Möte på Ambassaden, strul på Arlanda, missat plan, terrorsim osv
Hej igen,
Under sommaren hade jag kontakt med ett stort antal klubbar och personer angående vart jag skulle spela, själv siktade jag som alltid högt å satsade på USHL vilket är högstaligan för juniorer i USA där om jag är riktigt informerad en ca 80 % av spelarna får stipendium till div1 college vilket pengamässigt handlar om från 250-500 tusen om året i fyra år beroende på vilken skola du går på. Jag blev inbjuden på en rad tryouter, men för ovanlighetens skull tog jag det säkra före det osäkra å åkte inte över på någon av dessa, jag kände att jag inte hade lust att lägga pengarna som det kostade för att åka över mitt i sommarn fram å tillbaka för å göra en tryout. Dessutom hade jag info om att många av dessa tryouter är s k "moneymakers" för klubbarna då det är en spelaravgift för å delta på camperna...
Dessutom hade jag redan vart över till Boston å visat upp mig under en Showcase turnering i Marlboro, kallad Beantown Classic å fått lite kontakter redan. Jag visste att jag skulle åka över, det hade jag bestämt. Därför ville jag ha varenda dag jag fick hemma i "Köping" under sommaren så jag litade på de kontakter jag redan hade + att det mesta av arbetet tillslut sköttes av "rådgivare"...
Mina rådgivare i det här fallet, placerade mig i Fresno i NAHL vilket är en nykomling i den näst högsta divisionen för juniorer. Jag skulle komma till en klubb som suktade efter en back med min spelstil, där ja skulle få mkt istid, bra läge för att visa upp mig för collegescouter, leva hos en bra värdfamilj m m. Nått man lär sig snabbt i den här branschen är att inte ta vad någon säger för ordagrant...
Iaf dom mest kryddade historierna började i stort sett alla redan innan jag kommit till Fresno. Jag å en kille till från Sverige, Markus Palmberg, som hade hjälp av samma rådgivare, hade blivit halft om halft tillsagda att de ville ha oss på plats i Fresno den 2a Augusti. Men innan vi kunde boka flygbiljetterna var vi tvunga att gå igenom en ganska massiv process som alla som vill bo i USA måste genomgå, dvs att söka visum. Detta inkluderar att man måste åka på ett möte på amerikanske ambassaden i Stockholm där man måste visa upp inbjudan från lag/skola/arbetsgivare osv, försäkringspapper, pass med mycket mera. Det är utomordentligt korkat, eftersom många vill ha visum till USA är det väldigt lång väntetid för att få tid för att sådant möte, jag fick ett i mitten av augusti men efter ett antal telefonsamtal så visade det sig att de hade en speciell anställd som hjälpte hockeyspelare att gå före i kön... Det löste problemet för mig men Markus fick inte sitt visum förrän ett par dagar senare. Jag bestämde mig för att vänta på honom även fast coachen hade sagt att de ville ha oss där den 2a eftersom våra rådgivare sa att det inte spelade ngn roll att det tillochmed kunde vara en fördel för oss att komma in senare eftersom laget var närmare en "spikning" vilket också låter logiskt. (Mkt kan sägas om det här med mötet på ambassaden men det tar vi i nån av mina teorier senare, glöm inte å påminn mej!)
Så vi bokade biljetter den till torsdagen den 5e istället, eftersom vi skulle lämna Arlanda på morgonen å vi reste "bakåt i tiden" skulle vi komma fram sent på kvällen samma dag i Fresno. Att vi kom iväg aningen senare bekom mig inte alls vi den tidpunkten då vår rådgivare sagt att det inte spelade ngn roll för tränarna. Så jag passade ju på å göra en massa roliga saker sista veckan, va på Westerqvarn med Johan Pettersson å såg Paul Granats farsa rocka skjortan av publiken, va ner till bryggan å badade med min käre vän Elvis, va till Örebro å fick göra 2 ispass med mitt gamla lag där med mera osv
Kryddad historie nr1 sker på torsdagsmorgonen redan på Arlanda, jag, mor å far kommer dit checkar in å går å käkar lite frukost. Efter frullen möter vi Markus å hans mamma i incheckningen å först så försöker flygplatspersonalen som jobbade i incheckningen ta typ dubbelt så mkt betalt av Markus för å få ta med hans klubbor som de tog av mig... Det beror väldigt mkt på hur snäll personen är som checkar in en, hur mkt man får betala för detta specialbaggage. Iaf medans de står å tjafsar om det så säger ljushuvet i incheckningen att han inte hittar någon biljett. Att Markus inte har bokat... Eftersom vi gick igenom hela bokningsprocessen tillsammans över telefon å vi båda hade s k confirmationpage som visade på att vi bokat biljett så hade det av nån anledning strulat med betalningen från Markus kort... Så där stog vi inte allför långt innan avgång å Markus hade ingen biljett. Medans de idioterna där höll på å ringde samtal hit å dit så rann tiden ut så tillslut fick inte ens Markus köpa en ny biljett trotts att det fanns gott om platser kvar i planet. "great" tänkte jag som va tvungen å kuta genom säkerhetskontrollerna å vinka av farsan lite snabbt å inte ens säga hejdå till mor som energiskt försökte hjälpa stackars Markus att komma ombord...
Medan jag travade ut till gaten nynnande på Whitesnakes "Here I go again" on my own... i huvet så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, att lämna sin familj sitt hemland osv kändes, ångest blandat med äventyrslysta grymt speciell känsla som nog måste upplevas för å kunna förstås. Iaf i väntrummet utanför gaten vid boardingen träffade jag på en familj jag kände, hade förresten sagt hej till dom redan innan ute vid incheckningen å dom skulle med samma plan så det kändes lite bättre å veta att jag kände nån på planet. Det var faktiskt släktingar till Jack som bor uppe i Stockholm som skulle åka till USA å hälsa på släktingar. Jag lärde känna dom under en middag som jag tillsammans med Jack blev inbjudna till i deras hem där vi också såg den spännande finalen mellan USA-Kanada i OS.
Några minuter senare kom en ung tjej som jobbade på flygplatsen å talade om för mig att Markus inte skulle få komma med planet å att han skulle sova över på Arlanda å ta ett plan morgonen efter å att jag fick välja hur jag skulle göra. Men kändes inte som jag hade nått val å det verkade ju bara dumt att vänta en dag till så jag hoppade såklart på planet.
Resan gick utomordentligt smidigt, inget dåligt väder å ingen illaluktande medpassagerare heller, bra filmer i dvd:n i de små dataskärmarna som finns framför en i sätena å sov hyffsat gott med. Maten var god å jag hade några trevliga konversationer med Mats som är pappan i familjen som jag kände...
so far so good
/Jürgen
Under sommaren hade jag kontakt med ett stort antal klubbar och personer angående vart jag skulle spela, själv siktade jag som alltid högt å satsade på USHL vilket är högstaligan för juniorer i USA där om jag är riktigt informerad en ca 80 % av spelarna får stipendium till div1 college vilket pengamässigt handlar om från 250-500 tusen om året i fyra år beroende på vilken skola du går på. Jag blev inbjuden på en rad tryouter, men för ovanlighetens skull tog jag det säkra före det osäkra å åkte inte över på någon av dessa, jag kände att jag inte hade lust att lägga pengarna som det kostade för att åka över mitt i sommarn fram å tillbaka för å göra en tryout. Dessutom hade jag info om att många av dessa tryouter är s k "moneymakers" för klubbarna då det är en spelaravgift för å delta på camperna...
Dessutom hade jag redan vart över till Boston å visat upp mig under en Showcase turnering i Marlboro, kallad Beantown Classic å fått lite kontakter redan. Jag visste att jag skulle åka över, det hade jag bestämt. Därför ville jag ha varenda dag jag fick hemma i "Köping" under sommaren så jag litade på de kontakter jag redan hade + att det mesta av arbetet tillslut sköttes av "rådgivare"...
Mina rådgivare i det här fallet, placerade mig i Fresno i NAHL vilket är en nykomling i den näst högsta divisionen för juniorer. Jag skulle komma till en klubb som suktade efter en back med min spelstil, där ja skulle få mkt istid, bra läge för att visa upp mig för collegescouter, leva hos en bra värdfamilj m m. Nått man lär sig snabbt i den här branschen är att inte ta vad någon säger för ordagrant...
Iaf dom mest kryddade historierna började i stort sett alla redan innan jag kommit till Fresno. Jag å en kille till från Sverige, Markus Palmberg, som hade hjälp av samma rådgivare, hade blivit halft om halft tillsagda att de ville ha oss på plats i Fresno den 2a Augusti. Men innan vi kunde boka flygbiljetterna var vi tvunga att gå igenom en ganska massiv process som alla som vill bo i USA måste genomgå, dvs att söka visum. Detta inkluderar att man måste åka på ett möte på amerikanske ambassaden i Stockholm där man måste visa upp inbjudan från lag/skola/arbetsgivare osv, försäkringspapper, pass med mycket mera. Det är utomordentligt korkat, eftersom många vill ha visum till USA är det väldigt lång väntetid för att få tid för att sådant möte, jag fick ett i mitten av augusti men efter ett antal telefonsamtal så visade det sig att de hade en speciell anställd som hjälpte hockeyspelare att gå före i kön... Det löste problemet för mig men Markus fick inte sitt visum förrän ett par dagar senare. Jag bestämde mig för att vänta på honom även fast coachen hade sagt att de ville ha oss där den 2a eftersom våra rådgivare sa att det inte spelade ngn roll att det tillochmed kunde vara en fördel för oss att komma in senare eftersom laget var närmare en "spikning" vilket också låter logiskt. (Mkt kan sägas om det här med mötet på ambassaden men det tar vi i nån av mina teorier senare, glöm inte å påminn mej!)
Så vi bokade biljetter den till torsdagen den 5e istället, eftersom vi skulle lämna Arlanda på morgonen å vi reste "bakåt i tiden" skulle vi komma fram sent på kvällen samma dag i Fresno. Att vi kom iväg aningen senare bekom mig inte alls vi den tidpunkten då vår rådgivare sagt att det inte spelade ngn roll för tränarna. Så jag passade ju på å göra en massa roliga saker sista veckan, va på Westerqvarn med Johan Pettersson å såg Paul Granats farsa rocka skjortan av publiken, va ner till bryggan å badade med min käre vän Elvis, va till Örebro å fick göra 2 ispass med mitt gamla lag där med mera osv
Kryddad historie nr1 sker på torsdagsmorgonen redan på Arlanda, jag, mor å far kommer dit checkar in å går å käkar lite frukost. Efter frullen möter vi Markus å hans mamma i incheckningen å först så försöker flygplatspersonalen som jobbade i incheckningen ta typ dubbelt så mkt betalt av Markus för å få ta med hans klubbor som de tog av mig... Det beror väldigt mkt på hur snäll personen är som checkar in en, hur mkt man får betala för detta specialbaggage. Iaf medans de står å tjafsar om det så säger ljushuvet i incheckningen att han inte hittar någon biljett. Att Markus inte har bokat... Eftersom vi gick igenom hela bokningsprocessen tillsammans över telefon å vi båda hade s k confirmationpage som visade på att vi bokat biljett så hade det av nån anledning strulat med betalningen från Markus kort... Så där stog vi inte allför långt innan avgång å Markus hade ingen biljett. Medans de idioterna där höll på å ringde samtal hit å dit så rann tiden ut så tillslut fick inte ens Markus köpa en ny biljett trotts att det fanns gott om platser kvar i planet. "great" tänkte jag som va tvungen å kuta genom säkerhetskontrollerna å vinka av farsan lite snabbt å inte ens säga hejdå till mor som energiskt försökte hjälpa stackars Markus att komma ombord...
Medan jag travade ut till gaten nynnande på Whitesnakes "Here I go again" on my own... i huvet så visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, att lämna sin familj sitt hemland osv kändes, ångest blandat med äventyrslysta grymt speciell känsla som nog måste upplevas för å kunna förstås. Iaf i väntrummet utanför gaten vid boardingen träffade jag på en familj jag kände, hade förresten sagt hej till dom redan innan ute vid incheckningen å dom skulle med samma plan så det kändes lite bättre å veta att jag kände nån på planet. Det var faktiskt släktingar till Jack som bor uppe i Stockholm som skulle åka till USA å hälsa på släktingar. Jag lärde känna dom under en middag som jag tillsammans med Jack blev inbjudna till i deras hem där vi också såg den spännande finalen mellan USA-Kanada i OS.
Några minuter senare kom en ung tjej som jobbade på flygplatsen å talade om för mig att Markus inte skulle få komma med planet å att han skulle sova över på Arlanda å ta ett plan morgonen efter å att jag fick välja hur jag skulle göra. Men kändes inte som jag hade nått val å det verkade ju bara dumt att vänta en dag till så jag hoppade såklart på planet.
Resan gick utomordentligt smidigt, inget dåligt väder å ingen illaluktande medpassagerare heller, bra filmer i dvd:n i de små dataskärmarna som finns framför en i sätena å sov hyffsat gott med. Maten var god å jag hade några trevliga konversationer med Mats som är pappan i familjen som jag kände...
so far so good
/Jürgen
Kommentarer
Trackback
