verkligen gällde ngt. Otroligt tråkigt såklart, jag kan erkänna att jag varit riktigt nere efter beskedet, sov dåligt, åt dåligt osv men, börjar släppa det mer å mer nu. Det är tråkigt att jag i princip sätter snubbelben för mig själv nu, i och med att jag blev så nervös så att spelet låste sig. Det är lite läskigt att det ska få kunna hända, men det går inte att grubbla mer på det nu för då blire ju bara värre. Så nu jobbar jag dag för dag, precis som Nicklas Lidström, för att bli lite bättre varje dag. För blir man lite bättre varje dag, ja då blir jäkligt bra i slutändan.
A-laget spelade sina första 2 matcher i helgen, oavgjort ena och förlust i den andra. Mot bra motstånd, från vad jag har förstått så inledningen var väll okej men inte perfekt såklart. Jag tränar på men b-laget har inte sin första match förrän den 11e, så det tar etag innan jag får visa i matchsituation vad jag går för.
Jag vet att det finns mental träning osv, jag har funderat på sånna grejer, men om man börjar jobba med sånt så känns det också som att man förstorar problemet, jag är osäker där. Jag har skitbra känsla ena dagen, å över en lång tid men sen kommer det en sån här dipp, å det förstörde ju allt. Får se om jag ska börja med nån mental träning, men för mig brukar det bara vara att jobba hårdare å förbereda sig bättre än alla andra så får man självförtroende av att man vet att man har gjort det. Men det spelade ju tyvärr ingen roll för mig i detta skedet, för hur bra du än är på att åka skridskor,skjuta, stryka, kondition, spelsinne osv, är inte skallen med dig så gör det detsamma...
Skolan går iaf rättså bra, matten blir lättare å lättare å dom andra ämnena rullar på. Tankarna och jag har fått förslag på att göra en tranfer, dvs trejda sig själv, typ, till en annan skola å ett annat lag, där jag skulle få plats i truppen direkt, men eftersom jag har flyttat 6 gånger på dom senaste 4a åren så känns det inte aktuellt. Jag är inte sugen på att packa upp å hitta nya kompisar igen, lämna alla här, skolrutinerna, osv osv. Så jag tänker stanna här å kämpa å försöka bevisa att jag är värd att satsa på!
Jag vill påpeka också att visst blir alla nervösa ibland (de flesta iaf), jag med, men oftast brukar det släppa efter etag, några byten sen så är man inne i det. Men det gjorde det inte, det var nog mest den korta tidspressen som gjorde det. Men alla hade väll samma förutsättningar, alla kunde också ha blivit nervösa, vilket jag tyckte det såg ut som endel andra också var. Jag kan dock inte komma på såhär på rak arm när jag var såpass nervös förut, så att det liksom satt i, å så att spelet verkligen låste sig. Jag vet att jag hade ngt liknande på tv-pucksuttagningarna när jag var 15-16 år. Jag vet att jag hade några matcher i SSK, och i El Paso förra året, men det kändes som att det ändå var lite värre den här gången.
Nog med funderande, nu ska jag gå till gymmet å fortsätta bli bättre i min klart längsta försäsong någonsin, förhoppningsvis den längsta i hela mitt liv!
Kom gärna med tips och uppbackning/support, det skadar aldrig när självförtroendet är i botten, men lika snabbt som man tappar det lika snabbt kan det komma tillbaka så snart sitter jag väll här å är kaxig igen...
Ha det bra därute, å kom ihåg Trägeln Vinner, Draken lyfter i motvind, det som inte dödar det härdar och vi lär från våra misstag!
/Trägeln
Tyvärr har jag tråkiga nyheter att anteckna här i dagboken och dela med mig till alla mina trogna läsare. Tryouten blev inte vad jag hade hoppats på och således får jag inleda säsongen med b-laget. Det kanske inte låter så illa i folks öron, men sanningen är att det är en ganska lång väg tillbaka till att få spela med a-laget.
Jag tänker inte sitta här å rabbla upp massa ursäkter för att jag inte lyckades prestera så pass bra så att tränaren såg mig om en spelare han ville satsa på. Om man hela tiden har ursäkter för att man misslyckas så kommer man aldrig att lyckas, vilket jag har lärt mig genom åren. Däremot så har jag en hel del faktorer som jag behöver förbättra för att lyckas bättre nästa gång.
Å bara för att klargöra för folk som inte har spelat eller sett NCAA division 3 hockey, vill jag bara understryka att mitt lag iaf inte på något sätt är överdjävliga. Med det menar jag att det är inte som att jag misslyckades med att ta en plats i NHL eller elitserien. När folk frågar hur bra nivån är brukar jag oftast säga att det motsvarar div.1 hockey i Svierige om man tar bort dom absoluta topplagen såsom, Vita Hästen, Karlskrona osv... Jag brukar säga att jag tror att "vi" alltså St John's Univeristy's A-lag skulle slå Arboga på liten rink och förmodligen förlora på stor rink. Detta för att spelet i sig är så pass mycket annorlunda. Vad det är för skillnader på nordamerikansk och svensk ishockey tror jag många har bra koll på så det tänker jag inte skirva nått om just nu.
Tryouten pågick i 4:a dagar, kan man säga, delar av tryouten gick bra. Jag hade en hyffsad start, hyffsad näst sista match men var i övrigt rättså medelmåttig. Jag hade en hyffsad känsla angående den över en månad långa Captain Practice och fysträning/fystest-perioden, där jag tyckte att jag kunde dominera vissa dagar och i vissa delar av spelet, speciellt när vi körde smålagsspel. Jag var inte så värst nervös under hela tiden innan tryouten, vilket gjorde att spelet flöt på bra även fast jag hade inflammation i ryggen och hade en övergående förkylning.
Under tryouten led jag inte av något sådant, varken ryggen lr förkylningen hindrade mig från att prestera på max. Däremot ville jag alldeles för mkt, det var så viktigt för mig att ta en plats så att spelet låste sig helt. Jag började bra men sen va jag inne på några mål bakåt där jag inte hann hem för att jag hade fyllt på i anfallet å ingen täckte upp för mig. Det var nog det dummaste jag har gjort. Jag borde ha kunnat förutse att ingen skulle täcka upp för mig om jag stack fram på offensiven under en tryout. På en tryout spelar alla för sig själva. Alla tänker bara på sitt eget bästa och det vanliga reglerna som man har i ett lag under en säsong existerar inte. I och med att ingen täckte upp för mig såg det ut som det var mitt misstag, tänkte jag iaf. Jag hade ju känt mig så pigg med pucken å vass offensivt så jag ville ju verkligen visa vad jag kunde, men återigen när jag fyllde på så var det ingen som täckte upp för mig. Jag tror det hände 3 gånger, även om det bara blev mål en gång. Med det så brasst dock mitt självförtroende. Å där försvann min plats i laget. Jag visste såväl innan att jag hade det som krävdes för att kunna spela på den nivån, å det vet jag nu med att jag har. Men just då så blev jag bara darrigare å darrigare. Jag försökte bara gå tilbaka till grunderna å spela enkelt osv, men de negativa tankarna gjorde att jag inte hade det där lilla extra som krävdes för att ta en plats.
Sista matchen så tänkte jag alldeles för mkt på att jag inte skulle vara nervös, räknade hela tiden minuterna i matchen som jag hade kvar på mig att vända den negativa trenden å bevisa att jag va värd en plats. Men som alla vet så går det inte att spela match om man har fokus i huvudet på nånting annat, man måste leva sig in i matchen å släppa allt annat. Men det lyckades jag inte med, inte under hela matchen å gjorde därför en riktigt blek insats. Inte för att jag tyckte att jag spelade så mkt sämre än någon annan, men för att ta en plats i laget var jag tvungen att vara bättre än dom andra, det visste jag väll kanske inte riktigt men borde ha kunnat lista ut det...
Så här är jag, förmodligen den som bryr sig mest om hockeyn i laget, eller iaf en av dom, en av dom som har tränat hårdast å förberett sig mest under hela sommaren men som inte lyckades på dom ynka fyra dagarna när det verkligen gällde ngt. Otroligt tråkigt såklart, jag kan erkänna att jag varit riktigt nere efter beskedet, sov dåligt, åt dåligt osv men, börjar släppa det mer å mer nu. Det är tråkigt att jag i princip sätter snubbelben för mig själv nu, i och med att jag blev så nervös så att spelet låste sig. Det är lite läskigt att det ska få kunna hända, men det går inte att grubbla mer på det nu för då blire ju bara värre. Så nu jobbar jag dag för dag, precis som Nicklas Lidström, för att bli lite bättre varje dag. För blir man lite bättre varje dag, ja då blir jäkligt bra i slutändan.
A-laget spelade sina första 2 matcher i helgen, oavgjort ena och förlust i den andra. Mot bra motstånd, från vad jag har förstått så inledningen var väll okej men inte perfekt såklart. Jag tränar på men b-laget har inte sin första match förrän den 11e, så det tar etag innan jag får visa i matchsituation vad jag går för.
Jag vet att det finns mental träning osv, jag har funderat på sånna grejer, men om man börjar jobba med sånt så känns det också som att man förstorar problemet, jag är osäker där. Jag har skitbra känsla ena dagen, å över en lång tid men sen kommer det en sån här dipp, å det förstörde ju allt. Får se om jag ska börja med nån mental träning, men för mig brukar det bara vara att jobba hårdare å förbereda sig bättre än alla andra så får man självförtroende av att man vet att man har gjort det. Men det spelade ju tyvärr ingen roll för mig i detta skedet, för hur bra du än är på att åka skridskor,skjuta, stryka, kondition, spelsinne osv, är inte skallen med dig så gör det detsamma...
Skolan går iaf rättså bra, matten blir lättare å lättare å dom andra ämnena rullar på. Tankarna och jag har fått förslag på att göra en tranfer, dvs trejda sig själv, typ, till en annan skola å ett annat lag, där jag skulle få plats i truppen direkt, men eftersom jag har flyttat 6 gånger på dom senaste 4a åren så känns det inte aktuellt. Jag är inte sugen på att packa upp å hitta nya kompisar igen, lämna alla här, skolrutinerna, osv osv. Så jag tänker stanna här å kämpa å försöka bevisa att jag är värd att satsa på!
Jag vill påpeka också att visst blir alla nervösa ibland (de flesta iaf), jag med, men oftast brukar det släppa efter etag, några byten sen så är man inne i det. Men det gjorde det inte, det var nog mest den korta tidspressen som gjorde det. Men alla hade väll samma förutsättningar, alla kunde också ha blivit nervösa, vilket jag tyckte det såg ut som endel andra också var. Jag kan dock inte komma på såhär på rak arm när jag var såpass nervös förut, så att det liksom satt i, å så att spelet verkligen låste sig. Jag vet att jag hade ngt liknande på tv-pucksuttagningarna när jag var 15-16 år. Jag vet att jag hade några matcher i SSK, och i El Paso förra året, men det kändes som att det ändå var lite värre den här gången.
Nog med funderande, nu ska jag gå till gymmet å fortsätta bli bättre i min klart längsta försäsong någonsin, förhoppningsvis den längsta i hela mitt liv!
Kom gärna med tips och uppbackning/support, det skadar aldrig när självförtroendet är i botten, men lika snabbt som man tappar det lika snabbt kan det komma tillbaka så snart sitter jag väll här å är kaxig igen...
Ha det bra därute, å kom ihåg Trägeln Vinner, Draken lyfter i motvind, det som inte dödar det härdar och vi lär från våra misstag!
/Trägeln
Kommentarer
Trackback
